Hej! nu har jag inte skrivit på två veckor.. har haft så sjukt mycket att göra i skolan.. jag älskar verkligen skolan. Vi har så sjukt roligt på lektionerna och min grupp är helt jävla underbar. Jag har några som jag verkligen klickat med.. K, J, A, M osv... M går i min grupp... Dom andra går i B gruppen men vi umgås iallafall..

Som alla som känner mej vet, har jag blivit våldtagen inte bara en gång utan flera gånger! Jag läste  en artikel i aftonbladet. Där var det en psykolog eller nåt som säger att när man som tjej blivit våldtagen så måste man prata öppet om det, men att det är många tjejer som känner sig ensamma i sin sorg efter våldtäkten. Jag anser att det är fel, det är inte ensamheten som är anledningen till att man inte pratar om att man blivit våldtagen. Det är skammen. när man blir våldtagen så skäms man något förfärligt...Det är en känsla som man inte kan komma över. Jag tror inte det finns någon som inte skäms efter en våldtäkt. 
Anledningen till att man skäms är olika, men skäms det gör nog alla! Jag skämdes, första gången jag blev våldtagen var jag 15 år och oskuld! Jag blev påhoppad på vägen hem från en kompis! Efter det gick jag hem och duschade, och jag berättade inte för någon på flera år. jag mådde otroligt dåligt och istället för berätta för någon så grät jag i min ensamhet och jag skar mig själv! jag förträngde det som hänt, tills den dagen då jag träffade min första riktiga pojkvän A, han fick aldrig röra mej ordentligt, jag drog mej undan. Tillslut ställde han frågan som jag på något sätt väntat på att nån ska fråga mig i flera år, "har du blivit våldtagen". då brast allt. Då berättade jag för honom och det kändes som o klumpen jag haft inom ig i flera år försvann. 
Jag kunde prata om det som hänt! Efter mycket om o men så började jag gå vidare. 

Tills det hände igen! Denna gång hände det på Sandhamn, en midsommardag! Skillnaden den här gången var att jag blivit äldre, jag blev drogad, jag blev ordentligt misshandlad, och den här gången pratade han med mig! Dom orden han sa den kvällen kommer jag aldrig att glömma!

Den största skillnaden den här gången var att jag faktiskt polisanmälde, vilket jag på sätt och vis ångrar idag, eftersom det gick til rättegång, men slutade med att han fick 3 månader..dom tre månader som han redan hade suttit inne..  skrev en berättade om rättegången... kommer här nedan..:

Rättegången brukar kallas för den andra våldtäkten. Det är då allt ska grävas upp igen, smärtan ska återupplevas, händelsen ska beskrivas och tårarna ska helst än en gång gråtas. Klarar du det, att gråta, skrika och tillåta dig själv att brista, då är chanserna stora att du lyckas övertyga både juryn och domaren. Men om du lyckas hålla dig stark, inte visa så mycket känslor, då blir tvivlet större. Tvivlet sprider sig och tar sakta ett stadigt strypgrepp om din osäkra, smala hals med sina starka, svarta händer. Då blir det om möjligt värre. Tänk dig att sitta i vittnesbåset och folk tror att du ljuger.

Han var ju full och hade precis brutit upp ett långt förhållande med sin flickvän. Det ledde till att han blev upprörd och arg. Sedan dök hon upp ganska passande på den där bryggan. Full och snygg. 
Nu sitter han där, på en bänk utanför rättssalen. Bänken är lika stel och kall som han känner sig. Han sitter där skamsen, avskydd av hennes nära. Men det verkar som om resterande tror att hon ljuger. Han tänker att han var nog rätt smart, när han lät hans tjejkompis lägga i piller i hennes dricka. Det skulle ge henne en tillräckligt lång blackout. När hon skulle vakna skulle hon bara tro att hon däckat i båten hon klev på. Men det blev inte riktigt så. Nu vaknade hon precis när han var mitt uppe i allt . Han slog henne, vad annars skulle han göra? Men det hjälpte inte, hon hade sett honom. 
Hans advokat väcker honom ur hans tankar med en lätt klapp på axeln, han sträcker honom en kaffemugg och säger något som tyder på att allt kommer gå bra. 

