Konstig dag idag. Började med att ja åkte till skolan. Hade jättemycket ångest på bussen in mot Gullmarsplan, när jah kom till skolan hade jag ännu mer ångest och när jag kom in kändes det som om alla glodde på mig.
Tankarna som gick omkring mitt huvud då var att dom tyckte jag såg konstig ut eller att jag var tjock.
Jag visste dock att det säkert berodde på att jag har blivit blond och inget annat, men det var svårt att intala mig själv det.
Jag var också nervös för att träffa K.. trots att vi pratade igår och det gick väldigt bra och kändes väldigt bra, men ändå var jag väldigt nervös.
När K och J kom ner undrade jag om jg skulle få en stor kram eller vad som skulle hända. Jag fick en jättekram och det kändes så otroligt bra.
När vi sen hade rast gick jag ut med J och bestämde mig för att berätta för henne också. Det gick bra och jag tror hon tog det bra.
Men jag är rädd att folk tror att jag säger det här enbart för att få uppmärksamhet, att jag gör det för att folk ska tycka synd om mig.
Så är det absolut inte. Jag har valt att komma ut med det här nu för att jag är trött på att stänga in mina känslor och jag är trött på att förneka för alla och för mig själv att jag lider av en ätstörning.
Bulimi är en ätstörning som det inte skrivs mycket om. Anorexia är det alla vet om. Det känns lite som om filk tycker att bulimi inte är en riktig sjukdom. Men det är precis lika allvarligt som anorexi.
Jag känner att för min egna skull är det dags att ta tag i det här nu och stå för den jag är. Jag är en 25 årig tjej med bulimi och jag står för det. Jag står för vad jag tycker och tänker.
Det var inte lätt att komma ut med att jag lider av bulimi, men jag känner en form av lättnad nu när jag berättat, samtidigt som en annan ångest kommit fram istället för ångesten över att ljuga. Den här ångesten är att jag tror och tänker att folk ska se mig annorlunda. Att folk ska se mig som någon äcklig tjej som spyr och tar laxeringstabletter. jag är mycket mer än så försöker jag iallafall intala mig själv.
Jag, K och J skulle gå och äta lunch idag och jag hade en sådan jävla ångest över det. Men jag tog mig i kragen och gick med. Jag åt thaimat och hade jätteångest över att jag sen skulle till gynekologen. Jag tog en ångestdämpande och gick efter lunchen för att försöka hitta eftersom jag aldrig varit där.
45 minuter senare var jag framme. Då visade det sig att det var imorgon och inte idag jag skulle dit. jippie. Jag ville bara skrika då och säga att dom måste låta mig komma in idag. jag orkar inte ha ångest ett dygn till över det. Men hade inte så mycket val utan åkte hem och hade då missat en lektion i skolan helt i onödan. Men jag hade inget val. Har skjutit upp det här tillräckligt länge.
Imorgon blir en rolig dag i skolan. Först har vi dövblind med göran och sen har vi svenska. Inte för att jag tycker att svenskan är så jätterolig, men det ska nog bli bra. Måste bara hittaboken jag ska ta me.
Sen ska jag som sagt till läkaren. Måste gå lite tidigare, men det kan inte hjälpas.
Nu kom min älskling hem så nu ska ja umgås lite med honom innan jag ska gå o lägga mig. Ska försöka somna innan 22 ikväll.
FÅr se om jag skriver något mer ikväll annars skriver jag imorgon jag lovar.
Nu känns det lite bättre, inte ångesten, men sveket ja gjorde i torsdags.
Jag sa saker i stundens hetta och det gjorde du också. Nu efter vi pratat känns det mycket bättre. Känns som att nu kan jag prata öppet med dig om det här.
Jag vet inte hur jag ska kunna berätta för dom andra om det här. Hur ska jag kunna berätta för min mamma?!
"hej mamma, vill bara berätta att jag har bulimi". Det är inget som är lätt att säga, det är inget som bara kommer ut. Hur kommer hon att reagera. Vad kommer hon att säga. Kommer hon att säga att jag behöver hjälp. Det vet jag redan att jag behöver.
