Nu va det ett tag sen jag skrev. Så va har hänt den senaste tiden. För en vecka sen åkte jag och pierre ner till Vimmerby. Vi åkte med min svärmor och bodde hos min svägerska Veronica. Fira midsommar hos några vänner till dom. Va härligt att komma iväg och det va rikigt trevligt o mysigt att fira midsommar där.
Dock slutade kvällen inte så jättebra. Jag hade tagit tabletter så jag kunde äta mjölkprodukter. Brukar fungera jättebra, men inte den här gången. Tror det va lite väl mycket laktosprodukter och vid 22 fick jag kramper och mådde rikgit dåligt, vid 23 sa jag till pierre att jag ville gå. Vi skulle sova hos pierres mammas kille som bodde väldigt nära där vi va.
Vi frågade Inger o roger om vi kunde få nyckeln så vi kunde gå. Jag förklarade som det va för jag mådde inte bra och sen gick vi.
På lördagen satt vi först hos Roger o pratade o drack kaffe. Sen skulle vi tillbaka till där festen va och käka lunch. Slutade med att vi va kvar där hela dagen. Dom andra spelade poker.
Ingen höjdare för Pierre att spela. Varken jag eller Inger gillade det så jättemycket eftersom han är spelmissbrukare. Eller han är "nykter" nu, men vi gillar inte att han spelar, även om det är under sånna här omständigheter.
Efter det åkte vi hem till Veronica o ronny igen och jag och veronica satt o drack vin o pratade massa. Ronnys dotter va me också. Hon drack självklart inte, men hon va me när vi satt o pratade. Det va mycket trevligt. Känner verkligen att jag gift in mig i en underbar familj.
På söndagen åkte vi hem. Först tåget från vimmerby till linköping. Väl i linköping så såg vi att tåget till sthlm va över en timme försenat så vi fick sitta där i två timmar. Gjorde inte så mycket då jag satt i solen o läste min bok.
Väl i stockholm kom mamma o hämtade oss o så åkte vi o storhandlade. Sen hem.
Måndagen o tisdagen var jag ledig och igår jobbade jag. Va ganska svårt faktikst då hon jag obbade med inte kunde se så bra och var döv. Ingen taktilteckning utan man fick stå på ett speciellt sätt för att hon skulle se vad man sa och det va inte alltid hon såg och det blev missförstånd. Va väldigt jobbigt.
Väl hemma så va min fot stor o blå igen. Fan säger jag bara va ont jag haft sen igår. Ringde min läkare o bad om flera värktabletter då mina e slut och tillslut fick jag mitt recpet förnyat. Så nu ligger jag i soffan med pierre o kollar på tv o känner mig lite lullig i bollen. Hoppas det är bättre imorgon då jag ska in till stan igen o jobba.
Först till vällingby och hämta tjejen jag ska jobba med och sen in till stan igen. Hoppas foten är bättre. Måste ändå gå med skyddet på. Hoppas det inte är 30 grader varmt.
Oh juste. Jag får Csn till hösten. Så jävla skönt det känns. Känns som att jag lyckas med något iallafall.
Juste, haha, vår säng gick sönder i förrgår. Kul, not. Så vi fick i panik kolla blocket o ville ha någon annan än den det tillslut blev, men vi hade ingen som kunde köra o inget släp, så det blev en från Tyresö. Han va snäll att köra hit den för 100 kr extra så vi betalade 400 för sängen. Känns skönt att ha en säng som kommer hålla nu.
Idag saknar jag folk ganska mycket. Saknar gamla tider och saknar ibland så som det va förut. Inte mitt liv utan pierre, absolut inte, utan jag saknar vänner och folk som betydde mycket för mig förut och som jag inte har kontakt med idag. Det är tråkigt.
Sen självklart saknar jag Mark fruktansvärt mycket. Men det är ju inge nytt.
Nää nu ska vi kolla på de sista 10 minuterna på filmen och sen ska vi lägga oss i nya sängen o sova. O ja, vi ska sova då jag faktiskt har den tiden i månaden nu. Så nu vet ni det också. haha.
här är mitt personliga brev till csn... tror ni dom kommer ge mig studiemedel???
Hej! Mitt namn är Helena Eld Bäckvall, jag är 26 år och pluggar på Södertörns folkhögskola till Teckenspråkstolk. Jag fick beskedet för några veckor sedan att jag inte är redo att gå vidrare upp till andra året på utbildningen, utan mina lärare vill att jag ska gå om första året.
Anledningen till att jag inte har kommit upp till den nivån i Teckenspråket som jag behöver för att gå vidare till andra året är att: jag har i 20 år pratat teckenspråk, min bästa vän är döv. Det kanske får er att tänka, ja, men då borde hon ju kunna teckenspråk utan problem. Riktigt så simpelt är det tyvärr inte. Under de här 20 åren har inte min vän rättat mig en enda gång, hon har inte lärt mig rätt tecken, utan hon har anpassat sitt språk efter mig och inte tvärt om så som det skulle ha varit.
Detta har gjort att jag självklart då har fastnat i gamla tecken. Efter att ha pratat på ett sådant sätt i 20 år så är det ingen lätt vana att bryta.
Dock, när mina lärare sa det här till mig på ett handledarsamtal, så hade dem inte sagt det till mig tidigare. Jag visste alltså inte att jag låg på gränsen och att jag hade de här problemet eftersom jag inte fått någon förvarning alls. Jag har vetat under hela året att vissa småsaker måste jag träna mera på, men just att jag har fastnat i gamla tecken visste jag inte om eftersom ingen sagt något.
Nu är det så att detta har varit min dröm sedan jag var 6 år gammal. Jag har alltid velat bli teckenspråkstolk och jag kommer inte ge upp min dröm.
Men om jag inte kan få studiemedel så blir det svårt för mig att fortsätta.
Alltså är det så att jag måste gå om första året för att bryta gamla vanor. Detta är alltså mitt personliga brev till er på CSN, min förklaring till varför jag måste gå om, eller snarare varför lärarna vill att jag ska gå om. Jag tar det som något positivt att jag får gå om eftersom det betyder ändå att trots mina svårigheter så har lärarna sett att det finns potential hos mig att bli tolk.
Jag hoppas detta brev räcker och att jag får studiemedel så jag kan fortsätta eftersträva min dröm att bli teckenspråkstolk.
MVH//Helena Eld Bäckvall 19850221-7204
Ps: Bifogar även ett mail från min lärare ang varför jag ska gå om första året. Se nedan.
• Hej!
•
• Jag vill bara maila till dig detta texten som jag har skickat till dom som vi inte rekommenderat att fortsätta.
• Vi på skolan har sedan olika bedömningar för varje enskild elev gällande fortsatta studier till nästkommande år eller återupptagande av studier på samma år. I ditt, Helena Eld Bäckvalls, fall är bedömningen och lösningen att du går om det första året.
•
•
• Vi på Södertörns folkhögskola har bedömt att du inte har uppfyllt alla mål i utbildningen under detta år
•
• Det vi vill betona och förtydliga med denna skrivelse är att har möjlighet att fortsätta utbildningen om du så önskar. Det är dock viktigt att du är medveten om att om du inte uppnår målen i utbildningen inte har rätt till ett kursbevis efter avslutad kurs (det dokument som uppvisar att du uppnått målen i utbildningen) utan du får då istället ett kursintyg (det dokument som uppvisar att du deltagit i kursen utan att ha uppnått målen).
•
• Om du bestämmer dig för att trots detta fortsätta din utbildning kontakta mig senast den 15 juni.
Idag kommer det bli ett långt inlägg. Jag har mycket i min skalle som måste ut nu. Mycket bra, mycket dåligt, mycket glädje och mycket sorg. Vet inte riktigt hur jag ska börja skriva, men jag fick idag en kommentar på en grej jag skrev som jag tog riktigt illa vid mig av.
Personen i fråga skrev under en status jag skrev (jag tog bort den direkt) att jag nu efter så här lång tid inte kan gräva ner mig längre, att jag inte längre kan må dåligt över det här. Att jag, om jag hade varit en normal människa skulle ha gått vidare nu när det gått 4 år sen han dog.
Det fick mig att tänka. Borde jag ha gått vidare? Det tycker jag iofs att jag har gjort. Jag gräver inte ner mig i min sorg längre, man vissa dagar är det jobbigt. Vissa dagar bli jag extra påmind om att han faktiskt är borta.
När man sörjer så sörjer man inte längst en rak linje. Alla dagar är inte lika. Ingen dag är lika ljus eller lika mörk som den andra.
Man måste få tänka sånna här tankar ibland. Man måste få känna ilska när någon man älskar har dött. Även om det har gått flera år. Alla som förlorat någon känner ilska, det är lika vanligt som att gråta. Ilskan var i början värre än vad den är idag. Och vid vissa tillfällen kunde jag känna skuld för att jag blev arg. Jag blev arg på folk som gnällde över småsaker och sånt. Även idag kan jag ibland ha svårt att ta mina vänners problem på allvar. Det händer inte alls lika ofta nu som det gjorde då.
Men den största ilskan var ändå mot Mark. Vrede över att han lämnade oss så hastigt, ilska över vad han utsatte oss för. Jag undrar vem det är som kunde vara så jävlig att han utsatte min familj för det här. Jag vill ibland hitta någon att skylla på. Det hade kanske känts bättre om jag hittat en syndabock.
Sen så känner jag självklart avundsjuka. Jag skäms för att säga det, man ibland är jag avundsjuk på andra som har sin pappa kvar i livet. Jag tyckte och tycker än idag att det är vansinnigt orättvist att jag blev av med min pappa medans andra har sin kvar.
Ibland käner jag mig väldigt självisk och ibland hatisk mot adra. Kanske är fel att känna så, men ibland känner jag att ingen har samma rätt som jag att vara ledsen. Men det kanske hör ihop med ilskan på att andras liv fortsatte, medans mitt stannade upp. Sjävklart kan det vara svårt för folk i min omgivning.
