en lögn...
skrivet...
Nu sätter jag ner foten... (långt inlägg)
Hej Pappa!
Jag vet inte hur jag ska börja detta brev. Men jag känner bara att nu är det dags för mig att sätta ner foten och säga stop. Nu räcker det. Nu undrar du säkert vad jag menar och det kommer jag förklara. Jag anser och har ansett väldigt länge att hur du beter/betett dig mot mig är fel och du sårar mig gång på gång. Nu orkar jag inte mer. Jag ska nu förklara varför jag tycker och tänker såhär och kom nu ihåg att detta har inget med mina syskon, mamma eler någon annan att göra. Det här har enbart med mig att göra. Detta är min berättelse, min sida av historien, hur JAG har upplevt det.
Nu bryter jag tystnaden jag haft i många år. Jag tänker börja från början och jag vet att detta kommer såra dig, men du sårar mig.
När jag gick i grundskolan så bjöd jag alltid in dig till mina köruppvisningar, bandymatcher, luciatåg och varje gång lovade du att komma. Jag kommer ihåg känslan än idag. När jag stod där framme och kollade ut i publiken efter dig. Men du dök aldrig upp. Jag stod där framme och var så besviken. Varje gång efter satte jag mig vid telefonen i skolfönstret och ringde dig. Svaret jag fick så många gånger vad att du inte kom ifårn jobbet, eller att det var något med frälsningsarmen. Gång på gång trodde jag på dig när du sa att du skulle komma nästa gång. Men du kom aldrig. Detta sårar mig fortfarande på ett sätt idag.
Du har aldrig ringt, bara för att fråga hur jag mår. Framför allt inte när jag var liten. Jag saknade en pappa. Jag hade behövt dig där så många gånger.
Jag vet att du försökte när vi bodde i handen, men det du kanske inte vet är att nästan varje gång vi skulle åka till dig så grät jag. Jag ville inte åka till dig. Mamma fick tvinga iväg mig.
Jag tänker inte påstå att jag mådde dåligt varje gång jag var hos dig, absolut inte. Men många gånger gjorde jag det. Det insåg jag kanske inte då. Men det har jag insett på senare år.
Jag tänker inte sitta och bara slänga skit på dig så som jag gjorde när jag var liten, jag tänker inte kalla dig eller Gunilla för massa namn. Jag är vuxen nu och har ett eget liv. Det är också därför jag skrivet detta. Jag har hållt det inom mig så otroligt länge och nu orkar jag inte mer. Jag tänker gå vidare nu och för att kunna göra det måste jag få ur mig detta.
Det som verkligen fick mig att börja fundera på att skriva det här brevet. Det var när jag och Pierre skulle låna pengar av dig till lägenheten. När jag ringde dig och frågade om vi fick låna pengar så sa du självklart. Jag förstår att du ville skriva papper på det eftersom det faktiskt handlade om mycket pengar.
Sen sa du att vi skulle sätta oss ner och gå igenom gammalt groll. Visst tänkte jag.jag tänkte att det är väl dags för det, vi är ju ändå båda vuxna människor nu. Med gammalt groll trodde jag självklart att du menade saker som inträffat mellan dig och mig. Men det var uppenbarligen inte det du menade.
För när vi kom hem till er den kvällen så åt vi middag och sen skulle vi sätta oss ner för att prata och för att skriva kontraktet. Timmarna som följde var bland dom värsta jag gått igenom. Jag satt och höll Pierre så hårt i handen för att inte explodera av ilska.
Allt du, eller ni gjorde var att prata om min mamma, om skillsmässan sånt som hände när jag var liten.
Vi kunde inte göra annat än att sitta där och lyssna eftersom vi inte hade fått pengarna än. Jag anser att efter 20 år så borde du ha släppt det. Jag undrar vad du fick ut av det hela?
Vad får man ut av att sitta två timmar och spy galla över en person som inte ens är där för att kunna försvara sig. Du sa till oss att det var för att nu är jag vuxen och förtjänar att få veta sanningen om vad som igentligen hände mellan dig och mamma.
Men det enda du sa var att mamma var den dumma, mamma var den som orsakade skilsmässan. Du skyllde allt på mamma.
Du sa att det var mammas fel att du aldrig ringde när vi var hos henne för att hade du gjort det skulle helvetet brakat loss. Men jag undrar. Om man vill ha kontakt med sina barn. Gör man inte allt som står i ens makt då. Struntar man inte i andra människor och ringer ändå.
Men jag undrar. När blev jag vuxen och när blev du ett barn?
För det du gjorde var inget vuxet beteende.
Jag menar inte att allt du sa var osanning, men vad fick du ut av det hela. Vad trodde du det skulle göra med mig? Varför sa du allt det där? Trodde du jag skulle ta åt mig och se mamma som den elaka?
Så blev det inte. För det mesta du sa var bara rent strunt. Så det är klart jag tog åt mig, men knappast på det sätt du trodde jag skulle göra.
Jag ska berätta vad jag gjorde när jag kom hem. Jag grät. Jag ringde till min mamma och grät. Jag berättade allt du och Gunilla hde sagt och jag grät. Jag grät tills jag nästan svimmade. Jag var så besviken och arg på dig. Jag trodde verkligen att du brydde dig, men det gör du inte. Eller det kanske du gör, men du visar det på ett väldigt underligt sätt och det har du alltid gjort.
Sen, kontraktet du skrev, hur tänkte du där? För det första, man tar inte ränta av sina barn. du låste oss på ett så hårt sätt. Om man verkligen läser kontraktet så står det att om jag av någon anledning hoppar av skolan så skulle vi betala 1000 kronor i månaden plus ränta. Det vet du lika väl som jag att vi aldrig skulle ha råd med om jag mot all förmodan hoppade av skolan. När jag läste kontraktet när vi satt vid bordet, då kokade ilskan inom mig. Men jag kunde inte säga något eftersom vi inte hade något val än att skriva under. Det kändes som om du inte trodde på mig. Du hittade ett sätt att hålla kvar mig i skolan. Du låste mig och Pierre till att inte skaffa barn.
Vi blev tvugna att sitta och blåljuga dig och Gunilla rakt upp i ansiktet. Sanningen är att jag och Pierre försöker skaffa barn. Nu mer än någonsin. Efter missfallet så vill vi ha barn tusen gånger mer än innan. Jag blev så sårad. Det var som om du stack en kniv i mitt hjärta och vred om.
Jag trodde du och jag började få tillbaka våran relation vid bröllopet. Men nu känns det som om det var en lögn. När jag stod framme vid altaret och såg dig sjunga så var jag så stolt. Jag tänkte att där, där står min pappa. Äntligen, äntligen gör han något enbart för mig. Det har kommit upp andra saker som sårar mig ännu mer och som får mig att känna att allt bara var en lögn. Tänker inte ta upp det, utan jag tror du vet själv vad jag menar.
