Det tar verkligen emot att behöva ställa klockan och gå upp imorgon. Jag vill inte. Jag vill inte sitta igenom en hel dag o anstränga mig när jag ändå måste gå om det här året. Varför ska ja det? För att få ett bra avslut med klassen kanske? eller för att jag inte ska bli återbetalningsskyldig till CSN? ja, det sistnämnda är nog största anledningen.
Men jag kommer gå dit, jag kommer vara med på allt, men jag kommer fan inte anstränga mig. Det orkar jag inte. Jag vill bara umgås med min klass, eller iallafall några av de i min klass..=) ganska många faktiskt.
bläää... vill inte.. Mår verkligen inte bra. Har fallit tillbaka i den där svackan jag va nere i förut. Känns som om jag faller o faller. Jag är inte på botten än, men känns som om jag inte är långt ifrån.
Jag sätter på mig en mask så att ingen ska se, ingen får se hur dåligt jag faktiskt mår. Inte ens Pierre vet om det.
Imorgon måste jag försöka att ha masken på mig hela dagen. I skolan iallafall. Jag vet att jag inte kommer lyckas. När jag kommer komma dit kommer känslorna att ploppa upp på ytan. Jag kommer inte kunna dölja dom.
Men kanske får jag ett bra stöd från min klass. Förhoppningsvis kommer de att förstå att jag är nere och ledsen.
Ida har vi varit på bio med min fru och våra bihang. Jag var glad, men innerst inne mådde jag skit.
På bussen hem försökte jag hålla tillbaka tårarna, jag lyssnade på låtar som passade in på hur jag känner just nu.
usch. Vill bara gå o gömma mig. Vill inte gå till skolan imorgon. Men jag måste. Jag tänker inte ge upp, men jag kommer må dåligt ett bra tag. Det är ett sådant hårt slag i magen som jag fått.
Den här låten passar precis in på hur jag känner. När ska jag göra det rätt. När ska jag lyckas...
Mycket har hänt de senaste dagarna. Allt började i torsdags. Jag visste att vi skulle ha handledarsamtal. Det visste alla. Men ingen var nog beredd på det som hände.
Början av dagen var riktigt rolig. Vi filmade vår avslutningsfilm,jag sprang bland annat in i en glasdörr. TYPISKT! haha. Jaja, sen efter rasten så såg jag K, hon var helt förstörd. Hon hade precis fått beskedet att hon inte fick gå kvar i skolan. Hon får alltså inte gå upp i andra året och hon får inte gå om.
Efter henne var det min tur. Jag satte mig där och var självklart orolig. Då kommer orden jag inte ville höra, sparken i magen.
DU FÅR INTE GÅ VIDARE UPP I ANDRA ÅRET!
VAAAAAAAAA????!!!!!
MEN DU FÅR GÅ OM FÖRSTA ÅRET!!!
VAAAAA?????
Orden bara snurrade runt i mitt huvud. Visste inte vad jag skulle säga eller göra. Jag blev chockad. Ingen förvarning, ingenting.
Anledningen var att jag är duktig på att teckna, men inte tillräckligt duktig för att gå vidare. Jag har tydligen fastnat i gamla tecken.
Fan, efter beskedet så gick jag ut o rökte. Kände att jag behövde det. Då möts jag av kramar, värme och kärlek från mina klasskamrater.
Fan, det kändes som en hård spark i magen. SOm om hela min värld rasat under mina fötter. GÅ OM FÖRSTA ÅRET! Vad innebär det? Jag måste byta klass. Jag vill itne byta klass. Jag älskar verkligen klassen jag går i nu. Jag känner mig trygg i klassen jag går i nu. Eftersom jag lider av panikångest så är det svårt för mig att komma in i en klass. Men i den här klassen har jagverkligen kommit in. Jag känner mig trygg här. Alla i klassen vet om mina problem och dem stöttar mig.
Fan, i fredags gick jag inte till skolan. jag låg hemma och grät nästan hela dagen. Jag är totalt förstörd. Självklart är det bättre att jag får gå om än att jag blir utslängd helt. Men det är fortfarande ett hårt slag. Hur ska jag klara av det här. Ska jag behöva göra om ALLT som jag gjort de senaste året?
Jag är inte en sådan som tar upp mycket plats i en klass, men nu kommer jag göra det eftersom jag kan mycket redan, jag vet vad som kommer komma, jag vet hur proven kommer se ut. Fan. jag vill inte. Men jag vill det här. Jag vill gå kvar, men jag vill gå in i tvåan, jag vill ha kvar min underbara klass.