Jag försöker få hjälp nu, men det är inte lätt. Jag ska till en läkare imorgon för att ta reda på om det är pga min sjukdom som mensen inte kommit på tre månader eller om det beror på något annat. Jag hoppas nästan att det är på grund av Bulimin. För då får jag ytterliggare en anledning att kämpa för att bli frisk.
Jag vill ju ha barn, och utan mensen går det inte att få barn.
Ikväll ska jag ta ångestdämpande. Imorgon i skolan lär jag också behöva ta en. Orsaken, jag tror att alla kommer titta på mig och se att jag är en sådan där person som stoppar fingrarna i halsen för att kräkas. Eller att jag är en sådan som tar laxeringstabletter för att få ur mig all skit jag ätit.
K frågade mig när vi pratade, om jag gör det här varje dag eller hur ofta. Det var svårt att svara, men jag försökte svara så gott jag kunde. Jag var ärlig. Det kändes bra när hon frågade om min sjukdom. Det kändes bra att få vara ärlig för en gång skull.
Jag har alltid haft en ansträngd relation till mat och det blev värst när min styvbror dog. Efter det gick det bara utför.
Imorgon har jag mycket att göra i skolan. Jga har riktig ångest över vissa av sakerna, men det ska nog gå bra, förhoppningsvis.
Bara inte alla ser hur tjock och äcklig ja e. Eller det är jag väl inte. Jag är "normalviktig", men jag känner mig inte normal. Jag kände mig normal när jag vägde 15 kg mindre än va ja gör nu. Jag vet att då var jag sjukligt smal, men då mådde jag bra. Jag hade inte en normal relation med mat då heller, men den kanske var bättre. eller nåt, jag vet inte.
Nu ska jag iallafall skriva klart lite grejer inför imorgon och sen ska jag hoppa in iduschen och försöka få mitt hår att bli lite mer blont än vad det är nu med hjälp av silverschampo.
PÅ tisdag ska ja ringa frisören igen och beställa en tid för att fixa håret en gång till så det blir den färgen jag vill att det ska bli.
Ja nu är jag hemma efter en underbar resa med älsklingen.
Nu mer kommer jag vara brutalt ärlig i min blogg när det kommer till mina ätstörningar. Jag tänker inte gömma min längre
Har massa att göra nu innan skolan imorgon. Jag längtar tillbaka till skolan, men jag har ångest över att gå dit. Jag tror att alla kommer glo på mig och se på mig att jag ljugit om det här. Jag kände det redan på båten. Jag kände allas blickar på mig. Dock kändes det som om alla såg hur tjock o äcklig ja va.
Försöker ha på mig kläder så fettet på magen inte ska synas. Jeans som går högt upp och håller in magen och ett linne som e ganska pösigt.
Jag har riktigt dåligt samvete för att jag ljugit för dom som bryr sig. Det var nästan ingen som visste om mina problem.
Jag ville inte ljuga för dom. Jag ville aldrig svika. Det får min ångest att rinna över. Det får min ångest att skratta. Det är så det känns. Som om ångesten skrattar mig rakt upp i ansiktet och säger att jag förtjänar att må så här eftersom jag sårade någon jag tycker om. Kanske har ångesten rätt. Kanske förtjänar jag att må så här.
Jag vill iallafall ta tag i det här nu. Jag vill bli frisk. Jag vet att det kommer ta lång tid att ändra mitt tankesätt och bli frisk, men att jag erkänner för mig själv och för andra att jag lider av bulimi är ett framsteg. Tycker jag iallafall. Jag har också köpt flera självhjälpsböcker. Riktigt bra böcker. Den ena heter Bulimibibeln. Den läste jag ut på några timmar. Jag kände igen vartenda ord som stod med i boken.
Jag grät flera gånger under tiden jag läste den. Jag ska läsa den flera gånger, för det är mer en handbok som ska hjälpa mig ta mig igenom det här.
Jag fastnade framför allt för ett citat " det handlar onte om vad jag äter, utan varför jag äter."
Jag kommer nu så ofta jag kan skriva här i bloggen vad jag äter, hur mycket jag äter och hur jag mår efter.
Nu måste jag plugga lite, har en jävla massa att göra inför imorgon.