När vi var hemma hos dig så sa du att mycket som hänt under åren är på grund av mamma. Men pappa, jag vet att mycket är du. Det är inte mamma som sårat mig, det är inte mamma som inte brytt sig. Det är du.
Du ställde en fråga till mig som jag inte ärligt kunde svara på. Du frågade mig hur jag ville att min pappa skulle ha varit. Nu tänker jag svara.
Du fanns aldrig där för mig. Du ställde aldrig upp. Du ringde aldrig. Du skällde på mig, du var besviken på mig. Jag var aldrig bra nog för dig. När jag verkligen behövde min pappa, vart var du då?
När jag blev våldtagen, pappa. När någon gjorde mig så fruktansvärt illa, vart var du då? Du har aldrig frågat mig om var som egentligen hände den kvällen. Tror du ens på mig? Eller tror du återigen att jag sa så bara för att få uppmärksamhet?
Jag kommer ihåg två dagar efter våldtäkten. Då bodde vi i Handen. Du kom hem till oss. Jag trodde, eller jag hoppades då på att du skulle sätta dig ner och bara krama om mig, bara säga att du älskar mig. Men det gjorde du inte. Utan du kom in i hallen, ger mig en kram och säger ”jag tänkte att vi skulle prata om dom där breven du skickade”. Du trodde på fullaste allvar att jag några dagar efter att jag blivit brutalt våldtagen, prata om några sketna brev. Det är nästan skrattretande nu. Men då, i det ögonblicket. Jag blev så sårad. Jag hade behövt en pappa då.
Jag har gett dig chans efter chans efter chans. Jag har tagit emot så mycket skit. Det har inte spelat någon roll vad du sagt eller gjort. Utan jag har alltid tänkt att nu, kanske nu kommer han att visa att han älskar mig och att han bryr sig. Men så gör du något, säger något och jag blir lika sårad och besviken igen.
Så svaret på din fråga, hur en pappa ska vara. Läs ovanstående text och tänk helt tvärt om. SÅ vill jag att en pappa ska vara. Någon som älskar sina barn ovillkorlöst. Det gör inte du. Du kanske älskar mig, men med för mycket villkor.
Du må var amin far, men du har aldrig varit en pappa för mig.
När jag var 14-20, blev jag misshandlad, jag blev våldtagen, jag skar sönder mina armar. Jag blev sårad av killar och av vänner. Vart var du då, pappa?
Vet du allt som hänt mig? Tycker du att du känner mig? Det gör du inte. Du vet faktiskt ingenting om mig. Jag har burit på en stor hemlighet för dig i alla dessa år och jag tänkte aldrig berätta det för dig, men nu för jag det. Pappa, jag är bisexuell. Jag har haft både pojkvänner och flickvänner. Jag har varit rädd för att berätta det här för dig, men nu är jag inte rädd längre.
Men vet du. När jag behövde dig som mest, var det någon annan som fanns där för mig. Han tröstade mig när jag grät, han kände mig, han tog hand om mig när du skulle gjort det. Det här sårar nog dig, men tro mig, pappa. Det är otroligt svårt för mig också att skriva det här.
Mark hette han. Han fanns alltid där för mig. Dag som natt. Men tyvärr så togs han bort från mig alldeles för tidigt. Men det är tack vare honom jag tog mig igenom dom värsta åren i mitt liv. Jag önskar att det hade vart du som fanns där för mig, pappa. Men det gjorde du inte. Jag är otrolgit tacksam över att Mark fanns där för mig när inte du gjorde det, det borde du också vara.
Det värsta med allt det här, är att du tror att allt är bra mellan oss. Du tror att du gör rätt. Jag förstår att du tror det, eftersom ingen har satt ner foten och berättat för dig att du faktiskt sårar dom. Men nu orkar jag inte längre så nu sätter jag ner foten och säger stopp.
Det du ser är bara en fasad. En mask.
När vi var hemma hos er så sårade du mig så mycket när du pratade så mycket om min mamma. Jag blev så besviken. Du kan verkligen inte stå för att du aldrig ställt upp för mig, att du aldrig fanns där. Du skyllde allt på mamma. Enligt dig så var det hon som var otrogen gång på gång. Men du fattar väl själv att mycket av det du sa var så patetiskt och larvigt så ingen kan tro det det. Jag visste hela tiden att hon var otrogen uppe i fjällen. Det har jag vetat länge. Men en detalj som du visst glömde att berätta var att du också var otrogen. Du tyckte jag var redo att få veta sanningen. Varför berättade du då inte hela sanningen? Förtjänade jag inte att veta allt?
Jag känner min mamma, det gör inte du. Sen har jag en fråga till. Gunilla, vad har hon med din och mammas skilsmässa att göra? Hon skulle inte ha sagt något, för det hon vet är det du berättat. Det finns alltid två sidor av historien, pappa.
Jag skämdes så otroligt över dig den kvällen. Pierre, vad har han med allt att göra. Hur kunde du sitta där och säga det du gjorde utan problem när han var med? Det gör mig så arg. Han bara satt där och tog allt du sa om hans nyblivna svärmor. Hur tror du han kände sig.
Sen nu det som fick bägaren att rinna över för mig. Det var din julklapp. Det var så pinsamt när jag öppnade ditt ”presentkort”. Visst jag må vara skyldig dig pengar, men att slänga det i ansiktet på mig sådär det är inte okej. Varför kom du inte in. Du har aldirg varit hemma hos oss, du har inte sett hur jag och Pierre bor. Vill man inte veta sånt när sin yngsta dotter har flyttat? Hela pierres familj var hos oss då. Det var pinsamt att behöva visa vad jag fick i julklapp av dig och behöva förklara varför jag blev så arg och ledsen. Det var pinsamt att du inte ens kom in och sa hej.
Men jag sätter ner foten nu, jag säger stopp.
Jag är ledsen. Jag är ledsen att jag inte längre kan acceptera.
Jag är ledsen att jag vuxit upp nu.
Jag är ledsen om jag sårar dig, du förtjänar det lika lite som jag.
Pappa, du sårade mig svårt, det gjorde du. Men nu måste jag försöka ignorera, bearbeta den smärten. För varför ska jag gråta om du ändå inte hör mig. Varför ska jag skrika om du ändå inte bryr dig. Jag måste försöka sluta gråta nu. Jag måste försöka sluta skrika. Jag måste inse att du ändå inte kommer höra mig.
