Skolan går bra.. det är jättekul och jag har träffat några tjejer jag känner att jag kan bli bra vän med, framför allt en.. Kim heter hon.. här är hennes blogg..

o jaa.. i söndags bar d äntligen av till vendelsö... klockan 7 gick vi upp och packade det sista och vid 9 tiden kom Dick över och då åkte han,pierre och min mamma till dalarö och hämtade soffan...

Kicki kom över o hjälpte till hon också.. så jag, kicki, pierre och dick hjälptes åt och packa in så mycket vi kunde i släpet. vi kunde inte vara vid nya lägenheten fören vid 14.00 så vi kunde ta det lugnt med inpackningen... vi kom iväg vid 14.05... så det va ganska lagom.. när vi kom hit gick vi och betalade första hyran och så fick vi nycklarna.. lägenheten är jättefin.. det tog väl ca 1,5 timme att packa ur första lasset, sen åkte vi tillbaka till Jordbro och packade in det sista..

Sen bar det av till Vendelsö igen och vi lämnade Jordbro bakom oss.. kommer sakna lägenheten där, för den älskade jag, men området hatade jag..

Väl i Vendelsö igen tog vi in det sista.. mamma hjälpte till med att ställa in allt som skulle in i köket och så...

sen åkte hon hem..

Jag, Pierre och Dick satte sedan ihop tv hyllan och mitt älskade skrivbord..:P jag började packa upp lite smått, men eftersom det va söndag och jag skulle upp till skolan på mändagen så orkade vi inte hålla på så mycket.. Dick åkte väl hem vid kanske 23.15 tror jag och sen satte jag och pierre ihop sängen... och vi gick o lade oss..

Va lagom kallt i rummet eftersom pannan strulade... menmen vi höll varandra varma..hela min kropp gjorde så fruktansvärt ont.. min sjukgymnast kommer inte bli glad på mig imorgon när jag ska dit. menmen..

På måndagen åkte jag till skolan och vi hade vår första "riktiga" lektion i svenska.. va roligt.. =)

och idag då... jag försov mig och vaknade vid 10.. när jag började 08.30.. bra där Helena.. och då var det ingen ide att åka in till skolan eftersom vi slutade 12... så jag drog iväg till Ikea med mormor istället...  mådde inte särskillt bra.. kändes som om jag hade feber.. eller jag kände att jag hade feber...

I tre timmar sprang jag omkring på IKEA och handlade för ungefär 1200 kr.. och jag köpte ENBART grejer vi behövde.. men det känns skönt att kunna handla det utan att känna ångest..

När vi åkte hem sen åkte vi förbi Köttboden och jag handlade massa kött, min favorit salami och en äckligt god skinka... dyrt är det men det är så underbart gott med kött därifrån..

Väl hemma kände jag att min rygg tagit ännu mer stryk... så jag bar in allt och satte mig i soffan en stund, tog en alvedon och när den börjat värka och febern för tillfället var borta började jag fixa igen.. tog väl 1,5 timmar innan febern var tillbaka.. blää.... imorrn ska jag lägga upp bilder på lägenheten om jag orkar fixa dom andra rummen då.. har sjukskrivit mig imorgon från skolan, men Kim ska fixa info åt mig..=) tack gumman..

nej, nu gör huvudet ont och snurrar, kroppen e mörbultad och jag mår bara skit.. ska ta en alvedon för febern och en citodon för värken och gå o sova sen...

Natti natti... puss på er

Igår hände inte så mycket mer än att vi fick lite information och jag träffade några trevliga tjejer från klassen som jag tog en fika med efter skolan va slut..

Idag var jag där kvart över 8.. inte mänskligt att gå upp så tidigt...:P haha.. e lite ovan efter att ha gått arbetslös i snart 6 månader...

Idag fick vi lite mer information samt en rundvandring i skolan där vi fick veta lite om olika gubbar o tanter som gjort grejer inom dövvärlden.. intressant men lite tröttsamt... allt va självklart på teckenspråk..:P men dom som går i fyran tolkade.. bland annat Fias brorsdotter jessica...:P:P tihi.. hon e grymt duktig må jag säga...=)=)

så fick vi schema o sånt också.. det är även en regel i skolan att i skolans lokaler ska man bara prata teckenspråk.. för mig är det inga större problem eftersom jag har haft teckenspråk som en del av min vardag i snart 20 år..

känns dock lite konstigt att prata teckenspråk utan att Fia är med.. saknar henne när jag är i "dövmiljön"...

önskar att hon var här.. men vi ses nog snart... saknar min lilla älskade gudson också.. min lilla sötnos.. och så har Fias webcam gått sönder så jag kan inte prata med dom över cam heller.. menmen..

saknar er massa...