Men jag litar på att lärarna vet vad dom gör. Jag vet att jag kommer att klara det här. Lärarna ser att jag har potential att bli tolk, jag måste bara bryta gamla vanor. Fan. jag är verkligen helt knäckt över det här beskedet.
Jag ligger vaken på nätterna o tänker på hur det kommer bli att börja om. Jag sover inte längre. Jga mår skit. Fan. Alla säger till mig att jag kommer klara av det här, men det är inte de det handlar om. Det är svårt att förklara hur jag känner mig.
jag vill bara gråta hela tiden. Jag känner mig misslyckad. Jag känner mig nerslagen. Jag ska gå kvar i skolan de två sista veckorna nu. Kommer inte anstränga mig särskillt mycket, utan jag kommer att komma dit bara för att umgås med min klass. fan, varför kan jag aldrig klara av någonting. Varför måste jag alltid misslyckas.
Hur framtiden ser ut vet ingen, men jag vet att nu kommer jag vara ledsen över det här ett tag. Sen ha en underbar sommar och sen börja på nytt. I höst kommer det komma en ny helena till skolan.
Ja, till nästa punkt. Lennart.
Träffade honom idag. Ja, det är sant. Så här var det, min systerdotter fyller år på tisdag och idag skulle vi ut till Dalarö och fira henne. Från börjar skulle jag ha åkt till Uppsala och jobbat, men efter bekedet i torsdags så orkade jag inte. Så först var det bara Pierre som skulle åka till dalarö, för jag kände att jag orkade inte träffa honom nu. Jag visste att han skulle få mig att må sämre än vad jag redan gör. Men imorse så kände jag, nä, jag måste åka. Inte för min skulle utan för min syster dotters skull.
Jag skickade då ett sms till Lennart och skrev att jag kommer till dalarö, jag vill inte prata om det som hänt, utan jag vill ha en trevlig dag för att fira M! Fick inget svar, men åkte ändå. När jag och pierre kom dit så skakade hela jag. Han hade inte dykt upp än, men efter en stund så körde dom in på gården.
Jag fick en kram, men när jag tittade honom i ögonen så såg jag, jag såg den där smärtan jag drömt om. Det var precis som i min dröm, fast tusen gånger värre. Jag såg hur mycket jag hade knäckt honom med mitt brev. Jag ville bara sprinag därifrån, men kunde inte.
Jag ville bara krama om honom och inte släppa taget. Samtidigt ville jag inte se honom i ögonen. Jag ville inte se hur illa jag gjorde honom. Dock så har han bara sig själv att skylla eftersom allt jag skrev i brevet är sant.
Hela dagen var jättejobbig, jag satte på mig en mask och försökte vara glad. Tillslut frågade han mig det jag inte ville att han skulle göra. Hur går det i skolan. Jag var ärlig o svarade som det var. Hans blick då. den blicken har jag sett förut. PÅ min student. Det var en blick som skrek misslyckande. Det gjorde så ont i mig och gör det fortfarande att han utan att säga något kan knäcka mig totalt. Det var precis det han gjorde. Fan. varför utsatte jag mig för det här. Framför allt nu när jag redan är tillräckligt nere och nu när jag mår riktigt dåligt. Så utsätter jag mig själv för mer smärta.
Fan. så här dåligt har jag inte mått på riktigt länge, jag vill bara lägga mig under täcket och inte komma ut på väldigt länge. Jag är glad att jag har en sån underbar man, en underbar fru och underbara vänner och en helt fantastisk familj, eller ja delar av den iallafall.
Det bästa med dagen var iallafall att jag fick fyra kramar och två pussar av min systerdotter. För er som inte vet det så är hon autistisk och har svårt med närhet så det är en stor bedrift av henne att göra så. Det gjorde min dag mycket bättre.
Imorgon ska vi bli bjudna på bio. Ska bli mysigt.. det känner jag att jag behöver. En kväll med min älskling, min favvofru och hennes pucko.. =)
nää nu blev det ett långt inlägg. Orkar inte skriva mer nu. Ska lägga mig o glo på tv.
Alla prov avklarade, känns ganska skönt. Imorgon får jag veta hur det gick. Jag hoppas ju på full pott, men det vet jag inte.