Du kommer inte förstå, för du vill inte förstå. Du kommer inte bry dig, för du orkar inte lära känna mig. Lika lite som jag orkar lära känna dig längre. Jag älskade dig, och på ett plan lär jag alltid göra det. Men du, nu får det räcka.
Du har förstört tillräckligt nu. Låt mig vara. Jag vill inte se dig längre. Jag älskade dig, det gjorde jag verkligen. Jag gör det nog än. Kanske gör jag det om 10 år. Men just nu, nu räcker det.
Jag erkänner att jag har gjort många fel när det kommer till dig också, jag skyller inte allt på dig. För man är alltid två i ett förhållande. Jag har en bror, han älskar dig. Jag önskar verkligen att jag kunde känna så som han gör. Förlåt, eller jag vill igentligen itne be om förlåtelse. Men jag vill inte veta av dig nu.
Det är för sent nu pappa,
Det finns inget kvar att hämta här.
Kan du titta på din yngsta dotter,
Och ärligt säga,
”henne känner jag,
för det är min dotter.”
Min första fråga är:
Känner du verkligen mig?
Min andra är:
Är jag verkligen din dotter numer?
Jag har svaren på båda frågorna,
Även om de är svar,
Som sliter och drar,
I varje uns av mitt väsen.
Hur kan du ens,
Sova gott om nätterna?
(för det kan inte jag)
Hur kan du ens,
Se dig i spegeln varje morgon?
(För det kan inte jag)
Hur kan du ens,
Titta på din äldsta son,
Eller min lillebror,
Och veta att någonstans,
Långt där borta,
Sitter en flicka,
Som dom är lik?
(för det kan inte jag, pappa)
Och det är inte jag,
som har gjort fel.
Det är för sent nu pappa,
Hon kanske kan glömma alla år,
Om du bara älskar henne,
Men det kan inte jag.
Jag kommer inte kunna glömma,
Alla de tårar som du är orsaken till,
Jag kommer inte kunna glömma,
All den smärta som du orsakade.
Och bara så du vet,
Jag kommer aldrig kunna,
Uppfostra mina barn,
Till att kalla dig morfar.
För i det ordet,
Finns far med.
Och om jag inte längre är din dotter,
Må gudarna förlåta mig,
Men då är inte du längre min far.
Det är inte det att du inte älskar mig,
för innerst inne vet jag att du gör det
Det är inte det att du valde henne över mig,
för jag visade ju aldrig ens att jag ville bli vald
Det är avsaknaden av känslor i din röst när
du stänger mig utanför ditt stenhårda skal
Det är det faktum att jag nästan
tror att du glömt bort min existens
Det är inte det att du säger att du älskar henne,
det är det att jag aldrig fått höra de orden från dig
Jag önskar du visste hur ont det
gör mig att vara dotter till dig...
Jag saknar det du skulle varit
Men jag kan inte sakna dig
För jag vet inte vem du var...
gett upp listan
Du under 2010..
Har du gråtit? – ja ganska mycker
Har du skrattat? Minst lika mycket som jag gråtit om inte ännu mera
Har du sovit i tält? – nej faktiskt inte...
Har du sovit under bar himmel? Nej inte det heller
Har du varit på Gröna Lund? Ja men självklart
Har du varit på Liseberg? - nopp
Har du varit på Kneipbyn? – inte i år nej..
Har du varit utomlands? – japp, i turkiet...
Har du varit i en annan stad? – jaaa flera stycken
Har du bott hemma? – jaaa vart skulle jag annars bo?!
Dina vänner under 2010..
Har en vän dött? – Nej, första året på väldigt många år som jag inte behövt gå på någon begravning..
Har en vän sökt tröst hos dig? – jaa flera gånger
Har du sökt tröst hos en vän? – ja väldigt många gånger
Har du sovit över hos en vän? – självklart...=)
Har du varit kär i en vän? – är ju kär i min man, han är min vän..:P
har du fått mer en fem nya vänner under året? – det beror på vad man kallar för vän.. men ja det tror jag väl.
2010 har du:
Har du pussat någon? – Alltid...:P
Har du varit tillsammans med någon? – öh, jaaaaa
Har du varit kär i någon? – jaaa självklart.. är väldigt kär i min älskade man
Har du sovit med någon av motsatt kön? – gör jag varje natt
När har du som mest..
Gråtit under 2010? – i somras då jag fick missfall.. veckorna efter kunde jag inte sluta gråta.
Skrattat under 2010? – måste nog ha varit på dom kryssningar jag varit på.
Denna månad...
Har du varit kär? – Som jag skrev förut, ja självklart
Har du kysst någon? – jaadå..
Har du pussat någon? – jaa flera stycken...;)
Har du kramat någon?—jaa massa massa kramar har jag gett och fått
Har du skrattat? – fortfarande ja..:P
Har du gråtit? – jaa ganska mycket
Har du varit glad? - självklart
Har du varit ledsen? – annars gråter man väl inte (om man inte gråter av glädje dvs)
När...
Grät du senast? – Idag när jag tänkte på Mark...
Skrattade du senast? Alldeles nyss
Duschade du senast? - Igår
Lyssnade du på musik senast? – tidigare idag
Hade du kul senast? Igår...
Vem..
Kysste du senast med? – Älsklingen Pierre
Kramade du senast? – Min underbara gudson Devin
Fick du sms av senast? – min kära mamma
Hade du tråkigt senast? – Idag...
Kommer du ifrån? – Borlänge, men bor nu i Stockholm
Heter? - Helena
Hur gammal är du? 25
När fyller du år? 21 februari
Jag samlar på? - Filmer
Gröna eller röda äpplen? – äter inte äpplen
Vem ringer du när du är arg/ledsen? – Kicki eller Kim...
Vilken tid gick du upp idag? 13.10 faktiskt... så jävla skönt
Har du sovit i din egna säng inatt? - Jadå
Har du sovit ensam inatt? - näääääääää
Har du strumpor på dig nu? –jaaa stora och gosiga strumpor med öron
Hur svarar du i telefon? – beror på vem som ringer...
Vad ska du göra ikväll? - Kolla Whale wars och städa
Vad ska du göra imorgon? - Städa och fixa inför Jul..
Var vill du bo när du blir stor? – I en villa söder om stockholm.. vart vet jag inte
Vad vill du bli när du blir stor? – Teckenspråks tolk
Är det okej att gråta? – Man måste få gråta för att överleva
Vilken årstid tycker du bäst om? – Våren då allt får liv igen
Skulle u göra om du vann en miljon? - Betala av skulder, köpa lgh..
Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder? – nej, man kan få lika bra kvallite för mycket mindre pengar
Har du piercing? – Har haft.. men hål i öronen har jag
Har du tatuering? – jadå, Sex stycken
Vill du gifta dig? – Öh, to late... ;) men nej, jag vill inte gifta mig IGEN!
Vill du ha barn? – Ja, helst igår...
Solar du ofta? - nej...
Är du bra på att laga mat? – Ja jag e grym på att laga mat
Gillar du att dansa? – uscha nej...
Hur vig är du? - Beror på hur man ser det
Vilken är din favoritglass? – Är mjölkallergisk så har ingen
Tror du på ett liv efter döden? – jag vet att det finns liv efter döden...
Är du morgon eller kvällsmänniska? Kvällsmänniska...
Vilken ögonfärg har du? – blå/grå/grön
Vilka hårfärger har du haft? – alla typ... just nu är jag svarthårig
Är du beroende av något ? – Coca cola, facebook, mobilen
Brukar du bädda sängen? -aa
Har du kysst någon under den senaste månaden? – var väl ett jävla tjat. Jaaa det har jag
Vad var det senaste du sa? Vaa?
Saknar du någon nu? – jaa saknar många
DAG 22- detta upprör mig
DAG 22- detta upprör mig
Ja det är mycket som gör mig upprörd. Jag blir upprörd när någon sårar mig, min familj eller mina vänner. Jag blir upprörd av folk som snackar skit. Jag blir upprörd av folk som inte kan stå för vad dom säger eller gör. Jag blir upprörd av folk som behandlar andra illa. Av mammor/pappor som slår och utnyttjar sina barn.
Jag blir upprörd när jag inte får fram det jag vill säga, eller när jag inte gör mitt bästa i skolan så blir jag upprörd på mig själv.
Jag blir upprörd när jag läser om folk som spränger sig själv i småbitar.
Jag blir väldigt upprörd när dom jag älskr dör.
Jag blir upprörd på svensk sjukvård när dom inte kan hjälpa mig. Och när dom gör misstag som gjort att två personer jag älskar dött.
Jag blir upprörd när rättssamhället inte fungerar som det ska. När någon som slagit ihjäl någon får 1 års fängelse, men om man laddar ner något så åker man dit på miljonbelopp i böter och många år i fängelse.
Ja det är mycket som gör mig upprörd. Men orkar inte skriva mer än så här. Jag måste plugga svenska som jag tycker är så otroligt tråkigt. Eller svenska är inte tråkigt men ordkunskap är. Jag finner ingen motivation till att plugga eftersom jag inte finner det intressant. Får väl se hur det går imorgon på provet.
Hörs imorgon.
Puss
DAG 20-21
DAG 20-21
Orkade inte skriva igår så nu kör vi.
Dag 20: den här månaden.
Ja vad händer den här månaden. Förutom att man gör slut på en jävla massa extra pengar?
Nej skämt o sido. Jag ser inte december som något särskillt förutom i slutat av månaden. Resten av månaden är som vanligt. Jag vägrar att julpynta i början av december utan det gör jag kanske runt den här tiden. Vi började förra veckan. Har inte särskillt mycket julpynt så vi kan inte göra så mycket. Måste köpa mer innan jul. Eftersom pierre fick den briljanta iden att vi ska ha jullunch här på julafton. Javisst tänkte jag. Så så är det, jag och pierre ska bjuda våra närmaste (dom som kan komma) på jullunch och ha riktigt mysigt. Därför måste vi ha mer julgejer. Har bara en jätteliten gran som står på ett bord. Det funkar ju inte när man ska ha småbarn här. Så vi ska nog fixa en större tror jag.
Sen kommer min älskade Fia och Devin till stockholm och ska förhoppningsvis komma hit någon dag på middag. Ska bli så roligt att träffa dom. Tror nästan att det är en av dom största höjdpunkterna med den här månaden.
Jag får jullov på fredag. Har ett prov kvar att göra på torsdag. I Svenska. Inte i teckenspråk. Menmen vi får se hur det går.
Så det är inte lång tid kvar tills jag får ledigt. Ska bli så jävla skönt. Känner verkligen att jag behöver det. =)
Jahapp DAG 21 då- ett annat ögonblick.
Just nu så här nära jul så är det mest ett speciellt och riktigt hemskt ögonblick jag tänker på. Ni vet säkert vad det är eftersom det är något jag skriver om ganska ofta. Den dagen jag förlorade den största manliga förebilden/fadersgestalten jag någonsin haft. Min daddy Mark. Det ögonblicket jag INSÅG att han var borta. Inte det ögonblicket jag fick veta att han var död. Utan det ögonblick då jag verkligen fattade att han var död. Jag var hos Robban med Jenny den dagen då mamma ringde och berättade att Mark var död. I det ögonblicket hände inte så mycket. Jag satte mig upp och sa till jenny och robban att mark var död. Sen gick jag ut och rökte. Ribban kom ner och kramade om mig. Jag grät inte, jag kände ärligt talat ingenting. Efter det bad jag jenny köra hem mig. Det första jag hör när vi sätter oss i bilen är when tomorrow never comes. Fortfarande ingenting. När jag kom hem satt mamma och barbro i köket. Jag kramade mamma som grät. Fortfarande ingenting. Jag förstod inte varför jag inte kände något. Nu vet jag att jag var chockad, att jag var paralyserad av smärta och sorg. Men då visste jag inte det. Efter det åkte jenny hem och jag ringde en vän och berättade vad som hänt. Kände fortfarande ingenting. Sen ser jag en polisbil komma upp på uppfarten. Då åkte jenny hem och jag gick upp till mamma. Vi satte oss i soffan och poliserna kom in i rummet och satte sig med oss. Fortfarande ingenting. Men sen. Tog dom upp en påse. En påse med nycklar, cigg, plånbok. Allt som han hade haft på sig när han dog. Mamma tog upp nycklarna och gav dom till mig, eftersom det var mina. Han hade som vanligt dagen innan glömt dom hemma och när jag skulle gå till bussen den eftermiddagen så kom mark och kalle körandes och stannade vid mig och han hoppade ut ur bilen och kramade om mig. Det var en av dom längsta kramarna på länge. Så frågade han om han kunde få låna mina nycklar eftersom han glömt sina. Det var sista gången jag träffade honom. Så mamma gav mig nycklarna och jag tänkte tillbaka på dagen innan när jag kramade om honom. Då brast det. Då kom allt på en och samma gång. jag skrek, jag grät och det gjorde så otroligt ont. Jag känner smärtan än idag. Jag kommer ihåg det ögonblicket. Det ögonblick som gjorde så hela min värld föll ihop. Det är ett av dom absolut värsta ögonblick i mitt liv. Jag kommer aldrig glömma det. Jag såg i det korta ögonblicket allt han gjort för mig, allt vi gjort tillsammans. Det blev en flash back på allt vi gjort tillsammans. Det var som om någon stack en kniv i mitt hjärta och vred om gång på gång på gång. Jag har aldrig känt den smärtan tidigare och efter detta ögonblick har jag då och då känt samma smärta igen. En av gångerna var på mitt bröllop. När jag insåg att han inte var där. Det gör så ont i mig när jag tänker på det här. Tårarna bara rinner. Hjärtat slår flera extra slag, hårdare slag. Det gör det varje gång jag tänker på honom. framför allt när jag skriver sånna här texter. Jag vet att jag tjatar om det här, att jag inte kan sluta skriva om min saknad till mark. Men min saknad har gjort och gör mig till den jag är idag. Jag hade antagligen varit en helt annan människa om Mark fortfarande hade levt. En bättre människa tror jag. För mark gjorde mig till en bättre människa.