När Mark dog, var en av mina första tankar att jag ville byta plats med honom. Jag satt och skrek att det skulle ha varit jag som blivit vald istället. Jag tror att det är en väldigt vanlig reaktion när man som barn ifrågasätter sin egna rätt att leva och varför det va förälder och inte man själv som dog.
Jag hade också väldigt mycket självmordstankar. Att få träffa honom och slippa leva med sorgen och saknaden. Sånna tankar har jag inte längre, man självklart vill jag träffa honom igen.
Jag blev väldigt rädd för döden också. Jag kunde sitta i timmar på internet och läsa minnessidor. Överallt såg jag bara olyckor och död på alla löpsedlar. Jag låg vaken om nätterna och var livrädd för att någon jag älskar skulle dö. Det gör jag än idag vissa nätter.
Jag var också väldigt rädd för vad som skulle hända om jag själv dog. Jag blev hastigt medveten om hur skört livet är och därför oroade jag mig ständigt för att jag skulle få någon sjukdom eller råka ut för någon olycka. Jag känner också skuld. Skuld för att jag fortfarande sörjer och skuld när jag inte sörjer. Alla tankar, alla OM som finns. Alla varför? Varför ringde jag inte hem den kvällen, varför sa jag aldrig till honom hur mycket jag älskade honom. Varför kramade jag inte om honom en sista gång den där gången då jag såg honom för sista gången. kunde jag gjort någon som hindrat honom från att dö?
Det som gör ondast, det som skär i mig är att jag inte vet om det någonsin gick upp för Mark hur mycket jag älskade honom. I början var det mer skuldkänslor för när jag var glad och hade roligt. Hade jag rätt att vara glad när Mark inte längre kunde känna någon glädje.
Den paus jag fick från sorgen när jag skrattade gav mig mycket ångest eftersom det kändes som om jag övergav honom när det hände. Nu vet jag att jag får skratta och jag får må bra. Vilket jag gör. Jag vet att Mark skulle glädjas över att se mig lycklig. Han skulle itne vilja att jag grävde ner mig i sorgen, han skulle vilja att jag gick vidare med mitt liv, vilket jag gjort, men det är fortfarande jobbigt ibland.
Min mamma. När man förlorar någon sätts självklart relationer på sin spets och omprövas. Min relation till min mamma blev till en början mycket ansträngd. Vissa tillfällen har jag och min mamma exempelvis istället för att sörja tillsammans försökt vara starka för den andres skull. När Mark dog så knäckte det min mamma itur. Jag var enda barnet som bodde hemma, vilket resulterade i att jag fick ta hand om henne. Jag sköt på mitt egna sorgearbete för att ta hand om henne.
När Mark dog, blev jag lamslagen av sorgen, inte bara psykiskt utan fysiskt. Jag kunde inte sova, inte äta, fick panikångestattacker där jag var helt övertygad om att jag skulle dö.
Jag vågade inte gå ut bland folk. Jag fick dåligt samvete över att jag inte orkade vara den vän som jag kände att jag borde varit. Mitt självförtroende blev knäckt av att hela tiden vara så svag och kunna göra så ite för att förändra det. Mitt humör växlade hela tiden.
Ena stunden kunde jag känna mig svag och tycka att jag hade all rätt i världen att känna så. Medan jag andra stunder förbannade mig själv för att jag inte orkade göra saker. När han dog, var jag säker på att alla dem som verkade ha ett normalt liv igen efter att ha förlorat någon bara va okänsliga och jag var helt säker på att mig liv aldrgi skulle bli normalt igen. Jag trodde inte att jag någonsin skulle kunna känna riktig glädje.
Om någon sa till mig att det ksulle kännas bättre om något år så blev jag väldigt arg och tyckte inte att dem hadenågon rätt att uttala sig om min sorg på det sättet. Det första månaderna efter att Mark dog har jag till stor del glömt bort och när jag tänker tillbaka på dem så känns dem bara som en grå massa. Jag tror att det kan sägas hur många gånger som helst utan att någon som är i sorg kommer att lyssna.
Tiden läker. Den läker inte helt. Men den får det att kännas mindra. Ingen orkar sörja lika kraftigt hela tiden. Kroppen säger ifrån till sist. Om man bara tillåter sig själv att sörja och ser till att ta emot den hjälp som erbjuds är det en tidsfråga innan allt kommer kännas åtminstånde lite lättare. Men jag är inte förvånad om den som nyligen råkat ut för en stor sorg inte tror mig, för det skulle inte jag heller ha gjort.
Utan att man vet hur det givk till har det plötsligt gått ett år, och allting blir för en andra gång utan den döde. Så vad vill jag säga med allt detta. Jo , ni som säger att jag borde gått vidare. Jag har gått vidare, men det kommer fortfarande dagar när jag tycker allt är lika jobbigt som i början och där jag inte orkar med någonting, men alla dagar är inte så längre. Men när sådana dagar kommer tillåter jag mig själv att vara ledsen och försöker inte lyssna på kritiska röster som säger att jag borde gått vidare.
Jag saknar min pappa. Jag älskar min pappa. Jag känner mig tom utan min pappa. Jag behöver min pappa. Jag är lycklig. Jag skrattar. Jag gråter. Jag drömmer om honom. Jag vill ha honom tillbaka. Jag kan glädjas åt småsaker. Jag kan börja gråta åt småsaker. Men jag får göra det. Det är okej. Man jag stör mig fortfarande på folk som skriver att jag borde gått vidare. Jag är lyclig och jag har gått vidare. Såren har läkt, men ärren finns kvar och dem svider ibland.
Som sagt det blev ett långt inlägg. Inte så mycket glädje, men jag känner att jag behövde få ut det här från min lilla skalle. Jag har en jobbig dag idag. Hur hanterar jag det då? Jo jag skriver och jag lyssnar på musik. Utan musik vet jag inte hur jag skulle ta mig igenom allt som händer i mitt liv just nu.
Oh btw.. måste ju skriva. För några dagar sen var jag med om det häftigaste och mest underbaraste jag någonsin varit med om. Jag var med när Min fru födde hennes lilal dotter Idun. Helt fantastiskt. Tänker inte skriva och berätta hur det gick till. Tänker bara skriva tack till Maria och Per för att jag fick vara med o dela den här upplevelsen med er. Maria sa att jag var en trygghet. Det vet jag inte om jag var eftersom jag inte gjorde så mycket. Men den här dikten är iallafall till henne...=)
En känsla som värmer i hjärtat Ett ord som fängslar ens sinnen En person som använder alla krafter Vad annat kan man kalla vänskap?
Hon ger mig styrka och stöd Hennes ord ger kraft Hennes skratt skänker glädje
I mitt hjärta har hon en särskild plats Hon är en av dom finaste människa jag kan tänka mig Många håller säkert med mig Hon är den underbaraste ”syster” jag har
Om hon någon gång hamnar i knipa Kommer jag finnas där bakom henne Om hon gråter Finns jag bredvid med ett knippe näsdukar
Hon betyder så mycket för mig Hon ger mig en anledning att leva Jag älskar henne på ett särskilt sätt
Vi är inte biologiska syskon Men bandet mellan oss bryts inte Vår kärlek går djupt ner i rötterna i våra väsen Vi ÄR systrar...
Himmeln ligger högt i skyn när jag sitter o tänker på dej. Igår föll det en stjärna och jag vet att det var du, du vill mig nåt, men jag kunde inte höra dej, saknar du mig, jag saknar dej av hela mitt hjärta. Det finns bara smärta i mina tårar, det finns bara smärta i mitt blod, men du kommer rinna som den vackraste flod i mitt hjärta resten av mitt liv.
Mitt liv rasa samman den dagen du gick ifrån oss du gick ifrån oss utan att ta farväl. Önskar varje dag att du var här för det har inte gått en dag utan att sakna dig sen du lämnade oss Det gör fortfarnade ont i mig att jag inte fick säga att jag älskar dig och hur underbar du var som far till mig.
Den dagen du lämnade oss gick allt sönder i mig Den dagen det blev ett djupt sår i mig. Det spelar ingen roll hur många tårar jag gråter för dig. Såret i min själ kommer aldrig läkas i mig, det kommer alltid fattas en del av mig och det är DU.
Jag lyssnar för att höra din ljuva stämma. Någonting är fel och du är inte hemma. Vart tog du vägen när jag behövde dig så. döden tog dig och nu svävar du i det blå.
Jag har inte kraften att förlora en till. För när du försvann stod tiden still. 2006 va då allt hände. När du försvann och livet vände.
Jag ska bygga en trappa så jag hälsa på dig ibland. Viska i dina öron och ta i din hand. Hålla om dig hårt och smeka din kind. Springa bredvid dig pappa som en vind.
Det är hårt o mista någon man tycker om. Vi pratade om änglar och du blev en av dom. För mig på jorden var du alltid änglalik. Med dej som pappa kände jag mig alltid rik.
När du försvann, försvann en del av mig. Tårar rinner och jag blir aldrig mer okej. Många säger att dom vet hur det känns. Men dom vet inte hur mycket saknad bränns.
pappa jag glömmer dig aldrig. Du är fortfarande min bästa vän.
Den jagar mej fortfarande Hur än snabbt jag springer Varje gång jag vänder mej om finns den där.
Jag håller andan för den inte ska se att den påverkar mej, att möta den är det svåraste jag bär.
Att fly från sin smärta att springa att svälja sin rädsla och glömma är omöjligt när jag ser dej varje gång jag blundar.
Att saknad gör ont, det vet jag sömnlöshet, törst gör mej allt för vek och mina salta tårar gör kinderna heta.
Men när jag slutar springa kommer mina minnen av dej det vackraste jag alltid har kvar.
Tiden, bilderna, dofterna och ditt leende, tårarna som länkat oss samman är för alltid kvar i mitt hjärta.