Nu ska ja fortsätta packa.. flyttar ju från jordbro på söndag.. så det är stressigt som faaaan nu.. och sen på fredag eftermiddag är det tatueringsmässan och sen på lördag ska vi till min svägerska o fira henne lite eftersom hon fyller 30 på söndag... nej förlåt angelica.. hon fyller 25...:P

puss o kanske skriver mer senare

Pappa…du har sårat mig så fruktansvärt mycket..

Nu tänker jag inte hålla tillbaka, jag tänker berätta precis vad jag tycker och tänker om saker och ting. När jag ringde och frågade dig om pengar till lägenheten, sa du självklart kan ja hjälpa er. Du sa att vi skulle skriva papper på d, fine tänkte jag. Det handlar ändå om väldigt mycket pengar, du sa även att vi skulle sätta oss ner och prata om saker som hänt, vi skulle gå igenom gammalt groll. Absolut tänkte jag, det är väl dags för det, vi är ju ändå båda vuxna människor så det är väl dags.

När du sa det så trodde jag du menade groll mellan mig och dig. Det var ju uppenbarligen inte det du menade, för du och Gunilla satt i flera timmar och snackade skit om min mamma. Jag och Pierre kunde inte göra annat än att sitta och lyssna på ditt skitsnack. Du borde efter 20 år ha släppt det. Men nejnej, du sa grejer som var så larviga och det är inget annat än skitsnack. Vad fick du ut av det hela? Kan du svara på det? Vad får du ut av att sitta i 2 timmar och snacka skit om min mamma.

Du sa till oss att det var för att nu är jag vuxen och lycklig och förtjänar att få veta sanningen om vad som igentligen hände vid skilsmässan. Men det enda du sa var att mamma var den dumma, det var pga mamma som ni skiljdes, det var mammas fel att du aldrig ringde mig eftersom om du skulle ringt när vi var hos henne skulle det enligt dig bli ett jävla liv. Men pappa, om man vill ha kontakt med sina barn så ringer man ändå. Man visar att man bryr sig. Det har du inte gjort. Jag vet inte hur många gånger jag bjöd in dej till mina köruppvisningar, luciatåg osv. du lovade att komma, gång på gång lovade du att komma. Men dök du upp, nej det gjorde du inte.

När jag efter uppvisningen ringde dej så var du tvungen att jobba. Jobbet och frällis gick alltid före, alltid. Även om du nu tänker, nej så var det inte alls, så är det här MIN sida av historien, det är så här JAG upplevde det. Det är det jag vill du ska få veta nu. Jag tänker inte skriva ett sådant brev jag skrev när jag var liten. Jag tänker inte bara slänga skit över dej och sen låta det vara, jag tänker inte kalla dig eller Gunilla för massa olika namn. Jag är vuxen nu, men så som du satt o betedde dig när jag och Pierre var hos dig, det är inte vuxet beteende. När blev jag vuxen och när blev du ett barn. Även om vissa av grejerna du sa kanske skulle vara sanna, vad fick du ut av att berätta sånt för mig? Jag bryr mig inte. Men jag bryr mig när jag VET att mycket av det du sa om min mamma är skitsnack så tar jag åt mig. Det är min mamma det handlar om. Trodde du inte att jag skulle ringa henne och berätta vad du sagt?

Det var det första jag gjorde när jag kom hem. Och jag grät, oh gud vad jag grät pappa. För jag är så besviken på dig. Jag trodde du brydde dig, men det gör du inte och om du gör det visar du det på ett väldigt underligt sätt. Kontraktet du skrev, hur tänkte du där? Du visste att vi var tvungna att skriva under det, eftersom vi behövde pengarna för att kunna få lägenheten. Men man tar inte ränta av sina barn,pappa. Man låser inte sina barn på det sättet ni gjorde med oss.

Om man läste kontraktet mellan raderna, att om jag hoppar av skolan, så ska vi betala 1000 kr i månaden med ränta. Det vet ni att det är inet något vi skulle ha råd med om jag skulle hoppa av skolan. Med andra ord, jag får inte bli gravid, jag får inte hoppa av skolan. När jag läste kontraktet kokade ilskan i mig, men jag kunde inte säga något. Det kändes som om du inte trodde på mig. Du hittade ett sätt att ”hålla kvar” mig i skolan. Du låste mig och pierre till att inte skaffa barn. Vi blev tvungna att ljuga dej och gunilla rakt upp i ansiktet och säga, nejnej inte planerar vi att skaffa barn.