Hon vill inte sitta ute i korridoren. Inte i samma smala gång som honom. Att se honom sitta där helt nonchalant skulle vara för mycket. Nej, istället får hon tillbringa lite tid i ett avskilt rum, ägna sig åt sina tankar. Hon vill tänka på allt annat än den kvällen, men självklart är det svårt. Hennes tankar och minnen spolar tillbaka tiden. 
Hon kommer aldrig att glömma då det svarta för hennes ögon byttes ut mot det okända, mordiska ansiktet. Då tystnaden ersattes av stönanden och hennes eget skärande skrik. Då hennes nyss så fridfulla och avslappnade kropp snabbt spändes till av en obeskrivlig smärta. Smärtan av slaget i huvudet strax därefter var ingenting i jämförelse. Sedan var han borta, det var då det gick upp för henne vad som hade hänt.

 

 

Hon vaknar upp ur de hemska minnena genom en knackning på dörren. Det är hennes mor som kommit för att hämta henne. Domen har nu fällts. På skakiga och ostabila ben reser hon sig upp. Hennes mor leder henne ut ur rummet och in i rättssalen. Det känns som om sekunderna då hon glider fram till sin stol är en evighet.

Han ser henne slå sig ner på sin stol i väntan på domaren. Hennes blick är glasartad och tom. På något konstigt vis känner han sig lugn. Det borde han inte göra, grov våldtäkt ger ju inte direkt 50 dagars samhällstjänst. Det kan bli flera år. Han hinner snegla på henne en gång till. Hans ögon spänner sig och skjuter hat mot henne. Han tycker att hon får skylla sig själv. I de där kläderna och med den alkoholhalten. En bråkdels sekund tittar hon upp och in i hans ögon, hon blir träffad av hans hatstråle. Sedan kommer domaren in och ögonblicket är borta. Alla reser sig upp och håller andan. Han tror aldrig att det varit så tyst i en rättssal tidigare. Nu kommer det, nu kommer beslutet om hans framtid. Baserat på hans förflutna. 

Hon sätter sig ner igen och känner hur det pulserar hårt i hela kroppen, hur hennes händer skakar där de ligger svettiga i hennes knä. Hon försöker lyssna till domarens röst som hörs någonstans långt där borta. En sekunds tystnad. Sedan börjar hjärnan fungera igen. Vad..? Sa han verkligen..? Kan hon ha hört rätt? 
Nu är det inte bara händerna som skakar, nu skälver hela hennes kropp. Någon tar tag i henne, håller henne hårt emot sig. Hon känner något vått mot hennes axel, hennes mammas tårar. Nu brister hon och låter alla de tårar hon hållit inom sig få rinna. Hon vill drunkna i dem, låta dem kväva hennes andetag. 

Det är för bra för att vara sant. Han dömdes till tre månader fängelse, dom tre månaderna han suttit häktad, för sexuellt utnyttjande. Det trodde henne inte, de trodde på honom. Nu ska den där slampan få sig en hämnd hon sent ska glömma. Anmäla honom, ett sådant slöseri med tid. Han ljuger för bra för att bli straffad. Han tycker att hon ser ynklig ut när hon springer genom gången, ut i korridoren. Förmodligen på väg till närmaste toalett. Han skrattar, hon gråter. Nu blir allt antagligen som vanligt igen, tillbaka till festandet med polarna och studerandet. Ingen kommer någonsin tro att det var en våldtäkt, det ska han se till. Hon kommer framstå som en kåt hora när han är klar med henne. 