Jaja, det var väl allt antar jag. Nu ska jag lyssna på musik och kolla på Glee och gråta lite mer. Natti natti.
lucia i skolan
saknad....
En känsla finns kvar
känslan av att något fattas
något som aldrig kommer kunna bli helt
Ett mörker i mig
ligger och gnager
Låter mig aldrig vila
En ständig påminnelse
om att allt inte är
som det en gång varit
Någon fattas
rycktes bort för tidigt
fick inte vara kvar längre
Tårarna hittar fram
i smyg när ingen ser
Sitting here thinking about you,
I here you call my name
As I turn to see who''''s calling me
I see no one, only hear your voice.
I glance across the room,
To see if anyone else hears it too.
But no one seems to notice the look on my face.
I miss you so much,
I keep telling you,
But you don''''t seem to hear me.
Still you''''re calling out my name, only louder,
As the tears rolled down my face,
I glance around the room,
And see you amongst my family, and friends
The look upon your face says you''''re peaceful now.
I realized it was time to let you go.
Although I will always love and miss you.
I turn my head to see if anyone notices you.
Then I turn back, and you''''re gone.
I hear you, so very gently say,
"I love you", "Good- Bye!"
"Bye", I said . . .
DAG 15-19
Dag 15-19
Nu är jag tillbaka och nu tänker jag skriva ett lång inlägg så jag kommer ikapp...=)
Tar dag 20 i nästa inlägg...=)
Vi börjar med dag 15: mina drömmar.
Nu undrar jag dock om dom menar drömmar som man drömmer om eller om det är drömmar man har. Men jag tänkte skriva lite om båda. Min högsta dröm just nu är att få barn. enda sedan missfallet i somras har min dröm och önskan att få barn blivit så otroligt stor. Jag är också rädd för att hoppas. Som nu, min mens är jättesen, men jag har gjort flera gravtest och alla är negativa. Jag vet att dom kan visa fel, men jag vågar inte tänka så. Men min högsta dröm just nu är att få barn. Sen självklart är min dröm att jag och pierre ska bli gamla tillsammans och så vidare. Att jag ska klara av utbildningen också självklart.
Om vi nu pratar om andra drömmar. Drömmar man drömmer när man sover. Jag drömmer väldigt mycket, och jag kommer för det mesta ihåg drömmarna också. För det mesta drömmer jag om grejer som har med Mark att göra. Jag har en dröm som återkommer väldigt mycket. Kan ju ta och berätta om den.
Jag drömmer att han kommer tillbaka. Men bara för en dag. Under den här dagen så vet jag om att han kommer dö igen när dagen är slut, men jag får inte säga något till honom. Jag får inte försöka ändra något, utan det är priset jag får betala för att få spendera en dag med honom. när han väl kommer tillbaka så kramar jag om honom och stänger av tv, telefon och bara är. Han vet inte att han kommer dö och jag vill inget hellre än att bara säga det till honom. men jag kan inte. Jag måste under hela dagen hålla mig från att gråta. Det är svårt. Han beter sig precis som alltid i drömmen. Lika galen, lika rolig, lika ödmjuk och snäll. Vi sitter och pratar. Jag kramar om honom och vi bara är. Jag gör allt för att tiden ska gå så långsamt som möjligt. Men tiden går jättesnabbt. Tillslut är det bara någon timme kvar. Då ställer jag mig och bara kramar honom. jag känner hans värme, jag känner hur mycket han bryr sig. Tårarna rinner nedför mina kinder när jag hör hur radion slår igång och spelar låten ”mama will hold me now”. Vi dansar dansen vi skulle ha dansat på mitt bröllop. Jag ska precis viska i hans öra att jag älskar honom och jag blundar. Sen vaknar jag. Varje gång jag vaknar efter den här drömmen mår jag riktigt dåligt. Jag gråter jämt och vill bara ligga kvar under täcket och fortsätta drömma. Känslan jag får varje gång jag vaknar efter drömmen är tomhet och saknad. Känner det nu när jag skriver det här också. Jag ser drömmen framför mig och jag ser honom. jag hör låten och tårarna rinner.
Men det är iallafall lite om mina drömmar.
Nu fortsätter vi med dag 16- min första kyss.
Ska jag vara helt ärlig har jag INGEN aning om vem min första kyss kom från. Vet att det var någon unge uppe i borlänge på dagiset där jag gick. Mer än så kommer jag inte ihåg tyvärr.
Så nu fortsätter vi med dag 17- mitt favoritminne.
Ojojoj hur fan ska man kunna välja ut det här. Jag kan nog inte riktigt välja så jag kommer skriva mina top 3 typ. Det första är självklart den dagen då jag och pierre blev tillsammans. Hela grejen mellan mig och pierre började när jag och Ullis gick till vår favorit krog, 360. Hon visste vem han var, men det var när jag hörde honom sjunga som jag verkligen la märke till honom. han sjöng sjumilakliv med martin stenmark. Han va så sjukt bra och för mig var det kört redan där. När vi väl började prata så för mig sa det klick direkt. Efter det så pratade vi på msn i två veckor tror jag att det var. Sen en dag när han inte skulle ha vart på 360 så dök han upp ändå. Den kväll, då var det kört. Vi drack ganska mycket, men tillslut satt vi i varandras armar och bokstavligen talat åt upp varandra. Den kvällen åkte han hem till sig och jag till mig. Jag kommer ihåg att jag skickade ett sms till honom där jag skrev att jag var kär i hans röst och då skrev han tillbaka att han hoppasdes att det inte bara var hans röst jag var kär i. Dagen efter åkte vi till Ullis och pierre kom dit. Den kvällen blev vi tillsammans. Den kvällen följde han med mig hem och ja, ni vet ju hur det gick sen.
allra första kyssen hamnade självklart på bild..=)
Nummer två på min lilla lista är den dagen då jag blev Fru Eld-Bäckvall. Den dagen då jag fick min drömprins. Den dagen då han sa ja. Mer än så behöver jag itne säga, men den dagen var den bästa i mitt liv.
