ångest...tårar....fan...
vet inte vad jag gör.. ska göra... så fort jag e ensam så tänker jag på allt.. missfallet... min far..osv... hur besviken jag är... min mormor säger att jag bara ska acceptera honom som han är och att det jag känner är sorg efter en pappa.. och jag antar att det är så... men jag har så mycket jag vill ha sagt till honom.. varför vågar jag inte... jag orkar väl inte...Ångesten äter upp mig känns det som..
Mina ögon har låst sig
till en tom svart blick,
stirrar stint framför mig.
Jag mår illa,
det vätskar i munnen,
jag sväljer gång på gång.
Mina kinder är våta
men inga fler tårar faller,
de har tagit slut.
Hela jag darrar,
jag viker upp benen som skydd
mot den onda världen utanför.
I mitt bröst faller en lavin,
rasmassorna bedövar,
jag ligger begravd i ångest.
För detta
kallas
ångest.
Kommentarer
