Nästan allt är en enda stor röra.

Då man gråter varje dag och bara vill låsa in sig.

Då dagar känns för långa för att orka andas alla de där 50 miljoner andetag eller vad det nu kan vara på ett dygn.

Då luften jämt tar slut när någon ber en att le.

När man tillslut sitter där i sina egna tankar med tårar i ögonen och ingen orkar med en.

För man är inte som alla andra då röster börjar höras i huvudet som säger hur ful man egentligen är.

När demonerna aldrig vill försvinna.

När man börjar få ångest om nätterna, panik om dagarna och det enda som finns i tankarna är att man vill försvinna.

När hjärtat klappar för fort så man aldrig riktigt kan skrika ut och lungorna vrids sönder av rädslan för de där sakerna som jämt visar hur jävla smal man ska vara.

Då bryter man ihop så fort man börjar prata om hur många ord som kändes fel igår och hur mycket mat man ätit idag. Då man hatar allt och alla ,när man jämt och ständigt har en klump i halsen, en klump av tårar som aldrig försvinner.

Det är då på något sätt som man inte riktigt orkar mer.

Inte riktigt orkar se solen på riktigt igen.

(Det är just i en sån stund jag lever i just nu)

Medans regnet smattrar mot fönsterbrädan sitter jag ensam med tårarna rinnandes mot kinden

Ensamheten har aldrig känts så påtaglig som den gör nu

Jag skulle känt dig nu  sparkandes mot magen men det finns inget där

Lägntan, saknaden försvinner inte

Ligger som ett moln över mitt huvud

Trycker på mitt hjärta som en klump av betong

Jag var så lycklig över dig

Mammas ängel som finns i himlen

 

 

En tår faller från min kind.Likt som mitt liv faller samman.Den faller ner och försvinner. Kan inte mitt liv göra det samma.Varför ska man gå runt med smärtan.Varför kan den inte försvinna likt en tår. Känslan i mitt hjärta kommer alltid att finnas.Finns ingen som kan ta den ifrån mig.Varför kan inte känslan av sorg och tomhetBytas ut mot glädje och hopp. Varför ska man känna smärtan över nått så vackertKan det vara för att det vackra har försvunnit. Försvunnit som en tår