Nummer tre är den dagen då Fia berättade för mig att jag skulle bli gudmor åt hennes barn. den dagen var jag så otrolgit ledsen. Hon hade precis berättat för mig att hon skulle flytta till Skåne och jag grät och grät, sen berättade hon att hon var gravid och att jag skulle bli gudmor. Åh vad glad jag blev. Det var verkligen solsken efter regnet.
Så nu blir det dag 18- min favoritfödelsedag.
Oj, den var nästan lika svår som förra. Haha. Men jag måste nog säga den dagen då jag fyllde 20. Vi var först hemma hosm in mormor på deras nerevåning. Det var jag och en massa vänner. Vi drack och öppnade presenter. Efter det åkte vi in till Nasty. Det hände något den här kvällen som jag inte tänker skriva ut här, men jag blev sjukt stolt över mion dåvarande bästa vän för något han gjorde. Det gjorde min födelsedag och det är den jag kommer ihåg mest.
Dag 19 då- detta ångrar jag.
Det va fan var svåra grejer man ska skriva om i den här jävla listan då. Menmen får väl försöka ändå. Många säger att man inte ska ångra saker här i livet. Men jag ångrar ganska mycket. Jag ångrar att jag inte sa till Mark hur jävla mycket jag älskar honom. Jag ångrar att jag mötte flera personer som sedan sårade mig. Jag ångrar två personer jag har haft sex med. Jag ångrar att jag inte åkte upp och hälsade på Farfar innan han dog. Konstigt nog ångrar jag på ett sätt mina aborter. Inte för att jag ville ha barn med dom, utan för att jag är rädd att det påverkade mig och min förmåga att bli med barn idag. Jag ångrar saker jag sagt och saker jag inte sagt. Jag tänker inte gå in på några detaljer. Men jag ångrar mycket. Men samtidigt har det gjort mig till den jag är idag.
Så nu är jag trött och orkar inte skriva något mera just nu. Ska skriva om dag 20 lite senare ikväll.
Puss på er.
orkar inte..
Tar en paus från listan några dagar nu. Orkar inte. Var ju hos läkaren igår. Andra gången på en vecka. Orsaken var att värktabletterna jag fick förra veckan blev jag sjuk av. Så jag gick till en annan läkare igår och skulle få nya tabletter. Och visst fick jag det. Heöt jävla livsfarliga tabletter. Jag har aldrig varit med om att det under mycket vanliga biverkningar står hjärtinfarkt. Inte nog med det så står det att om man är en fertil kvinna som riskerar att bli gravid under behandlingen så får man inte ta tabletterna. Inget sånt frågade hon mig om. Inte nog med dom där tabletterna så fick jag flera olika andra tabletter. Bland annat alvedon forte, dom kan jag ta absolut. Sen fick jag också muskelavslappnade tabletter så jag skulle kunna sova. När jag kom hem bröt jag ihop totalt. Jag vill inte bli någon 26 åring som knaprar farliga tabletter varje dag. Så jag ringde till mamma och berättade vad jag fått. Hon blev helt galen. Så inatt. Igår kände jag innan jag skulle gå o lägga mig att visst jag kan ta dom där muskelavslappnade tablettera så jag äntligen kunde få sova ordentligt. Oh herregud. Jag har aldrig haft en sån jobbig natt någonsin som jag hade inatt.
Jag kunde inte somna, jag kände att kroppen var helt rastlös och jag låg och vred och vände mig. Jag svettades något kollosalt. Jag har aldrig svettast så mycket. Jag tog av mig täcket, men då frös jag ju självklart eftersom vi har ganska kallt i vårt sovrum. Jag la på mig täcket igen men så fort jag la på mig det så kände jag hur hela kroppen brann. Så då tog jag av mig täcket igen. Så höll det på hela natten. Jag grät.
Hela dagen idag har jag legat och frusit och svettats. Trots att det är väldigt varmt i vårt vardagsrum så har jag legar med tjockkläder och tjocktäcke. Jag har inte fått i mig någon mat på knappt två dagar nu. Jag har ingen ork att ställa mig och laga mat. Jag bara gråter och gråter. Orsaken till det är bland annat att jag missar skolan. Det vill jag inte. Jag får ångest. Sen blir jag ledsen och frustrerad på att läkarna inte tar mig på allvar. Dom skriver ut farliga tabletter till mig och skickar hem mig.
Nu fick jag tack och lov tabletter av min mamma som jag hoppas kommer hjälpa lite.
Men just nu vill jag bara bli frisk. Jag vill bli tagen på allvar. Jag vill bli fullt ut glad och lycklig. Den personen som jag vet att jag är.
DAG 14: det här hade jag på mig idag
Idag hade jag på mig mjukisbyxor,mörkblåa, ett mörklila linne och en lila JL tröja. Hade också på mig dom otroligt vackra hotpantsen jag fick av kicki från ullared.. I love Morgan står det på dom. Haha jag gillar INTE morgan. Haha. Men för hennes skull älskar jag honom. Haha. Hade också på mig min gröna everestjacka och vinterkängor. En svart mössa.
Har vart lite halv risig idag också, men lyckades ändå ta mig till skolan. Men fick gå hem efter halva lektionen. Mådde verkligen inget bra, men det gick snabbt över när jag ätit lite när jag kom hem. Har också mått halv dåligt psykiskt idag. Har tänkt mycket på Mark och på hur mycket jag saknar honom. Är alltid tungt så här inför jul. Visst jag har ”vant” mig att fira jul utan honom, men det kommer aldirg sluta vara jobbigt. Han älskade verkligen julen. Han älskade svensk mat och svenska traditioner.
Det är tungt. Jag drömde om honom inatt. Drömde att jag fick krama honom. Men drömde också om den dagen jag fick veta att han var död. Jag drömde precis så som det hände. Alltså det var mer ett minne än en dröm. Det var jättejobbigt. Men som sagt. Jag saknar honom väldigt mycket, men det får jag göra tycker jag. Jag får vara ledsen ibland. Det kommer jag alltid att bli och han kommer alltid finnas i mina tankar. Går inte en dag utan att jag minst en gång tänker ” vad skulle han sagt nu, vad skulle mark gjort nu?” många gånger tänker jag också ”det här skulle mark älskat”. Oftast ler jag när jag tänker så, men det är fortfarande en stor sorg i mitt hjärta som gör ont då och då.