Jag vet att du tycker jag har svikit.. men dom gångerna jag tjatat har jag menat det,jag har varit så orolig för dig vissa gånger så jag knappt sovit på nätterna.
Du är stark det har jag sagt till dig från början. Det som fick mig att berätta det här för dig idag var för att jag inte orkar mer. Jag orkar inte hålla det inom mig och jag orkar inte längre vara så stark. Jag kommer alltid finnas här för dig. Även om du inte tror det nu så kommer jag alltid att finnas här för dig.
Jag är glad att du skriver att du kommer förlåta. Varje gång jag tjajat på dig har jag också sagt att jag förstår att det inte är du utan att det är rösterna i huvudet som säger det till dig.
Jag har aldrig förnekat för dig att jag har ätstörningar, men det jag har förnekat är att det är så pass allvarligt som det faktiskt är. Jag har tagit hjälp det är däröfr jag berättar det här för dig nu. Jag går och pratar med någon och det hjälper.
Det var hennes ide att jag skulle berätta. jag har velat berätta för dig sen första dagen vi lärde känna varandra. Men jag har inte vågat. Jag har varit rädd. Jag vet hur du känner dig när det kommer till det här. Men då kanske du också kan sätta dig in i min sits. Det är inte jag, det är mina röster i huvudet som sagt till mig att inte berätta. Att om jag gör det så går allt bara åt helvete.
Nu gick jag emot rösterna i mitt huvud och berättade ändå. Och just nu känns det som om allt gick åt helevte iallafall.
Jag menade aldrig att svika dig. och jag har sagt mycket till dig och jag har menat vartenda ord. Inget av det jag sagt till dig har varit en lögn. Jag har varit rädd. Jag har varit feg.
Jag hoppas att jag får ett samtal från dig på söndag. Jag ber med all den kraft jag har kvar att jag får ett samtal av dig. Alla kan göra misstag och alla kan lära sig från sina misstag. Jag ber dig att ge mig en andra chans.
Kanske låter patetiskt, men det var inte jag som inte berättade, det var sjukdomen.
Jag berättade för dig i hopp om att du skulle förstå. Jag hoppas du gör det.
Är ganska trött på att folk lägger sig i mitt liv. Ni kanske inte menar det, men det känns som om ni trampar på mig fast ja redan ligger ned. Jag må ha missat skolan idag.. jag må ha tatuerat mig. Jag har varit dålig hela veckan. Jag hade en tid jag inte kunde avboka. Jag kände mig tillräckligt stark för att åka in och göra tatueringen.
När jag kom hem mådde jag halvdåligt. Nu mår jag ännu sämre, Tack. Jag har riktigt dåligt samvete för att jag missar skolan. Men jag är inte så stark som jag verkar. Jag har ganska allvarliga problem jag också. Men jag visar dom inte för alla.
Men nu ska jag fan berätta så kanske någon av er fattar och så kanske någon av er slutar påpeka och lägga er i.
Jag har i många år lidit av ätstörningar. Jag har haft anorexia och jag har haft bulimi. Den ena är jag fri från. Den andra lider jag fortfarande av. Men i hemlighet. Så fort jag har ätit något onyttigt mår jag piss. När jag frossat i mig massa tar jag laxeringstabletter och/eller spyr upp det.
den första jag valde att berätta det här för var K... jag kände att det var dags.. hon betyder så mycket för mig och nu känns det som om jag sumpat allt. Hon känner sig sviken och jag klandrar henne inte. Men det var aldrig min mening att svika henne. Jag har tjatat på henne länge när det gäller maten. Men jag har menat vartenda ord jag sagt till henne. Jag har tjatat och sagt till henne för att jag bryr mig. Men varje gång jag sagt något, så har jag känt att jag velat säga "K, jag mår lika dåligt som du" jag har bulimi.. jag gör det här och det här. Men jag har aldrig vågat. Jag har varit rädd..
Jag har varit så rädd för att berätta för henne. Jag hoppas att hon finner i sitt hjärta att hon kan förlåta mig för det var aldrig min mening att såra henne. Men jag får ta det. Jag får ta allt, jag förtjänar det.