Smärtan som bränner sig fast är den närmsta vägen till dej Sov gott min underbara far, tills vi åter ses igen.
Hos mej kommer du alltid leva kvar. ~Saknar dej så oändligt~
Mer levande än livet. - var du, pappa Tala om var du finns, - för saknaden är stor
Mer levande än livet -mycket du skulle hinna Tala om vad du gör nu - o hur kunde du försvinna?
Mer levande än livet - hur ska jag leva då? Tala om hur jag ska göra - och hur jag ska förstå
Mer levande än livet -min saknad är så stor Tala om hur jag ska finnas - kom tillbaka pappa!
Jag tror att det var du när jag kände en svalkande vind Jag tror att det var du - som i tysthet kysste min kind
Jag vill att det är du - som söker mig ibland Jag vill att det är du - som i tysthet letar min hand
Jag vet att det är du - du som jag saknar så Jag vet att det är du - som i tysthet, vill få mig att förstå.
Förlåt för att inga filmer kom upp igår.. orsaken, Jag hamnade på akuten igen dock va d ganska allvarligt den här gången.
Jag fick en kraftig reaktion på min antibiotika.. Rödprickig och kliande över hela kroppen som bara blev värre och värre. Mådde riktigt dåligt där ett tag. fickiallfall komma in på akuten direkt, blev uppkopplad till EKG och massa annat.
Syrrorna hade stora problem med att sätta nål på mig som vanligt. De provade tre gånger innan dom slutligen fick in nålen i handen. GÖr jävligt ont att sätta nålar i handen.
Efter ca 10 min kom läkaren och pratade lite o sen gav mig allergimedicin direkt i nålen. Den hjälpte ytterst lite.
Efter ca 2 timmar kom han tillbaka och då kliade det fortfarande sjukt mycket. Så jag fick högsta vuxendosen av kortison också direkt i nålen. Sen fick jag ny medicin och mer kortison som ja ska ta imorgon. Det är typ 10 tabletter..
Kom hem vid 4 imorse. Helt slut idag. Känner mig matt i hela kroppen. Så det kommer inte bli nå jobb på Väddö för mig, tyvärr. Känner att jag måste prioritera min hälsa samt att Min fru ska ju föda snart och eftersom ja ska vara med på förlossningen så vill jag vara i sthlm.
Nu ska ja iallafall slänga upp lite filmer. Håller på att ladda upp dem på youtube nu, men det tag ju ett tag. Inte för att ni kommer märka att det tar lång tid, eftersom jga inte kommer publicera detta inlägg fören alla filmer ligger i det.. :P men ändå.
Men det kommer upp lite filmer här snart iallafall. Vet att flera e riktigt sugna på att se dem.. =)
Min klass sjöng så fint...=) åh va ja kommer sakna er nästa termin..=(
Andra årets avslutning....=)
Tredje årets avslutning...
Fjärde årets film va så sjukt lång så den orkar ja inte lägga in..:P kanske gör det sen..=)
snart kommer lite filmer upp från festen i fredag också...=)
haha så jävla bra...=)
bästa...=)
Sista filmen....=)
Min underbara klass... kommer sakna er som inte kommer gå kvar alls i skolan och ni andra... aa finns inga ord.. ni som får mig att kämpa vidare...
Igår hade vi skolavslutning.. Va den jobbigaste skolavslutningen jag någonsin varit på... fy fan. Den va fin och helt underbar, men psykiskt sätt va den sjukt jobbig. Jag lyckades hålla mig från att gråta tills en tjej i trean frågade mig hur det känns att gå om, då hade jag precis kramat alla i min klass och sagt hej då. K grät, L grät, det va riktigt jobbigt.
När M frågade mig om detta då kunde jag inte hålla mig längre.. Jag fick inte fram ett ord utan det enda som kom var tårar. Då kom flera från min klass fram och kramade om mig. Kändes bra.. men fruktansvärt jobbigt.
Återigen ett stort grattis till fyrorna som tog sin examen igår.
Efter avslutningen gick jag med Fia och Daisy till ett fik oxh käkade lunch. Tack gumman för lunchen.. och sällskapet.
Sen Åkte vi till haninge och jag åkte vidare hem och bytte kläder, sen åkte jag hem till Elin i min klass me lite bubbel och drack och spelade jag har aldrig me några från min klass. Längtar tills dem lägger in sina bilder. Vill ha dom. =)
Jag tog också massa bilder och filmade lite, ska lägga upp filmerna här sen när ja orkar..
Efter några timmar hos Elin drog vi till Trädgården och firade fyrorna. Där träffade vi flera i klassen och jag kände verkligen en sådan sorg över att inte få gå med dem nästa termin. Men Peter sa något så gulligt. Vi var hemma hos Elin och hittade en kartbok över USA. Då säger han åh, dit kan vi åka på klassresa. Så kollar han på mig, och säger " men du är fortfarande en del av våran klass, det kommer du alltid vara" =) Det gjorde hela min kväll och kommer följa med mig länge.
Nää här kommer lite bilder, sen skriver jag mera och lägger upp filmerna. Ohm btw.. här är våran avslutningsfgilm som vi visade upp i skolan på avslutningen.. så jävla bra...
Ljudet funkar inte tyvärr, men ni kan ju ladda ner filmen så hör ni ljudet...=)
Har varit sjuk senaste veckan. Jag fick någon konslig infektion i örat häromdagen och åkte in till närakuten..
Fick antibiotika. Åkte hem, va hemma dagen efter. Örat blev inte bättre och jag blev riktigt dålig igår. Spydde, skakade, mådde illa, hjärtklappning osv... Fick även hudutslag. Så jag ringde mamma och sen ringde jag sjukvårdsupplysningen. Dem sa till mig att det lät som en allergisk reaktion mot medicinen.
ÅK IN!
Ringde mamma igen och hon kom o hämtade mig och vi åkte till akuten på KS. Satt där i två timmar och sen fick ja komma in till läkaren. Fick nytt penicilin och sen fick ja åka hem.
Tog mig och mamma nästan en timme att ta oss ut från stan. De hade stängt av centralbron samt flera utfarter till essingeleden. FY FAN va kul ja hade i bilen. Skrattade så ja grät åt mamma och hennes lokalsinne.
Jaja, väl hemma mailade jag till skolan och sa att jag inte skulle komma idag. Väldigt tråkigt dock eftersom då får jag inte chansen att umgås med min klass. Menmen.
Idag när ja vaknade dock så såg jag på facebook att jag hade en vänförfrågan. O vips så dök hon upp igen. Henne som jag inte pratat med på ett år efter att hon svek mig så förfärligt när jag fick missfall. Satt i en timme o bara funderade på om ja skulle bli vän med henne igen eller inte. Sen tänkte jag. Ja varför inte. Men jag tänker inte skriva till henne utan jag vill se va hon har att säga först.
Kommer hon be om ursäkt för va hon gjorde eller va kommer hon att säga.
Jag tror dock att nu när jag lägger ut det här inlägget på facebookså kommer jag få ett mail. Jag tror att hon bara vill läsa min blogg för att få veta va jag skrev om henne och honom förut.
Hon kommer inte att få det. Denna blogg är till för mig och mina tankar och för VISSA utvalda vänner som faktiskt bryr sig om mig. Det gör inte hon.
Idag på dagen så åkte jag och skulle hämta ut min nya medicin. Och så träffade jag min fru. Vi käkade lunch och sen gick vi omkring o försökte hitta en bra klänning som jag kan ha på avslutningen imorgon. Det tog sin lilla tid. Och inte fick jag välja själv heller.. hahaha... Det var hon som valde. Eller jag gillade faktiskt klänningarna ja köpte, men utan min fru hade jag aldrig hittat dessa. Så, tack min fru... =)
Nää nu ska jag fixa middag och sen mysa lite me älsklingen. Btw.. e inne på sista säsongen av förhäxad nu... känns ganska sorgligt... Men får vänta några månader till och sen kolla igenom allt igen... =) hihi..
Det tar verkligen emot att behöva ställa klockan och gå upp imorgon. Jag vill inte. Jag vill inte sitta igenom en hel dag o anstränga mig när jag ändå måste gå om det här året. Varför ska ja det? För att få ett bra avslut med klassen kanske? eller för att jag inte ska bli återbetalningsskyldig till CSN? ja, det sistnämnda är nog största anledningen.
Men jag kommer gå dit, jag kommer vara med på allt, men jag kommer fan inte anstränga mig. Det orkar jag inte. Jag vill bara umgås med min klass, eller iallafall några av de i min klass..=) ganska många faktiskt.
bläää... vill inte.. Mår verkligen inte bra. Har fallit tillbaka i den där svackan jag va nere i förut. Känns som om jag faller o faller. Jag är inte på botten än, men känns som om jag inte är långt ifrån.
Jag sätter på mig en mask så att ingen ska se, ingen får se hur dåligt jag faktiskt mår. Inte ens Pierre vet om det.
Imorgon måste jag försöka att ha masken på mig hela dagen. I skolan iallafall. Jag vet att jag inte kommer lyckas. När jag kommer komma dit kommer känslorna att ploppa upp på ytan. Jag kommer inte kunna dölja dom.
Men kanske får jag ett bra stöd från min klass. Förhoppningsvis kommer de att förstå att jag är nere och ledsen.
Ida har vi varit på bio med min fru och våra bihang. Jag var glad, men innerst inne mådde jag skit.
På bussen hem försökte jag hålla tillbaka tårarna, jag lyssnade på låtar som passade in på hur jag känner just nu.
usch. Vill bara gå o gömma mig. Vill inte gå till skolan imorgon. Men jag måste. Jag tänker inte ge upp, men jag kommer må dåligt ett bra tag. Det är ett sådant hårt slag i magen som jag fått.
Den här låten passar precis in på hur jag känner. När ska jag göra det rätt. När ska jag lyckas...