Hon tänker aldrig mer gå ut från sitt rum. Hon tänker ligga i sin säng för evigt, precis där hon ligger nu. Det har gått fyra dagar sedan rättegången och hon har gråtit konstant. Hur kunde de tro att hon ljög? Hur kunde de lita på idioten, det stod ju så gott som ”våldtäktsman” skrivet i pannan på honom. Det kanske var hennes fel ändå, den korta kjolen, den urringade tröjan. Hon höll ingen större koll på sitt glas, kanske var hon för trevlig? I viket fall som helst är det slut nu, tänker hon. Med rödsvullna ögon och stora kläder som skymmer allt reser hon sig upp – vilket är första gången på länge – i riktning mot toaletten. Väl inne tar hon ut den vassa saxen ur badrumsskåpet och håller den försiktigt. Den glänser så vackert av reflektionerna från fönstret, samtidigt som hon aldrig tycker sig ha sett något otäckare. Nej, hon har bestämt sig, hon ska inte backa nu. Nu är det slut på det vackra. Håret ska av. Hon tar tag i en tjock slinga, klipper av den och låter den pendla till golvet, Hon klipper en till och en till, i takt till att tårarna faller. Hennes långa, vackra hår som hon så länge sparat. Nu hatar hon det för att det är kvinnligt och vackert. När hon är klar lägger hon tillbaka saxen och sjunker ner på golvet bland hårslingorna. Hon klippte av det, precis som alla band med hennes vänner. Hon höjer handen och drar den genom det snaggade håret, det känns som en mans. Bra, tänker hon. En sista blick på lockarna, sedan går hon tillbaka till sitt rum och sin säng och somnar.

Han sitter hemma med sina polare och dricker öl. De är fulla som svin och han kan inte låta bli att tycka att de är fåniga trots berusningen. Sedan rättegången ger hans tankar honom ingen ro. Han har festat mer för att komma ifrån knuten i magen för en stund. Nu ringer telefonen och förhoppningar om fest sprider sig i rummet. Med all rätt, ytterkläderna dras på, ölen packas ihop och nu bär det iväg. Tio minuter senare anländer de till festen, klivet in i värmen och doften av glädje och berusning. Han kliver in med självsäkra steg, in i köket där han öppnar ännu en öl. Han börjar bli redigt full nu och det dröjer inte länge förrän han står och skryter om hur han ”drog över” henne. Det var ingen våldtäkt, hon såg bara sin chans att få jävlas med honom för att han inte ville ha henne efter sexet. Så var det, just precis. Hans polare lyssnar intensivt och är väldigt exalterade, de önskar lite ett det vore dem. Han får status av alla. Men någonstans där inne känner han hur fel det är, hur detta sakta knäcker honom. Han kommer aldrig kunna förlåta sig själv, men det visar han inte. 

Hon ligger på sitt rum och läser en dum veckotidning då hennes ögon fastnar för ett citat. ”Det som inte dödar, gör dig bara starkare”. Hon synar sig själv utifrån, här ligger hon i stora, bylsiga kläder och avklippt hår, och tycker synd om sig själv. Detta medan hennes våldtäktsman förmodligen är ute och har roligt med sina vänner. Det borde vara tvärtom, han borde ligga på en säng, i fängelse och hon borde vara med sina vänner. Men dem har hon brutit kontakten med. Hon svarar inte när de ringer, öppnar inte när de knackar på dörren. Ska det verkligen vara så? Ska hon knäckas på grund av det här? Nej! Hon blickar på citatet än en gång och livsgnistan inom henne börjar försiktigt lysa igen. Åter igen känner hon värmen och energin byggas upp. Hon har bestämt sig, det där citatet kommer hon för alltid att minnas, för alltid bära med sig. Det ska hjälpa henne och få henne att hjälpa andra. Från och med nu ska hon genom sin upplevelse hjälpa andra våldtäktsoffer. De ska inte behöva gå igenom det ensam som hon var på väg att få göra. De ska få möjligheten att ta sig igenom det tillsammans med andra.

Så nu har jag stått för det som hänt mig!

Och jag skäms inte särskillt mycket längre!