Problemet är.. Om hon inte förlåter mig, kommer det vara riktigt jobbigt i skolan. Det är hon och J som gör mina dagar. Men jag kan inte göra så mycket nu.
Imorgon åker jag och Pierre till Riga och jag hoppas och ber till gudarna att K hör av sig till mig på söndag. För jag älskar henne och ville aldrig såra henne.
men nu vet ni iallafall.
Jag skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig. Jag skriver det här för att jag inte vill leva i skuggan längre. Jag vill komma ut med det här. Jag måste göra det för att må bättre.
Jag har hamnat i en ny värld med nya människor i nya situationer och dom vet ingenting sådant om mig
men vissa av dom här människorna har kommit mig väldigt nära och ibland så känns det som om jag bara vill säga det för det skulle förklara så mycket och det är så mycket en så stor del av mig som jag håller inuti
sen känner jag att jag aldrig skulle vilja berätta för det är skönt när människor inte vet inga tankar kring mej om vad jag borde eller inte borde göra ingen tänker eller funderar på när jag äter nyttigt eller äter godis
men s är det kanske ätstörningen främst som vill hålla det hemligt för då kan ja fiffla lite lite lättare äta lite mindre än någon reagerar på
men om jag vill säga det ändå? när säger jag det hur kan jag i ett samtal om ingenting kasta ur mej en sådan grej?
jag mår bättre idag så imorgon ska ja till skolan. Ingen feber idag. I eftermiddag ska jag tatuera mig. Ska göra en "present" till pierre... Jag tar två flugor i en smäll och gör en symbol från min absoluta favorit serie Förhäxad. I den ska vårt bröllopsdatum stå och om det finns tid och plats ska det bli en liten text under också. Vi får se. .
Ska göra det på house of pain i hökarängen. Hur fick jag tid där.. kontakter..:P En tjejkompis som jag inte träffat på hur många år som helst fixade en tid där till mig, hos hennes pojkvän. Tack så sjukt mycket vännen.
Imorgon ska jag tillbaka till skolan och då ska ja ha med mig en stor väska. Varför, jo för att jag och pierre åker till Riga imorgon eftermiddag. Det ska bli sjukt roligt. Längtar som fan. Vet att pierre har överasskningar till mig som väntar i vår hytt...:D
Nä, nu ska jag försöka få tag i pellefant som ska följa med mig till hökarängen. Sen ska ja hoppa in i duschen och fixa o dona lite inför morgondagen.
Lägger upp bild sen när ja kommer hem..
Aa juste.. .ja e blond nu.. eller på god väg iallafall
När jag vaknade imorse... mådde så dåligt, tårar och ångest...
Varför.. jag drömde att jag skulle tatuera mig hos någon.. vet att det var någon jag kände eftersom jag kände en slags trygghet. Pierre var där också.
Tror det var Calle som skulle tatuera mig i drömmen och honom har jag alltid känt mig trygg hos.
När vi satt utanför och väntade på att det skulle va min tur, (vi var för övrigt på någon slags båt som låg i hamn), så kollade jag ner bland folket som gick på bryggorna och jag såg Lennart.. jag kommer ihåg känslan, jag fick en känsla av oro, ångest och jag började gråta.
Jag försökte springa därifrån, men kom ingenstans. Det var försent, han hade sett mig. Jag kollade på honom och frågade vad han gjorde där. Jag sa att jag inte ville prata med honom och att jag inte ville ta det som jag visste att han ville prata om nu.
Då såg jag, hans ögon tårades, hela hans ansikte förändrades. Han var så fruktansvärt sårad. När jag såg tårarna rinna ned för min fars kinder, då började jag gråta ännu mer och sa till honom att jag skulle komma ner och prata med honom. Han kollade p åmig med tårar som inte slutade rinna. Han vände sig om för att gå längre ut på bryggan och vänta på mig där.
Jag vände mig mot min vän och kramade om honom och grät och frågade vad jag skulle säga. Jag vände mig sedan mot pierre och grät ännu mer.
Sen vaknade jag.
Känslan jag hade i magen när jag vaknade var att jag bara ville somna om för att se hur det skulle gå. vad skulle jag säga till honom. Hur skulle han reagera.