Det gör vi, vi försöker skaffa barn. Vi vill ha barn nu. Och efter mitt missfall vill vi det ännu mer. Jag blev så sårad av ditt beteende. Jag trodde du och jag började få tillbaka en bra relation vid bröllopet, men så som det känns för mig nu så känns det som en lögn. När jag stod framme vid altaret och såg dig sjunga var jag så stolt. När du satt där och sjöng var jag så otroligt stolt och tänkte ”det där.. det där är min pappa”, äntligen.. äntligen gör han något enbart för mig. Nu vet jag inte längre hur jag känner. Jag har fått veta saker dom senaste veckorna som sårar mig. Inte bara allt skit du sa när vi var hos dig, inte bara för kontraktet som jag nu har rivit. Utan för andra saker. Tänker inte ta det här eftersom jag har lovat andra att inte prata om det.

Du sa till mig när vi var hos sig att mycket av allt som hänt under åren är pga min mamma. Men pappa, jag vet att mycket är du. Du frågade mig en fråga som jag inte kunde svara på. Du frågade mig hur jag ville att min pappa skulle ha vart. Nu ska jag vara helt ärlig och berätta. Du fanns aldrig där för mig. Du ställde aldrig upp, du ringde aldrig, du skällde på mig, jag var aldrig bra nog för dig, du klagade ALLTID på mig, jag var aldrig bra nog för dig. när jag verkligen behövde min pappa, vart var du då? På frälsningsarmen? när jag blev våldtagen, pappa, när någon gjorde mig så illa, vart var du då? Du har aldrig någonsin frågat mig om vad som hände? Trodde du ens på mig? Eller trodde du återigen att jag bara sa så för att få uppmärksamhet?  Jag kommer ihåg om det var två dagar efter våldtäkten, så kom du hem till oss.

Vi bodde i handen då. Jag trodde du skulle sätta dig ner, och bara krama om mig, bara säga att du älskar mig. Men vad gör du? Du kommer in i hallen, ger mig en kram och säger ” tänkte att vi skulle prata om breven du skickade till mig”. Du trodde jag ville prata om några sketna brev några dagar efter jag har blivit brutalt våldtagen. Det är nästan skrattretande nu. Men då, du förstår inte hur sårad jag blev. Jag har åter och åter o åter igen gett dej chanser. Spelar ingen roll vad du sagt, gjort. Jag har alltid trott att ”den här gången, nu kommer han, nu visar han att han bryr sig” men så säger du något, eller gör något som får mig att bli lika ledsen och besviken igen. Så du frågade mig hur jag ville att en pappa skulle vara. Läs ovanstående text och tänk helt tvärt om. Så ville jag att min pappa skulle vara.

Du må vara min pappa, men du har aldrig varit en PAPPA för mig. När jag var 14-19 år, blev jag misshandlad många gånger, jag blev våldtagen, jag skar mig själv otroligt många gånger, jag blev sårad och så vidare. Vart var du då pappa? Vet du allt som hänt mig? Tycker du att du känner mig? Nej, det gör du inte. Du vet ingenting om mig. Men nu vet du. Tack och lov hade jag någon som alltid ställde upp för mig, någon som tröstade mig när jag grät, någon som tog hand om mig när du skulle ha gjort det. Det här sårar säkert dig, men tro mig, det är inte lätt för mig heller att berätta det här. Mark hette han om du inte vet det. Han fanns alltid där för mig, men tyvärr så togs han bort från mig, från mamma alldeles för tidigt. Men det är tack vare honom jag tog mig igenom dom värsta åren av mitt liv. Jag önskar att det var du som fanns där för mig, pappa. Men jag kan inte göra något åt det nu. Jag är tacksam över att Mark fanns där när du inte gjorde det.

Det värsta nu, är nog att du tror att allt är så bra mellan oss. Men det är bara en fasad,pappa. Du sårade mig och gjorde mig så otroligt besviken när du snackade skit om min mamma samt när du inte kan stå för att du aldrig ställt upp för mig, att du aldrig fanns där, utan du skyllde allt på mamma. Det var hon som var otrogen gång på gång enligt dig, jag vet att hon var otrogen uppe i fjällen. Det har jag vetat länge, vad jag INTE visste och en liten detalj som du visst missade att berätta, var att DU var otrogen. Om du nu tycker jag är redo att få veta ”sanningen” varför berättade du inte hela ”sanningen”?? Varför berättade du inte att du var otrogen?  Trodde du verkligen att jag skulle tro på allt du sa om mamma? Jag känner min mamma, det gör inte du. Sen, Gunilla, vad har hon med din och mammas skillsmässa att göra?  Och vad har Pierre med den att göra? Hur kunde du sitta och säga sakerna du gjorde utan problem, när Pierre var med???? Det gör min ännu argare.