(bilden visar platsen där han dog)
Jaja, nu ska jag gå och lägga mig och vänta på min älskling som inte kommer hem fören om flera timmar. Menmen jag ska gå upp kvart över 6 imorgon. Så nu lägger jag mig och glor på tv en stund och hoppas att jag somnar.
Nattinatti
DAG 13: den här veckan
DAG 13: Den här veckan.
Jahapp vad händer den här veckan. Idag skulle jag ha haft svenska prov i skolan. Men när jag satt på bussen på väg till skolan kände jag helt plötsligt att jag blev alldeles kallsvettig, yr och illamående. Jag drack lite ramlösa och försökte tänka på annat, men när vi kom till grindstugan kände jag att det inte gick längre, så jag plingade och hoppade av bussen vid Trollbäckens centrum. Jag gick iväg en bit och sen spydde jag som en gris, inte en gång utan två gånger. Jag hade inte ätit så mycket, så det var mest vatten som kom upp. Inte okej kände jag. Efter det stod jag en kort stund och funderade på om jag skulle ta mig till skolan eller inte, men kände att det inte var någon ide. Jag tog bussen hem, jag var otroligt skakis och mådde riktigt dåligt. Jag kom hem, sa till pierre att jag var dålig och sprang in på toan IGEN! Jag mailade skolan och ska göra provet på fredag istället. Skönt att det löste sig och att jag fick några extra dagar på mig att plugga. Så mer i veckan. Imorrn hoppas jag att jag mår bättre och då ska jag in till skolan. Har bara halvdag imorgon. Efter skolan ska jag hem och plugga. På onsdag ska jag också till skolan och efter skolan ska jag också hem och plugga och sen klockan 18 ska jag hem till petra för att fixa fina naglar. Ska bli riktigt nice. På torsdag ska jag också till skolan och sen hem och plugga inför provet på fredag. Sen till helgen vet jag inte vad jag ska göra. Blir väl att plugga inför omprovet på måndag. Självklart ska jag också umgås med min älskade make då det är enda tiden vi har tillsammans numer. Helgerna alltså. Skolan tar upp all min tid och jobbet tar upp all hans tid. När han kommer hem på kvällarna, sover jag då jag ska upp 6 på morgonen och han ska upp vid 9-10. Är väldigt jobbigt, men jag har vant mig.
Jag längtar till jul nu faktiskt. Längtar tills man får den där julkänslan. Jag längtar tills familjen är samlad igen. Jag längtar efter julmaten.
Juste, jag tror att det är mina nya tabletter som gör mig dålig, så jag måste sluta ta dom. Så nu kommer jag få tillbaka ryggvärken. Förhoppningsvis förnyar läkaren mitt andra recept istället och sålänge. Ska tillbaka till läkaren nästa onsdag.
Jaja nu ska jag kolla på tv och fortsätta ligga under pierres täcke i soffan. Kommer nog gå o sova väldigt tidigt ikväll. Ska ju upp kvart över 6 imorgon.
Puss på er.
BTW: vore kul om ni som faktiskt läser mig blogg kunde kommentera vad ni tycker/tänker osv ibland. Så jag vet vad ni tycker. Kanske ni vill att jag ska skriva om något speciellt.
Ny klänning
DAG 12: I min handväska
DAG 12: I min handväska.
I min handväska. Ja vad finns inte där skulle ja väl kunna skriva. haha. Det är mycket som finns där i.
Värktabletter. Bankdosa. Passet ( har inget leg så jag använder passet). Högkostnadskort.
En räkning från Fuji direkt. Kvitto från vårdcentralen. Kvitto från elgiganten. Puder. Sminkborste. Kajalpenna. Bläckpenna. Massa småmynt. Japp, det var bara vad jag hade i lilla ytterfacket. Haha kanske dags att rensa. Nu kommer vi till stora facket.
En mössa. Tre lokaflaskor, varav en oöppnad. En colaflaska. Ett paket tamponger. Plånbok. En till penna. Mera tabletter. Kvitto från ica maxi. Kvitto från Sabis i haninge. Tre filmer. Mera småpengar och några 20-lappar. Mera tabletter, den här gången alvedon. Mitt anteckningsblock. En svenskabok om ordförståelse (som jag har prov på imorgon). Pierres bankomatkort. Sist men inte minst så har jag ett par vantar där, min mp3spelare, mobilheadset.
Ja det var väl ungefär det jag har i min vöska just nu. Ibland händer det att jag tar med mig datorn också, men då tar jag en annan väska. Jag vet att jag ganska mycket onödigt i min väska, men sen har jag massa skit i min jacka också som borde ligga i min väska. Haha. Min handväska skulle kunna användas som ett mordvapen. Jaja, bra för självförsvar iallafall.
Nu ska jag plugga. Känner mig inte frisk alls, men hittar inte febertermometern. Men känner att jag har feber och jag har extrem huvudvärk. Men jag ska iallafall plugga och göra mitt bästa imorgon. Kan inte gå mer än åt helvete.
Byebye pusspuss
DAG 11: Mina syskon
DAG 11: Mina syskon
Jag har enligt mig ganska många syskon. Dock har jag bara tre helsyskon. Två styvsyskon och en hel del extra syskon.
Vi börjar med helsyskonen.
Sara: hon är 30 år och gift med Tobias. Dom har en dotter tillsammans som heter Marianne och hon är 5 år. När jag och sara var yngre stod vi varandra väldigt nära. Vi lyssnade på samma musik, jag såg verkligen upp till henne. Detta förändrades när jag började växa upp och när hon flyttade från Dalarö. Nu för tiden pratar vi knappt med varandra. Vi är alldeles för olika. Vi har absolut inget gemensamt och kommer inte överens om nåt typ. Det är tråkigt eftersom Marianne hamnar i kläm. Men vi växer väl upp båda två så förhoppningsvis kommer vi hitta tillbaka till varandra.
Daniel: min storebror, han har precis fyllt 28 och han bor i hässelby. Jag och Daniel har väl alltid haft en relativt bra relation. Han har alltid varit den beskyddande storebrorn. Haha, jag kommer ihåg när jag tog hem min första pojkvän. Då stod Daniel där med basebollträt i handen och såg arg ut. Nuför tiden umgås vi inte så jättemycket, men pratar ibland. Han o Pierre kände varandra innan jag träffade pierre. Dom hängde på något kafe eller vad det nu var.
Jakob: min lillebror. Han bor tillsammans med Daniel i Hässelby. Han och jag har aldrig stått varandra särskillt nära. Förut satt han bara framför datorn och gjorde inte mycket mer än så. Men nu dom sensate åren har han gjort en helomvändning. Nu har han vänner, han går ut på krogen, han umgås med folk. Och hans och min relation har blivit betydligt bättre. Jag har alltid ställt upp för honom och kommer alltid att ställa upp för honom. Han är min lilla lillebror, trots att han är nästan en halvmeter längre än mig.