Jag hade en stor klunk i magen när jag vaknade. Jag grät, jag kände en sådan panik. GJorde jag rätt som skickade brevet.
Sårade jag honom så mycket med det jag skrev. Är det bara mitt samvete som spelar mig ett dumt spratt. Jag borde ju inte ha dåligt samvete, men det har jag. Jag har mått riktigt dåligt hela dagen över drömmen. Jag börjar ångra mig. Jag vet att jag inte kan göra något.
men imorse när jag vaknade var jag nära att ta upp telefonen och ringa honom och säga förlåt. Att jag inte menade ett ord av det jag skrev, att jag vill tillbaka till det som var. Det som var kanske inte var bra, men det är bättre än att må så här.
Eftersom jag inte hört något från honom så undrar jag nästan om jag knäckte honom totalt, om han verkligen inte vill veta av mig längre. Jag ville ha ett svar på frågorna jag skrev i brevet, jag ville ha ett svar på varför. Nu känns allt meningslöst. Jag gjorde allt i onödan. Jag hade kunnat låta bli att skriva och skicka brevet o bara låtit bli att höra av mig till honom så skulle allt vara bra.
Fan... klumpen i magen är fortfarande kvar.. jag mår fortfarande skitdåligt.. ska ta ångest dämpande tabletter för att försöka hålla ångesten i skikt.. Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det här. Hur tar man sig igenom en brytning med ens egna far. För han är ändå min far.
Jag vet inte.. efter drömmen känns det bara, ja jag vet inte. Jag tror jag knäckte honom så fruktansvärt mycket. Jag vet varken in eller ut längre.
En klasskompis till mig förlorade sin mamma igår. Det får mig att tänka efter ännu mer. Jag har förlorat en förälder. min Extra pappa.. min älskade daddy.
Tänk om något händer Lennart och vi är osams. Tänk om han dör och jag har inte fått svar på mina frågor. Det är allt jag kräver. Svar på mina frågor...
Jag kan inte förstå att jag skriver det här nu. Men efter det här drömmen har jag insett.. Att jag saknar honom.. jag saknar min pappa..
nu va d bra längesen jag skrev här. men med en bruten hand är det inte så lätt att skriva blogg. Men nu är gipset borta och jag är nästan hel igen. Bara tån som ska läka ihop först.
Skolan då, den går riktigt bra,tror jag. känns så iallafall. Känner att jag utvecklas inom teckenspråket och det är roligt. Idag till och med onsdag ska min klass åka på läger på Väddö, men jag kan inte följa med av olika anledningar. Dessutom är jag förkyld och mår halvrisigt.
Ja, minnen va det. vilka minnen då? jo minnen från Mark. Jag har drömt om honom dom senaste nätterna. Riktigt jobbiga drömmar. Drömmar om att han är här, drömmar om ett liv tillsammans med honom. Drömmar som jag vet aldrig kommer inträffa. Inatt drömde jag om honom hela natten. När jag vaknade grät jag. Tårarna har fortfarande inte riktigt sluta rinna.
Jag drömde om ett minne. Ett minne med honom. Jag och Petra var på Gotland och bodde på en båt där. Jag ringde hem till mamma och Mark och bad att Mark skulle säga en sak dom vi tyckte var så otroligt roligt. När han skulle beställa öl, så var det någon som hade lärt honom att säga det på svenska. Så när han skulle försöka så sa han "jag har en stor stark". Eller "en ståkuk". Någon hade lärt honom det och inte sagt vad det egentligen betyder. Haha. Det lät så fruktansvärt roligt när han sa så. Jag och Petra ringde hem till mamma bara för att prata med mark och be honom säga det. Han gjorde självklart det och vi skrattade så vi grät.
Jag saknar att skratta med Mark. Eller åt honom. Jag hade aldrig tråkigt med Mark, jag bråkade aldrig någonsin med honom. Vi var aldrig osams. Han ställde alltid upp för mig.
Jag vet att det har gått fyra år. Jag vet att jag borde gått vidare nu. Jag har gått vidare, jag är lycklig. Men någonting kommer alltid att fattas i mitt liv. Ett tomrum kommer jag alltid att ha i mitt hjärta. Ingenting kommer någonsin kunna fylla det tomrummet. Vissa dagar är det jobbigt. Vissa dagar gråter jag. Vissa dagar bryter jag ihop helt. När jag tänker på att jag en dag kommer få barn och han kommer aldrig få träffa sina "barnbarn".