Sen till helgen ska jag jobba i Uppsala. Ska jobba med döva barn medans deras föräldrar ska lära sig teckenspråk. Ska bli roligt och intressant. Det ingår ingen övernattning där så flera måste åka hem, jag har tur som har släktingar som bor i uppsala. Så jag ska sova hos mormors syster.
Vet ni va pierre ska göra på lördag. Han ska ut till Dalarö och fira min systerdotter. Vet ni vem/vilka fler som kommer dit. Lennart och Gunilla. Jag ber till gudarna att han inte säger något dumt. Jag är jätteorolig. Men det kan jag inte visa för pierre.
Jag är glad att jag ska jobba och inte behöver åka dit. Jag hade inte åkt då. Det är för tidigt. Eller är det det? jag vet inte. Jag saknar honom så jävla mycket. Kanske hade det varit ett bra tillfälle att träffa honom på. När alla i familjen är där.
Då kanske han inte skulle våga säga något, då kanske allt skulle vara som förut. Men jag vill ju inte ha det så som det var förut. Jag vill ha något nytt. Jag vill ha en riktig pappa. En som ställer upp, som tröstar, som alltid finns där.
Men på lördag då.. jaa då ska pierre träffa honom. Jag hoppas att han inte säger något. Men om han gör det så förstör han inte bara för sig själv utan också för hans barn och barnbarn. Och jag tror och hoppas att han har tillräckligt mycket vett i skallen att hålla käften. Pierre e ganska orolig för mötet han också. Den som jag tror skulle kunna säga något ärGunilla. Pappas ragata till fru.
Den har nu gått ett halvår sen jag sist träffade pappa. Faktiskt exakt på dagen igår ett halvår.
Fan. Jag saknar honom. Fan. jaja.
Älsklingen jobbar kväll ikväll så han e inte hemma fören sent. Så jag får somna själv ikväll. Om jag kan dvs... har precis lagat en jättegod middag. Känns inge roligt att behöva äta den själv, men jag e väl van. Eller nåt.
Marias unge har ännu inte kommit. Jag sitter beredd hela tiden.. :P snart får jag väl ett sms där det står MELONAS! haha. Internskämt.
Det betyder iallafall att det är på G!
Nu ska jag lägga mig i soffan och kolla skräckfilm. Måste passa på när pierre inte e hemma. Sen ska jag också städa i sovrummet som Pierre möblerade om i häromdagen. Det ser för jävligt ut fortfarande. Så jag ska fixa det så det är fint innan Älskade kommer hem ikväll.
Jag tänker inte skriva ut några namn, jag tänker inte berätta i detalj vad det handlar om...
Men när människor får mina nära och kära att gråta, när de inte fattar att alla kanske inte har det lika bra ekonomiskt ställt som andra...
Vi har inte mycket pengar just nu, vi kommer få leva på luft närmaste månaden... Kanske tom under hela sommaren.
Att min *** har gått igenom mycket och haft det tufft och att alla vi syskon haft det väldigt jobbigt i våra liv, det är inte vårat fel. Så varför måste vi få skit för det. Varför måste du skrika och skylla allt på oss.
Blir så jävla förbannad. Det värsta är att vi är släkt med dig. Det är fan pinsamt. Jag skäms över att kalla dig för släkt, för familj. Du är inte min familj. Jag känner ingen som helst samhörighet till dig.
Det är pinsamt att det behövs en tredje hand för att du ska fatta. Det är tur att HAN finns. Att han är den förståndiga och som kanske kan banka in lite vett i din jävla skalle.
Bara för att du har ett stort hus, bara för att du kan resa utomlands flera gånger per år med hela din familj, så betyder det inte att alla kan göra det.
Fan vad arg jag är på dig just nu.
Den där datumet, jag hoppas att du har fått in lite vett i skallen till dess. Om inte, jag kommer inte att prata med dig, jag kommer dit för hennes skull inte för någon annan. Jävla idiot. Fan...
Idag är det ytterliggare en årsdag. Jag hatar årsdagar. Idag skulle Mark ha fyllt 45 år. Han togs bort fårn mig alldeles för tidigt. Jag behöver honom fortfarande. Jag har inte längre någon manlig förebild, eller jo det har jag, Mark kommer alltid vara min förebild. Det är alltid honom jag kommer se upp tilloch dte går inte en enda dag utan att jag minst en gång tänker vad skulle Mark säga eller göra. Jag saknar honom så otroligt mycket.