Mycket har hänt de senaste dagarna. Allt började i torsdags. Jag visste att vi skulle ha handledarsamtal. Det visste alla. Men ingen var nog beredd på det som hände.
Början av dagen var riktigt rolig. Vi filmade vår avslutningsfilm,jag sprang bland annat in i en glasdörr. TYPISKT! haha. Jaja, sen efter rasten så såg jag K, hon var helt förstörd. Hon hade precis fått beskedet att hon inte fick gå kvar i skolan. Hon får alltså inte gå upp i andra året och hon får inte gå om.
Efter henne var det min tur. Jag satte mig där och var självklart orolig. Då kommer orden jag inte ville höra, sparken i magen.
DU FÅR INTE GÅ VIDARE UPP I ANDRA ÅRET!
VAAAAAAAAA????!!!!!
MEN DU FÅR GÅ OM FÖRSTA ÅRET!!!
VAAAAA?????
Orden bara snurrade runt i mitt huvud. Visste inte vad jag skulle säga eller göra. Jag blev chockad. Ingen förvarning, ingenting.
Anledningen var att jag är duktig på att teckna, men inte tillräckligt duktig för att gå vidare. Jag har tydligen fastnat i gamla tecken.
Fan, efter beskedet så gick jag ut o rökte. Kände att jag behövde det. Då möts jag av kramar, värme och kärlek från mina klasskamrater.
Fan, det kändes som en hård spark i magen. SOm om hela min värld rasat under mina fötter. GÅ OM FÖRSTA ÅRET! Vad innebär det? Jag måste byta klass. Jag vill itne byta klass. Jag älskar verkligen klassen jag går i nu. Jag känner mig trygg i klassen jag går i nu. Eftersom jag lider av panikångest så är det svårt för mig att komma in i en klass. Men i den här klassen har jagverkligen kommit in. Jag känner mig trygg här. Alla i klassen vet om mina problem och dem stöttar mig.
Fan, i fredags gick jag inte till skolan. jag låg hemma och grät nästan hela dagen. Jag är totalt förstörd. Självklart är det bättre att jag får gå om än att jag blir utslängd helt. Men det är fortfarande ett hårt slag. Hur ska jag klara av det här. Ska jag behöva göra om ALLT som jag gjort de senaste året?
Jag är inte en sådan som tar upp mycket plats i en klass, men nu kommer jag göra det eftersom jag kan mycket redan, jag vet vad som kommer komma, jag vet hur proven kommer se ut. Fan. jag vill inte. Men jag vill det här. Jag vill gå kvar, men jag vill gå in i tvåan, jag vill ha kvar min underbara klass.
Men jag litar på att lärarna vet vad dom gör. Jag vet att jag kommer att klara det här. Lärarna ser att jag har potential att bli tolk, jag måste bara bryta gamla vanor. Fan. jag är verkligen helt knäckt över det här beskedet.
Jag ligger vaken på nätterna o tänker på hur det kommer bli att börja om. Jag sover inte längre. Jga mår skit. Fan. Alla säger till mig att jag kommer klara av det här, men det är inte de det handlar om. Det är svårt att förklara hur jag känner mig.
jag vill bara gråta hela tiden. Jag känner mig misslyckad. Jag känner mig nerslagen. Jag ska gå kvar i skolan de två sista veckorna nu. Kommer inte anstränga mig särskillt mycket, utan jag kommer att komma dit bara för att umgås med min klass. fan, varför kan jag aldrig klara av någonting. Varför måste jag alltid misslyckas.
Hur framtiden ser ut vet ingen, men jag vet att nu kommer jag vara ledsen över det här ett tag. Sen ha en underbar sommar och sen börja på nytt. I höst kommer det komma en ny helena till skolan.
Ja, till nästa punkt. Lennart.
Träffade honom idag. Ja, det är sant. Så här var det, min systerdotter fyller år på tisdag och idag skulle vi ut till Dalarö och fira henne. Från börjar skulle jag ha åkt till Uppsala och jobbat, men efter bekedet i torsdags så orkade jag inte. Så först var det bara Pierre som skulle åka till dalarö, för jag kände att jag orkade inte träffa honom nu. Jag visste att han skulle få mig att må sämre än vad jag redan gör. Men imorse så kände jag, nä, jag måste åka. Inte för min skulle utan för min syster dotters skull.
Jag skickade då ett sms till Lennart och skrev att jag kommer till dalarö, jag vill inte prata om det som hänt, utan jag vill ha en trevlig dag för att fira M! Fick inget svar, men åkte ändå. När jag och pierre kom dit så skakade hela jag. Han hade inte dykt upp än, men efter en stund så körde dom in på gården.
Jag fick en kram, men när jag tittade honom i ögonen så såg jag, jag såg den där smärtan jag drömt om. Det var precis som i min dröm, fast tusen gånger värre. Jag såg hur mycket jag hade knäckt honom med mitt brev. Jag ville bara sprinag därifrån, men kunde inte.
Jag ville bara krama om honom och inte släppa taget. Samtidigt ville jag inte se honom i ögonen. Jag ville inte se hur illa jag gjorde honom. Dock så har han bara sig själv att skylla eftersom allt jag skrev i brevet är sant.
Hela dagen var jättejobbig, jag satte på mig en mask och försökte vara glad. Tillslut frågade han mig det jag inte ville att han skulle göra. Hur går det i skolan. Jag var ärlig o svarade som det var. Hans blick då. den blicken har jag sett förut. PÅ min student. Det var en blick som skrek misslyckande. Det gjorde så ont i mig och gör det fortfarande att han utan att säga något kan knäcka mig totalt. Det var precis det han gjorde. Fan. varför utsatte jag mig för det här. Framför allt nu när jag redan är tillräckligt nere och nu när jag mår riktigt dåligt. Så utsätter jag mig själv för mer smärta.
Fan. så här dåligt har jag inte mått på riktigt länge, jag vill bara lägga mig under täcket och inte komma ut på väldigt länge. Jag är glad att jag har en sån underbar man, en underbar fru och underbara vänner och en helt fantastisk familj, eller ja delar av den iallafall.
Det bästa med dagen var iallafall att jag fick fyra kramar och två pussar av min systerdotter. För er som inte vet det så är hon autistisk och har svårt med närhet så det är en stor bedrift av henne att göra så. Det gjorde min dag mycket bättre.
Imorgon ska vi bli bjudna på bio. Ska bli mysigt.. det känner jag att jag behöver. En kväll med min älskling, min favvofru och hennes pucko.. =)
nää nu blev det ett långt inlägg. Orkar inte skriva mer nu. Ska lägga mig o glo på tv.
Alla prov avklarade, känns ganska skönt. Imorgon får jag veta hur det gick. Jag hoppas ju på full pott, men det vet jag inte.
Sen till helgen ska jag jobba i Uppsala. Ska jobba med döva barn medans deras föräldrar ska lära sig teckenspråk. Ska bli roligt och intressant. Det ingår ingen övernattning där så flera måste åka hem, jag har tur som har släktingar som bor i uppsala. Så jag ska sova hos mormors syster.
Vet ni va pierre ska göra på lördag. Han ska ut till Dalarö och fira min systerdotter. Vet ni vem/vilka fler som kommer dit. Lennart och Gunilla. Jag ber till gudarna att han inte säger något dumt. Jag är jätteorolig. Men det kan jag inte visa för pierre.
Jag är glad att jag ska jobba och inte behöver åka dit. Jag hade inte åkt då. Det är för tidigt. Eller är det det? jag vet inte. Jag saknar honom så jävla mycket. Kanske hade det varit ett bra tillfälle att träffa honom på. När alla i familjen är där.
Då kanske han inte skulle våga säga något, då kanske allt skulle vara som förut. Men jag vill ju inte ha det så som det var förut. Jag vill ha något nytt. Jag vill ha en riktig pappa. En som ställer upp, som tröstar, som alltid finns där.
Men på lördag då.. jaa då ska pierre träffa honom. Jag hoppas att han inte säger något. Men om han gör det så förstör han inte bara för sig själv utan också för hans barn och barnbarn. Och jag tror och hoppas att han har tillräckligt mycket vett i skallen att hålla käften. Pierre e ganska orolig för mötet han också. Den som jag tror skulle kunna säga något ärGunilla. Pappas ragata till fru.
Den har nu gått ett halvår sen jag sist träffade pappa. Faktiskt exakt på dagen igår ett halvår.
Fan. Jag saknar honom. Fan. jaja.
Älsklingen jobbar kväll ikväll så han e inte hemma fören sent. Så jag får somna själv ikväll. Om jag kan dvs... har precis lagat en jättegod middag. Känns inge roligt att behöva äta den själv, men jag e väl van. Eller nåt.
Marias unge har ännu inte kommit. Jag sitter beredd hela tiden.. :P snart får jag väl ett sms där det står MELONAS! haha. Internskämt.
Det betyder iallafall att det är på G!
Nu ska jag lägga mig i soffan och kolla skräckfilm. Måste passa på när pierre inte e hemma. Sen ska jag också städa i sovrummet som Pierre möblerade om i häromdagen. Det ser för jävligt ut fortfarande. Så jag ska fixa det så det är fint innan Älskade kommer hem ikväll.
Jag tänker inte skriva ut några namn, jag tänker inte berätta i detalj vad det handlar om...
Men när människor får mina nära och kära att gråta, när de inte fattar att alla kanske inte har det lika bra ekonomiskt ställt som andra...
Vi har inte mycket pengar just nu, vi kommer få leva på luft närmaste månaden... Kanske tom under hela sommaren.
Att min *** har gått igenom mycket och haft det tufft och att alla vi syskon haft det väldigt jobbigt i våra liv, det är inte vårat fel. Så varför måste vi få skit för det. Varför måste du skrika och skylla allt på oss.