Jag har bilder på Mark överallt. I telefonen, på väggen, på skrivbordet, på datorn, brevid sängen. Han finns alltid med mig.
Just idag är en sådan jobbig dag. En dag då allt påminner om honom. Visst jag gör det väl inte bättre av att sitta och lyssna på musik som får mig att gråta ännu mer, men det behövs ibland. Man måste få gråta. Man måste få bryta ihop. Jag önskar bara att han hade fått träffa Pierre. För när jag pratar om Mark med pierre vet han inte vem det ä jag pratar om. Han har sett bilder, han har sett filmsnuttar, han har hört alla historier. Men han fick aldrig träffa honom. Hade jag och Pierre bara träffats ett år tidigare så kanske han hunnit. Det är många OM!
Hello! Har inte orkat skriva på ett tag nu. Men tänkte iallafall skriva en liten uppdatering. Kan inte skriva så mycket eftersom ja brutit armen igen. Japp, you heard m! Båtbenet är av igen. Allt på grund av kommunen och att dom inte sköter sitt arbete. Jag skulle bara ut med hunden och halkade. Dom hade inte plogat och det var nästan en meter snö på vägen. Jag åkte in till akuten, men blev hemskickad efter två timmar och läkaren sa att det var en stukning. Jag frågade om do verkligen inte missat något, men han va så säker. Vi åkte hem. I lördags såg jag att mina fingrar blivit svarta typ. Jag ringde då först min mamma och sen sös akuten. Sen ringde jag Kim och hon va snäll o körde in oss till akuten igen (hon körde även in oss i torsdags). Den här gången tog det VÄLDIGT mycket längre tid. Den här gången insåg en annan läkare att båtbenet va av och han gipsade. Vi kom hem sju på morgonen i söndags. Skönt, eller inte. Det va inte skönt alls. Va skit trött, men det va ingen ide att sova särskillt länge. Vi som väl till 12 ungefär.
Igår kväll somnade vi vid 21.00 typ. Jävligt skönt eftersom jag skulle upp vid 7. Sovmorgon. :p
Sov faktiskt ganska bra. Åkte iväg till skolan och hade en ganska bra dag faktiskt. Va riktigt roligt. Bjöd kimsan på lunch som tack för att hon körde in oss till akuten två gånger på två dagar. Tack underbara du. Det gick väl sådär att teckna i skolan. Va lite krångligt, men dom fattade iallafall vad jag sa.
Kommer nog bli svårare imorrn då vi har Göran och han är dövblind. Jag kommer nog inte kunna taktiltolka, men det får ja ta imorrn. Nu ska jag ta en värktablett och snart äta lite nacho chips o cheese dipp och fortsätta kolla på förhäxad. Har matat mig igenom 5 säsonger nu.
Tårarna bara rinner... jag skakar.. jag har svårt att andas.. jag har ont...
Vad var det som hände egentligen? varför slutade han bry sig? är jag inte värd att älska?
varför försvann du från mig,pappa.. varför slutade du vara en pappa.
Jag tittar på bilder.. när du sitter och kramar mig. Jag tittar på talet du höll på mitt bröllop. Det enda jag känner är smärta. Sorg och en otrolig saknad. Saknaden efter den far du borde ha varit för mig. Idag borde brevet kommit fram. Just nu tror jag att du sitter och läser det.
Jag kan nästan känna dig läsa det. För det gjorde ont i mig när jag skrev det och det lär göra ont i dig när du läser det.
Jag undrar vad farfar skulle säga om han levt idag. Jag undrar vad farmor skulle säga om hon visste hur du behandlar ditt egna barn. Jag kommer inte säga något. Du kanske borde? men det skulle ta livet av henne.
satt idag och kollade igenom gamla dagböcker. Stod så mycket om dig där. När jag var mellan 12-20 skrev jag väldigt mycket om dig och vad du gjort mig.