Jag är ledsen.
Jag är ledsen att jag inte längre kan acceptera. 
Jag är ledsen att jag vuxit upp mer nu....
Jag är ledsen om jag någonsin sårade dig, för trots allt förtjänade du inte det. Lika lite som jag.
Pappa, du sårade mig svårt, det gjorde du. Att du inte var där, att du inte verkade bry dig det sårade mig. Det gjorde det. Men jag försöker lära mig att ignorera den smärtan nu. För varför ska man gråta om ändå ingen kommer höra det?  Varför skulle man skrika om ingen brydde sig? Jag måste sluta gråta nu, sluta skrika för jag måste inse att du ändå inte kommer höra.

 

Du kommer inte förstå, för du vill inte göra det. Du kommer inte bry dig, för du orkar inte lära känna mig. Lika lite som jag orkar lära känna dig längre. Visst, jag älskade dig. och på ett plan lär jag alltid göra det. Men du... Nu får det räcka. Du har sårat mig tillräckligt nu... Låt mig vara nu.... Jag tål inte att se dig över huvudtaget, längre. Jag älskade dig! det gjorde jag sannerligen... och kanske gör jag det än... och kanske lär jag göra det om tio år. Men just nu... just nu behöver jag inte mer trassel. Det räcker gott med det jag har. Jag erkänner, jag har gjort många fel angående dig också. Jag har till exempel inte ringt. Jag försöker inte skylla det på dig. det gör jag inte... Jag har en syster. Hon älskar dig. Jag önskar att jag kunde älska dig lika högt som hon gör.... Förlåt mig men nu, kära far, vill jag inte längre veta av dig. Förlåt. Vänta ett tag och det kanske går över. Men det är ett svagt kanske känner jag nu. Lämna mig ifred ett tag, låt mig inse att jag älskar dig, igen.... Lämna mig ifred, far....

 

 

 

Det är för sent nu pappa,
Det finns inget kvar att hämta här.

Kan du titta på din yngsta dotter,
Och ärligt säga,
”henne känner jag,
för det är min dotter.”

Min första fråga är:
Känner du verkligen mig?
Min andra är:
Är jag verkligen din dotter numer?

Jag har svaren på båda frågorna,
Även om de är svar,
Som sliter och drar,
I varje uns av mitt väsen.

Hur kan du ens,
Sova gott om nätterna?
(för det kan inte jag)
Hur kan du ens,
Se dig i spegeln varje morgon?
(För det kan inte jag)

Hur kan du ens,
Titta på din äldsta son,
Eller min lillebror,
Och veta att någonstans,
Långt där borta,
Sitter en flicka,
Som dom är lik?
(för det kan inte jag, pappa)

Och det är inte jag,
som har gjort fel. 

Det är för sent nu pappa,
Hon kanske kan glömma alla år,
Om du bara älskar henne,
Men det kan inte jag.

Jag kommer inte kunna glömma,
Alla de tårar som du är orsaken till,
Jag kommer inte kunna glömma,
All den smärta som du orsakade.

Och bara så du vet,
Jag kommer aldrig kunna,
Uppfostra mina barn,
Till att kalla dig morfar.

För i det ordet,
Finns far med.

Och om jag inte längre är din dotter,
Må gudarna förlåta mig,
Men då är inte du längre min far.

Mina ögon har låst sig
till en tom svart blick,
stirrar stint framför mig.
Jag mår illa,
det vätskar i munnen,
jag sväljer gång på gång.
Mina kinder är våta
men inga fler tårar faller,
de har tagit slut.
Hela jag darrar,
jag viker upp benen som skydd
mot den onda världen utanför.
I mitt bröst faller en lavin,
rasmassorna bedövar,
jag ligger begravd i ångest.
För detta
kallas
ångest.

Är jag ett misstag,pappa... du får mig att känna mig så iallafall..

Jag har ett eget liv nu pappa... jag är så otroligt besviken på dej...l jag har fått veta saker dom senaste veckorna som gör att jag blir så arg, ledsen, sårad,besviken... jag trodde på dej, pappa.. jag trodde du förändrats.. jag önskar fan att jag aldrig bad dig om hjälp till bröllopet... jag önskar att du inte sjöng på mitt bröllop...

när du satt där och sjöng, var jag så stolt över dej, pappa.. jag stod där och tänkte.. de där är min pappa.. äntligen gör han något för MIG! för enbart mig... men nu känns det som om allt var bara en lögn... du gjorde det inte för min skull.. varför du gjorde det vet jag inte...