Blir så jävla förbannad. Det värsta är att vi är släkt med dig. Det är fan pinsamt. Jag skäms över att kalla dig för släkt, för familj. Du är inte min familj. Jag känner ingen som helst samhörighet till dig.
Det är pinsamt att det behövs en tredje hand för att du ska fatta. Det är tur att HAN finns. Att han är den förståndiga och som kanske kan banka in lite vett i din jävla skalle.
Bara för att du har ett stort hus, bara för att du kan resa utomlands flera gånger per år med hela din familj, så betyder det inte att alla kan göra det.
Fan vad arg jag är på dig just nu.
Den där datumet, jag hoppas att du har fått in lite vett i skallen till dess. Om inte, jag kommer inte att prata med dig, jag kommer dit för hennes skull inte för någon annan. Jävla idiot. Fan...
Idag är det ytterliggare en årsdag. Jag hatar årsdagar. Idag skulle Mark ha fyllt 45 år. Han togs bort fårn mig alldeles för tidigt. Jag behöver honom fortfarande. Jag har inte längre någon manlig förebild, eller jo det har jag, Mark kommer alltid vara min förebild. Det är alltid honom jag kommer se upp tilloch dte går inte en enda dag utan att jag minst en gång tänker vad skulle Mark säga eller göra. Jag saknar honom så otroligt mycket.
Idag kommer bli en jobbig dag, precis som alla andra årsdagar. Jag kommer inte vara på top. Men det är tur att jag har en bra klass som förhoppningsvis kommer förstå varför jag inte är lika glad som jag brukar vara. Jag skulle mest av allt vilja åka ut till dalarö imorgon med ett ljus. Sätta mig på platsen där han dog och bara prata med honom och tänka på honom. Jag känner mig alltid närmare honom när jag är på Dalarö. Fan va jag saknar dig Daddy... fan, fan ,fan...
nu ska jag lägga mig och drömma om dig....
Det är dryga fyra år sedan pappa gick bort nu. Den 9 september 2006 dog han. Min pappa. Död. Borta...för alltid. Det är fortfarande helt obegripligt att få in i huvudet. Han kommer aldrig mera tillbaka. Jag komer aldrig att ringa hem till dem och det är pappa som svarar. Jag VET ju - eller jag borde veta - att det är så, men ändå hoppas jag. Jag hoppas på att vakna en morgon och att allt bara varit en sjuk och mycket lång mardröm. Nu är det ju inte så, och under korta känslomässiga svackor inser jag att den bistra, kalla jävla sanningen som råkar vara mitt LIV faktiskt är ett faktum. Jag har ingen pappa mer. Han är DÖD.
Tänk dig själv in i det. Ärligt talat, gör det. Tänk dig en av de människor du älskar mest av allt ligga livlös, apatisk, vitlila i huden, död på ett kallt metallbord på ett bårhus.. Det må vara din sambo, din mamma, din pappa eller - gud förbjude - ditt barn.. Huden i ansiktet är genomskinlig och liknar pergament. Personen som ligger framför dig är din förebild. Det är någon du sett upp till och avgudat väldigt länge... Det är en människa som aldrig varit dum, utan alltid ställt upp. I vått och torrt. Världens bästa. Du står alltså vid sängkanten och tittar på de fysiska fragmenten av en underbar människa. Du pussar hans eller henns panna och säger att du älskar honom. Du känner den sterila lukten.. Du håller honom i handen Du ser hur hans vackra själ har lämnat hans kropp Då dör även en del av dig själv. För alltid.
Jag fattar inte hur jag står ut med ett liv utan min pappa! Det har gått 4 år, och det blir inte bättre. Han är död och han kommer aldrig mer tillbaka. Fastän jag upprepar detta om och om och om igen, så kommer jag på mig själv med att t ex strötitta efter en födelsedagspresent till honom. Hur sjukt är inte det?. Det är inte klokt. Jag är nog inte det. Klok alltså. Eller rättare sagt är jag antagligen jäkligt bra på att vägra inse fakta. I stället blir jag - om än korta stunder - sur, arg och irriterad över skitbagateller vissa dagar. andra dagar gråter jag för ingenting. Jag har inte på långa vägar den tolerans och den empati jag en gång haft. jag har blivit hård. Inte mig själv riktigt. Så är det väl: det måste ut på något vis. Tyvärr kan man inte tvinga ner Sorgen i en stor svart säck och knyta igen, för Sorgen tar sig tamigfan ut genom något litet hål och pestar ner. HELVETES FAN.
Livet går vidare. Jag måste leva vidare - och det vill jag ju så klart också. Jag har ju min underbara man, min familj och mina vänner. Men jag vill ju att pappa ska vara här. Jag har ingen pappa.. Det är så sjukt jävla orättvist! Varför ska satans jävla våldtäktsmen och pedofilsvin få leva, när en underbar själ som min pappa var tvungen att dö!? Jag vill så gärna tro på en högre makt, men det är svårt att göra det under rådande omständigheter. Samtidigt tror jag fortfarande att det finns en mening med allt som sker. ... Men VAD...?
Jag måste sova nu. Man måste ju det, även om det varit dåligt med det sista tiden. Sovit har jag i och för sig, men det är jobbigt med drömmarna som man aldrig vill ska ta slut. I drömmen lever min Pappa fortfarande och jag vill aldrig att det ska bli morgon igen.
I drömmarna och tankarna lever du alltid, pappa. Din själ bor här. För alltid. /Din H.
Snart har det gått ett år... inte riktigt än, men om tre månader... jag hade haft dig hos mig nu... jag skulle ha fått se dig skratta, höra dig gråta.. fått hålla dig hårt i famnen och trösta dig... fan...
vet inte varför jag börjat tänka på det nu... men har haft tankar om Skorpan i flera dagar nu...
Fan.. fan.. fan.. fan... det va ju så nära.. va gjorde ja för att förtjäna att förlora dig... fan
Jag mår illa av bara tanken att ta upp kontakten med min far igen.. Inte av själva tanken av att prata med honom, utan av tanken att möta honom igen. Det är svårt att förklara hur jag känner. Jag vet också att jag är tjatig när det kommer till det här. Men det tär verkligen på mig att ha det så här.
Jag vill ha svar på frågorna jag ställde i brevet. Jag vill veta varför. Jag vill ha en reaktion från honom. Men samtidigt, respekterar han min önskan av att inte höra av honom på ett tag. SÅ jag antar att bollen ligger hos mig. Men hur ska jag göra. Hur ska jag våga..
Vad ska jag säga. Jag skulle aldrig någonsin våga ringa honom. Efter fem månader sså skulle jag aldrig våga. Jag funderar på att skriva ett till brev till honom. Att först och främst tacka honom för att han respekterade min önskan, men att samtidigt be honom svara på frågorna jag så gärna vill ha svar på.
Det är svårt att leva utan sin pappa.. Det är svårt att veta att någonstans så finns han, han skrattar och ler och är lycklig, men utan mig i hans liv.
Eller så ksnake han inte alls är lycklig. Utan när han är själv så kanske han mår riktigt dåligt och faktiskt saknar sin yngsta dotter som sitter i ett hörn och saknar honom.
Det kanske är konstigt att jag saknar någon som gjort mig så fruktansvärt illa, någon som knäckt mig totallt och som trots sin frånvaro, fortsätter att knäcka mig. Tror inte han förstår hur illa han gör mig utan att egentligen göra något alls.
Men det som gör det hela ännu svårare... är den där jävla drömmen. Drömmen jag har haft så många gånger tidigare.. Drömmen när jag möter hans blick.. när jag ser smärtan i hans ögon..
När jag ser sorgen i hans ögon, sorgen efter den dottern han en gång hade, den dotter som knäckte honom totalt med ett brev som tog henne nästan en månad att skriva klart. Brevet som hon la ner sitt hjärta och själ i.
När jag möter den där blicken känner jag hans jävla smörta. Jag ser hur dåligt han mår.
Men tänk om det inte är så, tänk om han inte förstod brevet utan att han bara blev arg och skiter i mig eftersom han absolut inte håller med i det som står i brevet. Men ändå tär det på mig eftersom jag inte fått någon respons alls.
Varje gång tidigare när jag skrivit "liknande" brev, när jag va yngre, (visst dom breven var betydligt mer barnsligare o det va attaker mot både det ena och det andra, men det spelar ingen roll), jag bad dhonom i de breven också att inte höra av sig och att hålla sig borta från mig. Men det hjälpte inte, en vecka senasre hade jag ett svar, ett långt brev där jag fick lika mycket skit tillbaka som jag hade slängt på honom, men jag fick iallafall en reaktion. En reaktion som jag ville ha.
Fan, det är så mycket tankar som snurrar runt i mitt huvud. Tankar som jag inte kan sortera ut. Det som är jobbigast är ovissheten. Ovissheten att inte veta vad han känner. Dte är det jag vill veta, men för att få veta det måste jag höra av mig till honom på något sätt. Jag vet inte om jag vågar.. Vet inte om jag vågar ta steget. Hur ska jag kunna prata med honom om det här.
Jag vill, men samtidigt inte. Fan, fan, fan ,fan , fan ,fan..... Jag mår piss dåligt.. det påverkar mig hemma och det påverkar mig i skolan. Svenskan i skolan har blivit mest påverkad. Jag vill ha ett avslut. Men hur ska jag få ett avslut. funderade på att skriva ett brev till.. men vad ska jag skriva i det, och en kompis till mig som jag pratade med igår sa att jag inte skulle skriva brev utan bara ta upp telefonen och ringa honom.
Han sa att jag är stark och att det är tiden innan samtalet och första meningen som är jobbigast. Men jag tror inte det är så. Han jag pratade med vet inte allt som Lennart har gjort mot mig. Men han kanske har rätt iallafall.
Fan jag vet inte.. Jag saknar att ha en pappa, jag saknar en manlig förebild, eller jag har ju haft en manlig förebild men han dog. Det kommer inte heller Lennart någonsin att acceptera, att jag hade Mark där för mig och att jag såg honom mer som en far än va Lennart någonson var för mig.