Jag kommer ihåg en stund med dig. En lycklig stund. När vi satt på sängkanten och du tog upp gitarren och började spela "thank you for the music". Då och då brukade du sätta dig på sängkanten och sjunga för mig jag älskade det. När du kom till raden "im the girl with golden hair" brukade du alltid spexa till det och jag skrattade. Vad hände, pappa? varför slutade du spela gitarr? varför slutade du sjunga för mig? varför försvann du?
Hur kunde du svika de ögon som alltid såg upp till dig? Lämna den handen som alltid ville hålla din? Hur kunde du döda det leendet som alltid log mot dig? Förstöra det liv, du själv skapat? Hur kunde du kasta bort all vår tid tillsammans? Har du glömt allt du lovat mig? Du gjorde mig så illa, du som varit min hjälte Hur kunde du svika det hjärtat som älskade dig allra mest?
Till min så kallade "pappa"
Ser i dina ögon hur vilsen och förlorad du är, ser hur du försvinner i din värld utan att veta, vem du fortfarande är.
Du sa hundratals gånger att en dag skulle jag förstå, den dagen jag blir äldre, den dagen jag blir vuxen.. Idag är jag vuxen och du har inte förklarat ett skit,
Vill ej veta,vill ej förstå för den jag ser i mina ögon är försvunnen i det blå, en gång i tiden var du min pappa, Idag är du som luften jag undiker att andas.
Önskar att det kunde vara annorlunda men det går inte, det är för sent, för sent att hitta till varandra efter all denna tid, jag bara önskar att du får din frid, för utan den är du fortfarande i strid,
Efter förståelse,efter svar,efter människor , du går alltid i försvar, varför pappa? Det förlutna har följt dig, och dödat dig... jag är ledsen att jag inte kan vara hos dig.. men jag kommer aldrig att glömma dig och knappast du mig.. För så som jag har bemött dig, pratat med dig och försökt att förstå dig så kommer du aldrig att finna en som mig, För att jag är din dotter,
Jag ville säga att jag älskar dig på alla språk, men du sade det inte enda gång, du lärde dig inte vad kärlek är när du var liten, men du fick all min kärlek när jag var liten, varför ville du inte? varför?
Jag lämnar dig nu i din värld, men du kommer bara i ditt hjärta få ett svärd, det svärd du har pratat om, som du har drömt om, Med tårar på min kind släpper jag dig pappa min,
Det här inlägget är tillängnat min bror Daniel... När jag skrev brevet och skickade det tänkte jag inte så mycket på hur det här kommer påverka mina syskon. Min syster hon vägrar ens prata med mig om det här. När jag satt hemma och grät och ringde till mormor och ville prata med Sara så vägrade hon att ringa upp mig.
Jag har inte skrivit ut på facebook eller något om VEM brevet är till och det är för att skydda mina syskon. Min lillebror tar allt som har med Lennart väldigt hårt.
Hur Daniel skulle ta det tänkte jag inte så mycket på i början. Jag tänkte inte på att mina syskon skulle hamna ikläm.
Igår när jag ringde Sara för att önska ett gott nytt år sa hon att hon tyckte det var otroligt dumt av mig att ens skicka brevet.
Det fick mig efter några glas vin att tänka att hon kanske hade rätt. Att jag faktiskt begått ett misstag. Hon undrade vad jag fick ut av det hela. Det började jag också fundera på.
Jag skrev det på facebook och fick en hel del respons. Bland annat från min svägerska och min bror. Jag trodde inte ens att Daniel visste om att jag hade skickat ett brev till Lennart. Jag skrev inte ut det för att skydda dom. Jag trodde att han precis som min syster skulle vända ryggen mot mig.
Men så fel jag hade. Här nedan kommer kommentarerna under min status.
· Hellre ångra det man gjort, än det man aldrig gjorde!