Jag vet att det har gått 4 år… jag vet att jag antagligen kommer få skit för det här jag skriver nu, men det struntar jag i. Det är fortfarande svårt. Det gör fortfarande sjukt ont.

Jag kan inte förstå att det är sant och det blir bara svårare och svårare. Insikten om att jag aldrig mer kommer att få träffa honom slår mig gång på gång och varje gång är det som att jag hunnit glömma att allt inte är en ond dröm. Glömma att det är på riktigt. Att allt det hemska som hänt i grund och botten har en enda konsekvens; jag får aldrig mer träffa min Daddy. Aldrig mer höra hans röst, känna doften av honom, höra hans steg när han går över köksgolvet, eller störa mig på hans smaskande när han äter. Hur kan det vara så? Och hur är det tänkt att jag ska klara av det?

Jag har sett många tv-serier och filmer sedan Daddy dog, där folk dör. De anhörigas reaktioner porträteras så konstigt. Ofta bryter de ihop och gråter. Som om de hade förstått. Som om man kan göra det. Som om det fanns någon punkt efter dödsögonblicket där allt liksom föll på plats och man fattade att det var över, att det inte fanns något mer att göra, och att man orkade vara ledsen då. Hela saken med att det på tv och i film också verkar ha någon form av tröstande verkan att bryta ihop och gråta är ju också helt befängd. Som om att man orkar släppa fram all den ledsenhet och förtvilan som finns inom en. Som att en människas kropp skulle stå pall för det. Aldrig.

Inte min i alla fall.

När jag vaknade den där morgonen av att mamma ringde och sa ”mark är död”. Så satte jag mig bara upp, kollade på Robban och Jenny och sa ” Mark har dött, Jenny, kan du köra hem mig” sen gick jag ut och rökte. Robban gick ut efter mig och kramade mig, men det hände ingenting. Jag var i någon slags trans.
Och det var ju inte som om att jag behövde passa på att gråta just då. Sorgen skulle finnas där dagen efter också.

Och antagligen hela livet.

Det är en del saker som får mig att känna avsky. Jag blir nästan arg. När jag gifte mig, den lyckligaste dagen i mitt liv. Så fanns det ändå en sorg där i bakhuvudet. Jag kände och på ett sätt känner fortfarande en ilska att jag gifte mig utan att Daddy var där. När det är jul, midsommar… det jag tänker då är att det borde inte gå att fira midsommar och jul utan Mark. PÅ något sätt borde världen stanna, frysa till. Det är konstigt att allt bara kan fortsätta, att tiden bara fortsätter gå. Att man kan ha kul, trevligt utan honom här. Men man lär sig. Eller något. Jag har börjat lära mig.

Det gör fortfarande ont, men vad ska man göra. Sitta och bara må dåligt och inte fira högtiderna alls? Nej, det hade inte Daddy velat. Men ändå…det är konstigt…

Jag drömmer om honom ofta. Jag hör hans röst. Han finns alltid med mig. Hans röst är saknad. Jag saknar hans sång i duschen, han skämt, hans tröstande ord, allt. Hans röst finns inte mer.

Men på ett sätt är den nästan mer närvarande i mitt liv än den var förut. Mer uppmärksammad i alla fall. När jag drömmer om Daddy hör jag hans röst så tydligt, och vissa gånger när jag funderar över vad Daddy skulle sagt eller tyckt i någon speciell fråga, så kan jag plötsligt höra helt klart vad han skulle ha sagt om vi hade haft ett samtal. Jag känner så tydligt att jag vet med mig precis hur han skulle ha agerat i vissa situationer. När Daddy  just hade dött var jag rädd att jag skulle glömma, att jag skulle ha varit tvungen att ha honom med mig i livet för att studera honom för att veta sådana saker, men det behöver jag, till min stora lättnad, inte. Vissa saker kan jag bara känna med full övertygelse. Han finns med mig, på så många sätt.

Men är ändå så saknad.