Men ändå, trots att han sårat mig så jävla mycket så saknar jag de få stunder då han "fanns där", han har aldirg riktigt funnits där för mig på det sättet jag behövde, men vissa gånger var jag faktiskt lycklig med honom ändå. På bröllopet.. då var jag lycklig.. men efter det... jaa, va ska man säga.. då känns det bara som en lögn. Att han inte menade ett enda av orden han sa till mig den dagen. Jag önskar på något sätt att jag gjort som min syster och inte bjudit honom alls. Men då hade vi inte haft råd att gifta oss överhuvudtaget. Dock betalade inte Lennart den delen han sa att han skulle göra, fast det bertättade han aldirg för mig, utan det var någon annan som ett par månader efter bröllopet berättade att L hade börjat bråka om fakturan.
Hej! Nu var det bra jävla längesen jag skrev. Men nu ska jag försöka skriva ihop vad som hänt senaste tiden. Egentligen inte så mycket som hänt, men jag har bara varit väldigt upptagen. Klarade iallafall tre av fyra prov. Sen fick jag veta idag att jag även klarade blindskriftprovet. Svenskan går inte lika bra, men ska ha handledarsamtal med min lärare imorgon så vi får väl se hur det bli och vad jag kan göra för att få upp det betyget. Jag ska förklara för henne att jag har haft det väldigt jobbigt hemma efter allt som hänt med min pappa och så vidare. Det ska nog gå bra hoppas jag.
Sen har vi haft påsklov senaste tio dagarna. Började skolan igår igen. Har haft en väldigt skönt lov. Tyckte dock att det gick väldigt snabbt. Vad gjorde jag på lovet då, jo, Helgen innan påsk, gjorde vi faktiskt inte så mycket. Jag jobbade två dagar. Sen va jag bara hemma och tog det lugnt. Måndagen på påskveckan, hmm jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde. Jag tror att jag bara låg hemma och vilade i soffan till lite bra filmer och serier. Nej, visst fan, vi åkte och storhandlade med min mamma. På tisdagen gick jag och pierre till lidl. Det är typ 4 km fram och tillbaka. Jävligt skönt faktiskt. Jag har även dragit ner på cola som fan senaste veckorna. Alltså från att dricka minst 1 liter/dag till att dricka en burk på kvällen när jag kommit hem. Det har jag typ hållt nu i tre veckor med vissa undantag. Det har också gett resultat. Har gått ner över tre kilo. Känns jävligt bra faktiskt.
Ja, på onsdagen och fram till fredagen var vi barnvakt till Pierres systerdöttrar. Var ganska mysigt, men jävligt jobbigt vissa gånger då den yngsta hade pråmt bestämt sig för att inte lyssna på mig, men på alla andra. Menmen. Det va roligt ändå, vi klädde ut dom till påkkärringar och dom fick gå till några och knacka dörr.
På fredagen kom Pierres pappa, styvmamma och lillebror. Trevligt att träffa Kevin igen iallafall. Mer än så tänker jag inte säga.
Sen på lördagen så träffade jag faktiskt Kicki. Japp ni hörde rätt. Jag och Kicki är vänner igen, Eller vi har väl aldrig varit ovänner på det sättet. Men men, det kändes faktiskt riktigt bra. Kändes som om ingenting hänt mellan oss. Vi pratade lite om det och hon sa att hon måste lära sig att acceptera att jag måste prioritera skolan osv. Vi åkte till Ikea, rusta och city gross. Samt systemet.
Sen åkte vi hem. Kicki lämnade av mig och alla grejer. Köpte bland annat en grill. =) sen åkte hon och lämnade bilen och sen kom hon tillbaka till oss tillsammans med Calle. Sen drack vi massa och grillade och hade riktigt trevligt.
I söndags, tog jag det bara lugnt. Och i måndags åkte jag till handen med först Pierre och handlade lite, sen åkte vi hem, sen ringde Maria och jag åkte tillbaka till handen sen åkte hon, jag och hennes gubbe hem hit och grillade o myste. Massa mys.
Japp, det va mitt påsklov det. Vad mer.. Jo, Maria kommer ploppa ut ungen vilken vecka som helst. Hoppas som fan att ungen inte väljer att komma ut under min provvecka iallafall. Jag står nu officiellt med i hennes förlossningsbrev. Känns jätte bra, men är samtidigt jättenervös. Men det ska nog gå bra. Jag ska packa en väska som jag ska ha stående här som jag bara kan plocka med mig när det är dags. Längtar lite faktiskt.
Nää, nu ska jag ta en iskall cola och en huvudvärkstablett. O fortsätta kolla på Ghost adventures. ASBRA serie, och ASSNYGG kille med i.
Japp, ni läste rätt.. jag har gått med i viktväktarna.. =) känns sjukt bra faktiskt.. jag har haft sån jävla ångest över att jag gått upp så mycket i vikt senaste året, medans pierre bara går ner..:P
Kan ju säga att jag nästan lagt på mig 20 kg på ett år.. helt sjukt. Många kanske säger att jag inte behöver gå ner i vikt eftersom jag är så lång, men jag behöver faktiskt.. och eftersom jag har ätstörningar så är det här det bästa sättet för mig att må bra.
Mitt mål är att gå ner 15 kg.
Började i måndags. Bestämde mig att under dagtid inte dricka cola, vanligtvis brukar jag ju dricka minst en liter varje dag i skolan. SÅ i måndags, tisdags och idag har jag bara druckit en 33 cl cola. Det är sjukt bra för att vara jag. Plus att jag gått sjukt mycket. Promenerade 45 min igår i skolan då vi tränade ledsagning. Sen i måndags gick jag 30 min inne i stan.
Idag har jag tagit två promedader på 20-30 min styck. Känns faktiskt väldigt bra.
Inte nog med det så har jag dragit igång med en detox.
MethodDraine Detox
för att vara exakt. Jag ska blanda ut 15 ml i 1,5 liter vatten och dricka under dagen. Va faktiskt inga problem alls. Jag drack tom det till lunchen idag i skolan. Hade tom med mig matlåda. MYCKET OVANLIGT.. :P men det har jag haft varje dag den här veckan.
Iallafall, jag brukar ju inte dricka så mycket vatten, utan brukar dricka cola istället, men nu har jag varit duktig och druckit tre liter vatten idag. Tro mig, jag har sprugit på toa mer idag än vad jag gjort på hela veckan. Haha.
Sen när jag va på väg hem kände jag hur magen drog igång. O JÄVLAR va den drog igång. haha. skönt som fan ska jag få tala om att d va..:P
Päron har jag typ blivit beroende av. Inte för att det är något negativt, det är bara bra, men det är ovanligt. =)
Det va min svägerska som inspirerade mig till att gå med i VV.. Plus att det känns väldigt skönt att ha henne som stöd om jag behöver. Hon har ju gått igenom det jag går igenom nu.
Det som jag känner just nu e negativt med det här är att jag är väldigt trött på dagarna, men det går väl över efter några dagar antar jag. (hoppas jag)
Idag i skolan hade vi handledarsamtal. Jag va väldigt nervös innan jag gick in i rummet. men det va ingen fara. Fick veta att jag klarat alla prov förutom ett men det visste jag att jag inte hade klarat. Men är väldigt nöjd att jag klarade dom andra. Trodde inte att jag skulle klara iallafall ett av dom, men det gjorde jag. Var bara småsaker som min lärare sa att jag måste tänka på när jag kommunicerar på teckenspråk, men det är något jag redan är medveten om och försöker förbättra. Bland annat genom att ha öronproppar på mig i skolan. Hade det hela dagen idag och det kändes riktigt bra. Jag hade ju inget annat val då än att bara prata teckenspråk. Riktigt nice faktiskt.
Min lärare tyckte det va en bra ide och sa att hon va stolt över att jag verkligen visar att jag vill.. =)
Efter skolan idag åkte jag till jobbet. Hjälpte min brukare i tävttstugan och tog en lång promenad. Kallt, men skönt.
Näää nu ska jag försöka komma på vad jag ska äta för mina sista 6 points jag har kvar för att uppnå dagens pott..
Kanske blir ett glad cola..:P
Imorgon ska jag tillbaka till läkaren och få svaren på mina blodprov. Hoppas mina värden är okej.
Hej.. Just nu är vi på Dalarö.. Vi bor hos min mamma över helgen. Hon är bortrest.. Hon är i England.. eller skottland är hon i just nu.
Jag älskar Dalarö. Jag älskar mammas lägenhet.. vi har ju ändå bott här i ganska många år innan vi gifte oss och flyttade hemifrån.
Den enda som är jobbigt med att vara här är att allt fortfarande påminner om Mark... överallt är det bilder, tavlor och fiskegrejer. Det är bara mycket minnen här efter honom. Jag känner hans närvaro i den här lägenheten. Det var här som han spenderade sina sista dagar tillsammans med mig och sin sista kväll tillsammans med mamma.
Sen en morgon var han bara borta. Bara borta.. han försvann innan jag hann berätta för honom hur mycket han betydde för mig.
Jag saknar honom. Jag hade behövt honom här nu när jag försöker lista ut hur jag egentligen ska göra med Lennart.
Jag funderar hela tiden på hur jag ska hantera det här med Lennart. Jag har ett sådant stort hål i mitt hjärta efter både Mark och Lennart. En del av det hålet är en saknad som är svår att beskriva. Den andra delen är.. ja jag vet inte ens vad det är. Jag har svårt att placera smärtan och saknaden efter Lennart.
Jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Jag låg vaken hela natten häromdagen och bara funderade på om jag skulle ta upp mobilen och skicka ett sms. Eller om jag skulle skriva ett mail till honom. Men vad skulle jag skriva. Att jag är ledsen över det jag skrev? Men det är jag inte. Jag är inte ledsen på något sätt.