Idag kommer bli en jobbig dag, precis som alla andra årsdagar. Jag kommer inte vara på top. Men det är tur att jag har en bra klass som förhoppningsvis kommer förstå varför jag inte är lika glad som jag brukar vara. Jag skulle mest av allt vilja åka ut till dalarö imorgon med ett ljus. Sätta mig på platsen där han dog och bara prata med honom och tänka på honom. Jag känner mig alltid närmare honom när jag är på Dalarö. Fan va jag saknar dig Daddy... fan, fan ,fan...
nu ska jag lägga mig och drömma om dig....
Det är dryga fyra år sedan pappa gick bort nu. Den 9 september 2006 dog han. Min pappa. Död. Borta...för alltid. Det är fortfarande helt obegripligt att få in i huvudet. Han kommer aldrig mera tillbaka. Jag komer aldrig att ringa hem till dem och det är pappa som svarar. Jag VET ju - eller jag borde veta - att det är så, men ändå hoppas jag. Jag hoppas på att vakna en morgon och att allt bara varit en sjuk och mycket lång mardröm. Nu är det ju inte så, och under korta känslomässiga svackor inser jag att den bistra, kalla jävla sanningen som råkar vara mitt LIV faktiskt är ett faktum. Jag har ingen pappa mer. Han är DÖD.
Tänk dig själv in i det. Ärligt talat, gör det. Tänk dig en av de människor du älskar mest av allt ligga livlös, apatisk, vitlila i huden, död på ett kallt metallbord på ett bårhus.. Det må vara din sambo, din mamma, din pappa eller - gud förbjude - ditt barn.. Huden i ansiktet är genomskinlig och liknar pergament. Personen som ligger framför dig är din förebild. Det är någon du sett upp till och avgudat väldigt länge... Det är en människa som aldrig varit dum, utan alltid ställt upp. I vått och torrt. Världens bästa. Du står alltså vid sängkanten och tittar på de fysiska fragmenten av en underbar människa. Du pussar hans eller henns panna och säger att du älskar honom. Du känner den sterila lukten.. Du håller honom i handen Du ser hur hans vackra själ har lämnat hans kropp Då dör även en del av dig själv. För alltid.
Jag fattar inte hur jag står ut med ett liv utan min pappa! Det har gått 4 år, och det blir inte bättre. Han är död och han kommer aldrig mer tillbaka. Fastän jag upprepar detta om och om och om igen, så kommer jag på mig själv med att t ex strötitta efter en födelsedagspresent till honom. Hur sjukt är inte det?. Det är inte klokt. Jag är nog inte det. Klok alltså. Eller rättare sagt är jag antagligen jäkligt bra på att vägra inse fakta. I stället blir jag - om än korta stunder - sur, arg och irriterad över skitbagateller vissa dagar. andra dagar gråter jag för ingenting. Jag har inte på långa vägar den tolerans och den empati jag en gång haft. jag har blivit hård. Inte mig själv riktigt. Så är det väl: det måste ut på något vis. Tyvärr kan man inte tvinga ner Sorgen i en stor svart säck och knyta igen, för Sorgen tar sig tamigfan ut genom något litet hål och pestar ner. HELVETES FAN.
Livet går vidare. Jag måste leva vidare - och det vill jag ju så klart också. Jag har ju min underbara man, min familj och mina vänner. Men jag vill ju att pappa ska vara här. Jag har ingen pappa.. Det är så sjukt jävla orättvist! Varför ska satans jävla våldtäktsmen och pedofilsvin få leva, när en underbar själ som min pappa var tvungen att dö!? Jag vill så gärna tro på en högre makt, men det är svårt att göra det under rådande omständigheter. Samtidigt tror jag fortfarande att det finns en mening med allt som sker. ... Men VAD...?
Jag måste sova nu. Man måste ju det, även om det varit dåligt med det sista tiden. Sovit har jag i och för sig, men det är jobbigt med drömmarna som man aldrig vill ska ta slut. I drömmen lever min Pappa fortfarande och jag vill aldrig att det ska bli morgon igen.
I drömmarna och tankarna lever du alltid, pappa. Din själ bor här. För alltid. /Din H.
Snart har det gått ett år... inte riktigt än, men om tre månader... jag hade haft dig hos mig nu... jag skulle ha fått se dig skratta, höra dig gråta.. fått hålla dig hårt i famnen och trösta dig... fan...
vet inte varför jag börjat tänka på det nu... men har haft tankar om Skorpan i flera dagar nu...
Fan.. fan.. fan.. fan... det va ju så nära.. va gjorde ja för att förtjäna att förlora dig... fan