Hur kunde du.. hur kunde du bland annat sitta i 2 timmar o snacka skit om min mamma.. den enda personen som alltid ställt upp för mig..

Trots allt du gjort mot mig.. så nu, har jag fått dåligt samvete... varför vet jag inte... jag har dåligt samvete för att jag... jag vet inte.. jag mår bara riktigt dåligt över hela situationen...

Jag ska stå där.
Det är min plats.

Det spelar ingen roll.
Vad som hänt, vad som händer, vad som kommer att hända.
Då, nu, i framtiden.

Det är min plats.
Där ska jag stå.

Och jag ska hålla din hand.
Och jag ska hjälpa dig när du behöver hjälp.
Och jag ska skydda dig när folk är elaka.
Och jag ska lyssna när du behöver tröst.
Och jag ska skratta med dig när du är glad.
Och jag ska dansa med dig ända in i gryningen.

Inte för att jag måste.
Inte för att det är min plikt.

För att jag vill det.
För att jag älskar dig.

För att det är tack vare dig som jag,
vet vad verklig vänskap är.
Att ha sin själ och sitt hjärta,
delat i två lika halvor,
och ge någon den andra delen.

När du inte hittar ljuset bakom mörkret.
När även den mörkaste natten äntligen blir dag.

Jag ska stå där.
För bredvid dig är min plats.

 

Det du gjorde i lördags... så dom du betedde dig... vad fick du ut av det hela...

Vi skulle till dej för att få låna pengar till nya lägenheten..du hade även sagt att vi skulle diskutera gammalt groll.. och visst tänkte jag... det fanns grejer jag sa och gjorde när jag var yngre som du kanske inte förtjänade... och då tänkte jag att det är det vi skulle diskutera...

Men nejnej... i över två timmar satt du och snackade skit om min mamma.. att det var hennes fel att ni skiljdes, att du inte alls var the bad guy... att det bara var hennes fel och så vidare... i TVÅ timmar... du hade inte gjort något fel alls enligt dig.. utan allt var hennes fel... vad får du ut av att säga massa lögner om henne till oss för...

Och sen... när vi kom in på lånet... haha det är nästan så larvigt och snålt så jag vet inte vad... vi skulle låna 6000 av dej... ochjag visste att vi skulle få skriva på ett kontrakt... fine tänkte vi...

Men i kontraktet stod det att vi inte får skaffa barn, jag måste gå klart skolan på 4 år innan jag gör något sådant... OM jag skulle hoppa av skolan.. med andra ord OM jag skulle bli med barn.. så skulle vi bli tvingade att betala 1000 kr i måndaden med 3 procent ränta... seriöst... vem tar ränta på sina egna barn.. vem låser upp sina barn på det sättet som du gjort...

jag trodde du hade förändrats.. jag trodde du brydde dig... men jag vet vad du gjort.. jag trodde också att du betalade för bröllopet.. du har inte vart ärlig för mig.. jag vet att du inte alls betalade allt.. du betalade en del och resten betalade mormor.. men det berättade du inte för mig...

Jag ger upp nu Lennart... jag orkar inte mer... du har sårat mig för sista gången... jag och pierre planerar att skaffa barn.. och du kommer inte ha något med denna unge att göra... tyvärr... för jag vet nu att du inte kommer acceptera om jag blir gravid INNAN skolan e slut... men jag vill inte vänta i 4 år..

Jag vill tacka min underbara morbror... när han fick höra hur pappa behnadlat mig och mamma... så gav han oss 6000 kronor som vi betalade tillbaka lånet till pappa med... vi fick låna av honom utan villkor... är så jävla glad att jag har dej,M!! och resten av min underbara familj... tack för att ni finns..

den här e till dej lennart:

Jag skrivit så många dikter och ord
om dig pappa, om hur du ständigt
lyckas få mig att falla
till marken och lämna mig där med alla 
blödande sår

Jag trodde i alla fall aldrig att hatet
skulle till slut kunna ta överhand
för att känna hat är egentligen
inte lösning
men du ger mig inget annat val

jag tror att detta kallas maktlöshet
att helt enkelt vara en bricka i det spel
du nu spelar, snarare kanske jag är 
tärningen du kastar i ditt spel

men det enda du ger mig är känslor
av skuld
och ännu mer förlorad självkänsla
och förlorat självförtroende
och kanske kommer detta att krossa mig

för hur många gånger man än reser sig
så faller man snart på nytt
igen och igen
och den fråga som lämnas kvar är;
hur många gånger man orkar resa sig
för att i nästa sekund
slås ner till marken...

i alla fall inte alltför många gånger till
då såren från senast inte ens
lyckats få en sårskorpa ens en gång...