Eller jo, jag är ledsen på hur allt blev. Men det betyder inte att jag ångrar det jag skrev. Det gör jag absolut inte.
Det är bara en sådan underlig känsla att ha det så här med sin pappa.. .
Aja nog om honom nu..
Imorgon ska vi eller iallafall jag gå ner till platsen där han dog och tända ett ljus och lägg lite blommor. Va så längesen jag var där. Jag har svårt att gå dit när jag väl är här. Men nu känner jag att jag måste. Jag känner att han vill att jag ska gå dit.
Jag känner osm sagt hans närvaro hela tiden. Jag hoppas nästan att vi får besök inatt..=) brukade få det när vi bodde här. Hände mycket konstigt då. klart man blir rädd om något händer, man bara första sekunden. Sen vet jag ju att det är han som är här för att visa mig att han vakar över mig.
Japp det är typ allt som snurrar i mitt huvud just nu... dövföreningar, teckenlista, kommunikation och avläsning. det är mina fyra prov imorgon. Jag är nervös, men inte så nervös som jag trodde jag skulle vara.
Men det ska nog gå bra. Hoppas jag. Jag kommer drömma mardrömmar om det här inatt känner jag.
Dock börjar inte provet fören klockan 13.00 imorgon. Men inte ska jag ha sovmorgon, utan på morgonen ska jag först följa med Maria till BM i två timmar. Då har jag lång tid på mig att plugga och Maria ska förhöra mig så det verkligen sitter.
Efter proven ska jag fan bara hem och sova, känner att jag kommer sova riktigt gott imorgon kväll. Ska bli så skönt, längtar redan.
På fredag efter skolan ska jag åka ut till Dalarö och bo där över helgen. Älsklingen ska självklart med. Mamma är i England, eller hon åker imorgon bitti. Så vi tänkte att nu efter mina prov så behöver jag en helg med bara lugn och ro och vad är då bättre än en mysig lägenhet på landet. Som dessutom har BADKAR... Ni anar inte hur mycket jag saknar badkar.. Har inte badat sen vi bodde i jordbro. Det är långesen, så det ska bli riktigt mysigt.
Sen har vi hunden också och då är det lättare att vara hos mamma så slipper morfar åka så långt för att lämna henne på fredag. Ska bli mysigt, bar ajag och älsklingen ensamma hela helgen.. Ja, hunden också men hon e inte så jobbig.
Ska ta med mig datorn, en jävla massa filmer och lite god mat. Myspys. Känns som att jag förtjänar en sån helg efter imorgon.
ÄLsklingen sitter just nu och leker med min minipc...:P han borde igentligen städa köket. Han hade inget jobb idag så han har vart på Dalarö och hjälpt morfar med datorn samt med bilen.
Just nu har han inget jobb imorgon heller, men vi får hoppas att dom ringer. Vi har inte råd att han får vara hemma. Visst han får betalt iallafall, men inte tillräckligt.. bara 102 kr/timmen..
Jaja... nu ska jag fortsätta plugga tills jag stupar typ. Blev iallafall en kort uppdatering. Slänger in en random bild också...
Ojoj. nu har jag inte skrivit på över fem dagar.. anledningen? joo vi har fyra prov på onsdag så jag har inte tid att skriva blogg.. men nu tar jag mig fem minuter för att skriva av mig lite. Samtidigt så pluggar jag faktiskt. Jag ska bland annat ha ett kommunications prov på onsdag och då har vi sex ämnen att välja mellan och ett av dom är
"varför skriver folk blogg"... jag tror jag kommer välja detta ämne, men jag måste komma på va fan jag ska säga och prata om i 20 min.. hon betygsätter bland annat på flyt, så jag måste ha saker att säga och diskutera i 20 minuter.. jaja kommer nog på något imorgon.
Va annars då.. jaaa inte så mycket faktiskt... har inte haft så mycket tid till något annat än att plugga. Funderar verkligen på att ta bort lösenordet på bloggen, men jag är rädd att jag kommer få så mycket skit då.
Eller så startar jag en ny blogg. Ja vet inte...
Juste ska göra en liten efterlysning här i bloggen. Jag vet att det är inte så många som läser den, men ni som gör det.. sprid det här vidare.
Det är min svägerskas hund... berättar mer här nedanför..
"Fodervärd sökes för ett yrväder till hanhund 4,5 år. Pga ändrade boendeförhållanden kan vi inte behålla honom. Han är en väldigt snäll och lyhörd hund som gärna kelar. Har växt upp tillsammans med småbarn. Att föredra är ett boende för honom på landsbygden. Ring Angelica 0708560433"
Denna hund är helt underbar, han är mysig och riktigt rolig. Hade jag och Pierre kunnat hade vi tagit honom utan att blinka. Men tyvärr kan vi inte. Har inte råd eller tid med hund på heltid.
Idag har vi haft prov i skolan... mindre kul, men jag tror att det gick bra.. det va i blindskrift... Svårt som faaaaan men jag tror att jag klarade det iallafall.. Jag blir glad bara jag får ett godkänt...=)
Imorse.. när jag satt på bussen, precis innan Gullmarsplan.. satt o halvsov på bussen och kollade på trefiken när vi satt fast i kö. Såg att snet framför oss va det en silvrig bil med FRÄLSNINGSARMEN skriven på sidan.. Hmm tänkte jag.. nej det kan inte vara han.. men nog fan va det han.. med han menar jag att det va min far.
Han såg som tur va inte mig. Eller jag vet inte om det va tur, men det kändes väldigt konstigt att vara honom så nära men ändå så långt bort. Han såg så ledsen ut. jag vet inte om han var det men jag kan inte hjälpa att tänka att han satt där i bilen och tänkte på mig. att han kanske tänkte "jag har en dotter som inte vill veta av mig, en dotter jag sårat fruktansvärt mycket" Men jag tvekar på att han satt och tänkte på det..
När vi åkt förbi så rann tårarna ned för mina kinder... Jag saknar honom. Jag saknar min pappa. Jag saknar att ha en manlig förebild. Någon att gå till. Någon att prata med.. Jag vet att jag är 26 år och gift och vuxen... Men jag har fortfarande en liten flicka inom mig som ibland kommer fram och då hade det varit trevligt att ha någon att prata med.
Jag vet att jag är tjatig om det här, men det är en väldigt svår grej. Det är svårt att bryta med sin pappa, det är svårt att bli sårad av honom... Det är är väldigt svår sak och en svår situation att genomlida. Jag är kluven på vad jag ska göra och hur jag ska bearbeta allt.
Min massageterapet sa till mig att jag måste förlåta honom för att gå vidare med mitt liv, men jag är inte redo att förlåta honom. Han måste ge mig svar på mina frågor först. Jag har senaste tiden haft tankar på att kanske skriva ett till brev och be honom svara på frågotna jag ställde till honom i det förra brevet. Men jag vet inte om jag orkar.
Åh jag är verkligen kluven... mitt huvud går på högvarv genom att försöka komma fram till ett vettigt resultat, men d går fan inge bra. Har spänningshuvudvärk nästan varje dag och är helt slut när dagarna lider mot sitt slut..
Men nu dom närmaste veckorna måste jag försöka att inte påverkas av detta då jag har massa prov i skolan. Fyra prov nästa vecka. Skönt, NOT!!
Det är svårt att koppla bort det, men jag måste försöka. Får ta tag i det efter alla prov e över... typ på påsklovet eller nåt.
Men lär drömma om det inatt..
Jag är dock glad att jag har min älskling... samt min fru Maria och älskade Lizz... Samt alla andra som ställer upp och finns här..=) Tack...
här nedan kommer vår senaste kommunication på facebook.... jag orkar inte... hon vänder allt emot mig... =(=( jag sakanr henne det gör jag absolut... man allt jag gör blir bara så fel
Säg inte du ska ringa när du kommer hem när du inte tänker det... de e lugnt...
Eftersom du suttit på facebook ett tag så antar jag att du inte har såå fullt upp att du kunde ringt iaf.
och dina tabletter har du väl inte hittat..
så skit i dom jag får lösa det på mitt sätt istället.
Tack
Som sagt.
bollen är hos dig nu
sen får du tro vad du vill, jag har försökt
det VET DU!!!
Och NEJ jag är inte Sur...
men jag skrev ju till dig... jag skrev ju att du kan komma o hämta dom andra tabletterna om du vill..
då skrev du att du skiter i tabletterna..
säger bara fakta,,, jag är inte sur för att du o maria hittat varandra heller...
ja, eftersom dom inte hjälper..
varför tror du att du fått såna av mig och att jag varit "snål" på citodon för.
jo för att citodon är det ENDA som hjälper, även om de bara är en kvart..
jag har bara sagt att det är så jag känt... o du har sagt att d inte är så o då tror jag på dig.. öhhh...
du har inte ens frågar mig va d e för tabletter...
men jag orar inte tjata...
d e inget som du har..
d kan ja lova...
celebra heter dom...
jag har fått mååånga olika kan jag säga...
vet inte alla namn, men känns igen iaf..
men tack ändå..
så du behöver inte leta för min skull iaf..
aaa men dom här hade du aldrig hört talas om när jag fick dom iallafall.. men fine... ja försöker också... D VET DU!
Helt ärligt.. känns weird,, jag ringde som en nGALNING i morse.. och du har inte ens ringt upp..
även om du vet vad jag ville, men du skrev i sms att du kommit hem för 5 minuter sen men att du skulle ringa strax...
men icke..
men du får som sagt ta den tid DU behöver...
nää ja skrev inte att ja skulle ringa strax..
om det så är flera månader...
jag vet inte vad jag kna säga/göra längre..
menmen .. skit samma känns som om allt jag gör blir bara fel iallafall..
o ärligt orkar jag inte hålla på me dom här diskutionerna längre... nej inte jag heller..
nä men du skulle ringa flåt fel ordval
nej inte jag heller, och nej allt du gör blir inte fel..
men NÄR ska vi träffas då...?
o PRATA UT...