Maria Sjöberg Håller med rille pille!!! Å du sov gott :D vi kollat på jurassic park: the lost world
för 20 timmar sedan · Gilla
·
Veronica Bäckvall Man gör det som känns rätt för än ♥ Du gjorde helt rätt!!! Folk som säger att du gjorde fel, verkar inte veta vad du gått igenom med den personen som får ditt brev!! Puss och kram Hoppas du och lillebror får ett jätte fint 2011!!! Puss igen ♥
för 19 timmar sedan · Gilla
·
Daniel Eld veronica, jag vet, men jag är kluven jag älskar båda och det vet du syster
för 19 timmar sedan · Gilla
·
Veronica Bäckvall Jag förstår att du är kluven Daniel, men som pappa så får man inte behandla sina barn på det här sättet..Hade du varit med om samma hade det inte varit lika tufft som nu. Hoppas 2011 blir bra för dig oxå Daniel. Man behöver inte välja sida! Bara så att du vet =)
för 19 timmar sedan · Gilla
·
Daniel Eld ¨nej man måste inte välja sida vilket gör det tungt, jag älskar och förstår helena och jag älskar han
för 19 timmar sedan · Gilla
·
Veronica Bäckvall Att inte välja sida bör göra det lite lättare för dig..jag hade förstått om den ena stod dig närmre den andra att det hade varit lätt att välja.. Men det du får gör är att H kanske vill prata om P och tvärtom, då får du säga ifrån om du inte orkar höra, du ska absolut inte behöva stå emellan.
jag förstår dig daniel.. jag kommer inte att begära att du väljer sida. Det skulle jag aldrig göra. Nu är det gjort och vi får se vilka reaktionerna blir. Jag kommer försöka undvika att "blanda" in er syskon.. hoppas han gör samma sak. Men ...Visa mer
Veronica Bäckvall Du är en bra och förstående syster du Helena ♥ Saknar dig och Pierre! kramar och pussar
för 8 timmar sedan · Gilla
Detta är en av dom första gångerna jag ser att min storebror skriver Jag älskar dig till mig. Jag blev väldigt rörd att det stöd jag fick från honom. jag skulle aldrig någonsin begära att han valde sida. Om han har en bra relation med Lennart så är det ju jättebra. Jag är glad att han inte har samma problem som jag har med honom. visst dom har nog inte den bästa relationen heller, men det spelar ingen roll.
Han får umgås med Lennart om han vill. Jag förstår hur kluven han är. Eftersom han vet hur L har behandlat hans lillasyster. Men samtidigt är L hans far. Det är inte lätt.
Det är verkligen inte lätt för mig heller. Jag hatar att ha sådanna här känslor för min far. Jag hatar att det finns en risk att mina syskon kommer bli indragna i något som jag valt att göra. Det var jag som valde att sätta ner foten nu, inte någon annan. Men förhoppningsvis har L tillräckligt bakom pannbenet så han fattar att han inte kan dra in mina syskon i det här. Det skrev jag i brevet också.
Sen. Jag har då gift in min i en sådan underbar familj. Tack Veronica för allt stöd. Tror att min bror uppskattar det också. Jag vet att jag gör det iallafall.
Jag fick även frågan om hur det känns nu, när det gått några dagar sen jag skickade brevet. jag har inte känt efter om jag ska vara ärlig. Jag vågar inte. Men jag kan säga att jag känner hur ångesten kommer smygande. När jag ser på tv och det är något som har med pappor att göra så gråter jag. I förrgår gick filmen allt en tjej vill ha. Den filmen tycker jag är väldigt bra, men nu mådde jag riktigt dåligt av den. När en av dom sista scenerna kom så brast det för mig. När pappan i filmen dök upp och sa att han ville vara en pappa för henne, då brast allt för mig.
Hela den här situationen är så fruktansvärt jobbig. Jag förstår fortfarande inte att jag har skickat ett brev där jag bryter med min far. Det går inte in i mitt huvud. Jag har ingen riktig pappa. Jag hade en. Men han finns inte längre i livet. Min Daddy. Med honom här hade allt varit mycket lättare.
Men jag är så glad åt allt stöd jag får. Det behövs. Så tack alla. Även om jag kanske inte visar det just nu så är jag så otroligt tacksam över allt stöd jag har fått och fortfarande får.
Jag sover inte heller. Ska ringa läkaren nästa vecka och hoppas jag får något jag kan sova på. För kroppen säger ifrån.
Nu ska jag krypa ner brevid min älskling. Försöka tänka på annat. Men iallafall Daniel, jag älskar dig. Du är den bästa storebror en tjej kan få.