Vill du ens det?
Ärligt
det känns bara som om du skyller på mig och jag skyller på dig... jaaa det sa ja imorse..
men när du skrev att du inte tror att jag vill vara vän med dig längre så försvann min lust att prata faktiskt..
jaaa det vill jag... men jag har inte TID!!! och det känns som om du itne riktigt förstår att jag faktiskt inte har
någon tid just nu..
Jag har inte tid att träffa någon..
utanför min klass..
jag vet att du har andra kompisar oxå, men tycker detta är ganska viktigt om vi ska lösa nått. så en timme eller två
jo jag fattar, men det känns ändå skumt att du kan göra andra saker ändå....
jaa det tycker jag också... vad är det jag kan göra????
och jag förstår visst.. som typ nu nu sitter du på facebook, jag kan låna bil en sådan dag o komma förbi snabbt o
så kan vi prata...
jag har suttit hemma varenda helg i flera veckor nu.. jag är ALLTID på facebook.-..
ja men varför inte då kunna ta en timme en HALV timme till o snacka då...?
om jag skulle komma med bil??
Vet du NÄR det finns tid då..?
och om jag hade skitit i d här så hade det ju blivit ett jävla liv känns det som.-. och för att visa att jag
faktiskt bryr mig så skriver jag.. för att jag tror inte vi kommer hinna prata ut på en timme...
jag tror vi behöver en helkväll för att lösa allt...
nej jag vet inte n'r det finns tid... jag har 12 prov på mindre än 10 veckor...
ja jag menar inte att vi löser allt på en timme men en början...
möjligen att jag har tid på påsklovet
när du o pierre va hos mig o hämta citodon kändes det bättre men sen känns det som att när du
hämtat dom spå blev det "skit" igenn...'
alltså missförstå inte ordet skit...
hitta inget annat..
men ok...
om jag inte ska jobba hela lovet... vilket jag antagligen behöver... när jag ionte pluggar så jobabr jag..
annars har vi inte pnegar att klara oss ordentligt...
jag tjatar inte mer då eftersom du misstolkar det och även jag...
alla pengar ja tjänar in sparar vi för att vi ska kunna bo här i sommar..
men så får du väl höra av dig..
eller..
låter de ok...
jaaa det har jag sagt flera gånger tidigare... o vi kan fortfarande prata på facebook o msn..
när jag väl kan svara så svarar jag
alltså jag vill INTE tjata eller stressa dig.. och säger inte att du ska höra av dig för att jag ska slippa...
men det är bara DU som vet när du har tid osv...
ok..
mmm
Och TUSEN flåt för att jag säkerligen är en stoooor del av allt skit detta är...
har även bett Maria o Pierre om ursäkt.. men de har inte svarat..
varför har du bett pierre om ursäkt?
lika bra att be dom me...
men ha de bra så hörs vi väl då...
du har väl inte gjort dom något..
för att det känns som om han e sur på mig me...
o du har nog inte medveted gjort mig något heller.. d har bara blivit så..
nej han är bara ledsen för att jag mår dåligt pga d här..
jag frågade faktiskt honom VAD jag kan göra för att få se en glad helena typ ...de svara han inte på..
sen fråga jag om ni ville ha dom vita då fick jag bara tillbaka
"nej, det är lugnt.
inget annat...
han svarar intesms... vilka vita??
så känns lite som de flesta e buttra på mig...
hyllorna...
dom slängs annars..
skrev de me..
till han alltså..
jaha... men tror han måste prata me mig först.. han vill väl bara inte hamna mitt emellan
men visst vill vi ha dom
vi behöver..
förstår det absolut... därav bad jag honom och maria om ursäkt om jag gjort dem något...
men jag får väl roa mig själv tills vi ses igen då...
så om du har tid så kom över med dom någon dag... om ja pluggar kan pierre ta in dom..
ok
eller nåt
ja vet inte..
mm
jo de kan jag...
Säg inte du ska ringa när du kommer hem när du inte tänker det... de e lugnt...
Eftersom du suttit på facebook ett tag så antar jag att du inte har såå fullt upp att du kunde ringt iaf.
och dina tabletter har du väl inte hittat..
så skit i dom jag får lösa det på mitt sätt istället.
Tack
Som sagt.
bollen är hos dig nu
sen får du tro vad du vill, jag har försökt
det VET DU!!!
Och NEJ jag är inte Sur...
men jag skrev ju till dig... jag skrev ju att du kan komma o hämta dom andra tabletterna om du vill..
då skrev du att du skiter i tabletterna..
säger bara fakta,,, jag är inte sur för att du o maria hittat varandra heller...
ja, eftersom dom inte hjälper..
varför tror du att du fått såna av mig och att jag varit "snål" på citodon för.
jo för att citodon är det ENDA som hjälper, även om de bara är en kvart..
jag har bara sagt att det är så jag känt... o du har sagt att d inte är så o då tror jag på dig.. öhhh...
du har inte ens frågar mig va d e för tabletter...
men jag orar inte tjata...
d e inget som du har..
d kan ja lova...
celebra heter dom...
jag har fått mååånga olika kan jag säga...
vet inte alla namn, men känns igen iaf..
men tack ändå..
så du behöver inte leta för min skull iaf..
aaa men dom här hade du aldrig hört talas om när jag fick dom iallafall.. men fine... ja försöker också... D VET DU!
Helt ärligt.. känns weird,, jag ringde som en nGALNING i morse.. och du har inte ens ringt upp..
även om du vet vad jag ville, men du skrev i sms att du kommit hem för 5 minuter sen men att du skulle ringa strax...
men icke..
men du får som sagt ta den tid DU behöver...
nää ja skrev inte att ja skulle ringa strax..
om det så är flera månader...
jag vet inte vad jag kna säga/göra längre..
menmen .. skit samma känns som om allt jag gör blir bara fel iallafall..
o ärligt orkar jag inte hålla på me dom här diskutionerna längre... nej inte jag heller..
nä men du skulle ringa flåt fel ordval
nej inte jag heller, och nej allt du gör blir inte fel..
men NÄR ska vi träffas då...?
o PRATA UT...
Vill du ens det?
Ärligt
det känns bara som om du skyller på mig och jag skyller på dig... jaaa det sa ja imorse..
men när du skrev att du inte tror att jag vill vara vän med dig längre så försvann min lust att prata faktiskt..
jaaa det vill jag... men jag har inte TID!!! och det känns som om du itne riktigt förstår att jag faktiskt inte har
någon tid just nu..
Jag har inte tid att träffa någon..
utanför min klass..
jag vet att du har andra kompisar oxå, men tycker detta är ganska viktigt om vi ska lösa nått. så en timme eller två
jo jag fattar, men det känns ändå skumt att du kan göra andra saker ändå....
jaa det tycker jag också... vad är det jag kan göra????
och jag förstår visst.. som typ nu nu sitter du på facebook, jag kan låna bil en sådan dag o komma förbi snabbt o
så kan vi prata...
jag har suttit hemma varenda helg i flera veckor nu.. jag är ALLTID på facebook.-..
ja men varför inte då kunna ta en timme en HALV timme till o snacka då...?
om jag skulle komma med bil??
Vet du NÄR det finns tid då..?
och om jag hade skitit i d här så hade det ju blivit ett jävla liv känns det som.-. och för att visa att jag
faktiskt bryr mig så skriver jag.. för att jag tror inte vi kommer hinna prata ut på en timme...
jag tror vi behöver en helkväll för att lösa allt...
nej jag vet inte n'r det finns tid... jag har 12 prov på mindre än 10 veckor...
ja jag menar inte att vi löser allt på en timme men en början...
möjligen att jag har tid på påsklovet
när du o pierre va hos mig o hämta citodon kändes det bättre men sen känns det som att när du
hämtat dom spå blev det "skit" igenn...'
alltså missförstå inte ordet skit...
hitta inget annat..
men ok...
om jag inte ska jobba hela lovet... vilket jag antagligen behöver... när jag ionte pluggar så jobabr jag..
annars har vi inte pnegar att klara oss ordentligt...
jag tjatar inte mer då eftersom du misstolkar det och även jag...
alla pengar ja tjänar in sparar vi för att vi ska kunna bo här i sommar..
men så får du väl höra av dig..
eller..
låter de ok...
jaaa det har jag sagt flera gånger tidigare... o vi kan fortfarande prata på facebook o msn..
när jag väl kan svara så svarar jag
alltså jag vill INTE tjata eller stressa dig.. och säger inte att du ska höra av dig för att jag ska slippa...
men det är bara DU som vet när du har tid osv...
ok..
mmm
Och TUSEN flåt för att jag säkerligen är en stoooor del av allt skit detta är...
har även bett Maria o Pierre om ursäkt.. men de har inte svarat..
varför har du bett pierre om ursäkt?
lika bra att be dom me...
men ha de bra så hörs vi väl då...
du har väl inte gjort dom något..
för att det känns som om han e sur på mig me...
o du har nog inte medveted gjort mig något heller.. d har bara blivit så..
nej han är bara ledsen för att jag mår dåligt pga d här..
jag frågade faktiskt honom VAD jag kan göra för att få se en glad helena typ ...de svara han inte på..
sen fråga jag om ni ville ha dom vita då fick jag bara tillbaka
"nej, det är lugnt.
inget annat...
han svarar intesms... vilka vita??
så känns lite som de flesta e buttra på mig...
hyllorna...
dom slängs annars..
skrev de me..
till han alltså..
jaha... men tror han måste prata me mig först.. han vill väl bara inte hamna mitt emellan
men visst vill vi ha dom
vi behöver..
förstår det absolut... därav bad jag honom och maria om ursäkt om jag gjort dem något...
men jag får väl roa mig själv tills vi ses igen då...
så om du har tid så kom över med dom någon dag... om ja pluggar kan pierre ta in dom..