Sen har vi mina styvsyskon. Andreas är den äldsta. Tyvärr finns han inte med oss mer. Han dog 1999 när jag var 14 år. Jag och Andreas stod varandra väldigt nära. När han dog försvann något från mig.
Tomas: andreas lillebror. Han är gift och har två barn. Vi stod varandra nära förut, men nu ses vi kanske högst en gång per år. Det är tråkigt, men eftersom jag itne alls kommer överens med hans mamma så blir det svårt att umgås.
Jag har också haft turen att få massa extra syskon. Eftersom jag och Fia umgicks så mycket när vi var yngre blev hennes syskon som mina. Så Feffe, Frank, Aje är väl dom jag umgicks mest med. Dom är helt underbara och jag vet att jag fortfarande skulle kunna komma till dom om det är något. Jag älskar hela min familj, och hela Pierres familj. Jag har ju gift in mig i en underbar familj och fått två ”systrar” på köpet som jag kommer jättebra överens med. Helt underbara är dom.
Ja det var väl allt om mina syskon. Nu ska jag och pierre kolla på klassikern Sound of Music. En av dom bästa filmerna genom tiderna.
Puss på er.
DAG 10: det här hade jag på mig idag
DAG 10: det här hade jag på mig idag.
Orkar inte ta en bild. Men eftersom jag är sjuk så hade jag på mig jeans, svarta strumpor som det står fredag på. En stor grå tjocktröja med ett svart linne under. Bhn den e ljusrosa och trosorna är ett har grön/vita Björn borg hotpants. Så. Det var väl ungefär det jag hade på mig. Och så självklart hade jag en grön stor everest jacka på mig när jag var ute och hade vinterkängor.
Jag hade även videosamtal med min älskade gudson Devin idag. Var riktigt roligt... han och hans mamma bor i skåne för er som inte fattat det än. Tog lite bilder när Fia lekte med camen. Ska slänga upp dom också.
DAG 9: min tro
DAG 9: min tro
Jag tror inte på Gud, men jag tror på något. Jag tror på det övernaturliga. Jag tror inte att vi försvinner direkt när vi dör. Jag är helt säker på att spöken existerar. Jag är helt säker på att det finns goda väsen och elaka väsen. Jag har med egna ögon sett vad elaka väsen eller demoner kan göra med folk. Jag har sett spöken. Jag tänkte berätta två historier som jag själv har upplevt.
Den första. Mitt ex, tänker inte säga vilket av dom. Men han iallafall var väldigt speciell. en natt vaknade jag av att han försökte hugga (bita) mig i halsen. Han kunde inte sova om han inte låg på rygg med händerna i kors på bröstet. han ville alltid ha mörkt runt sig och han kunde helt plötsligt börja morra åt folk. Han sa att han kände en elak närvaro och det gjorde jag också.
En natt när han låg och sov hemma hos sig så helt plötsligt var det något som tog tag i båda hans armar och drog. Han skrek och visste inte vad han skulle göra. Han lyckades få tag på son mobil och ringde tills hans bästa vän och bara skrek i telefon. Sen bara slutade det. Det var efter det som han började sova på rygg och morra åt folk. Det var väldigt läskigt faktikst. För den natten när jag vaknade av att han försökte bita mig i halsen var det som att han inte var där, utan det var något annat. Hans ögon var svarta.
Den andra berättalsen jag tänkte berätta är flera små berättelser i en. Jag har alltid trott på spöken och sett spöken flera gånger, men när det nästan hände dagligen var efter att Mark dog. Det började med att dagen efter han dött eller om det var 2 dagar efter så hade jag och mamma varit på systemet och handlat öl, eftersom Marks föräldrar skulle komma dagen efter. Jag skulle ta fram osten som låg längst ner i kylskåpet, ölen låg högst upp. När jag skulle ta ut osten så FLÖG två ölburkar ut på mig. Det var inte så att dom ramlade ut, utan dom flög ut på mig. Jag blev livrädd. Mamma skrattade, frö det var något som var typiskt Mark att skrämmas på det sättet. Jag skrev på honom då. Sen morgonen efter det här flyger mamma in i mitt rum vid halv 6 på morgonen och skriker på mig. Det var tydligen vatten under matbordet och hon trodde jag hade hält ut det. Jag kollade på henne nyvaken och sa att jag inte alls hällt ut något vatten. Så gick vi båda ut i köket. Vi har ett runt köksbord. Det var vatten precis under bordet i samma form och storlek som bordet var i. Det kunde omöjligt ha läckt från kranen då det skulle ha vart vatten spår från kranen och ner på golvet osv.
Vi båda skrattade och kände att Mark var i rummet och han gjorde det för att jävlas lite med oss. Sen har det hänt mycket mer. När jag fortfarande bodde hemma så vaknade jag och hörde något i köket, jag trodde det var mamma. Jag gick upp och kollade och det var garanterat inte mamma. Jag såg Mark, jag såg honom gå igenom köket. Mamma har upplevt exakt samma sak fast hon trodde det var jag. Lamporna har blinkat, sterion slagit igång mitt i natten, min laddare som satt i telefonen flög öger hela rummet. Jag har vaknat flera gånger av att det har stått en gestalt vid sängkanten. Jag har flera gånger känt att Mark har varit där. Det är en slags trygghet för mig. Klart som fan man blir rädd när vissa grejer händer, men jag är så säker på att det är Mark så jag behöver inte vara rädd. Pierre var väldigt skeptisk i början, men efter ett tag och flera upplevelser så blev han ganska snabbt troende.
Nu kanske många av er tror att jag är galen, men jag tror på det jag upplevt. Finns ingen annan förklaring till vissa saker. En sak till jag tror på är aliens. Eller inte gröna små gubbar på mars, men jag är nästan helt säker på att vi INTE är ensamma i hela universum. Liv någon annanstans måste det finnas.
Japp hoppas det var en trevlig läsning. Har ni frågor så kommentera så svarar jag gärna.
Och tack så mycket Angiie för designen. Helt underbar och det speglar mig så bra.
Nu ska jag lägga mig och kurera mig lite. Har feber och mår skit. HAr ett prov imorrn, men det ska nog gå bra.
DAG 8: Ett ögonblick
DAG 8: Ett ögonblick
Jaha, vad ska man skriva om här. Jag har så många speciella ögonblick. Men det ögonblick som jag väljer att skriva om är det ögonblick då jag insåg att jag aldrig skulle få se min Daddy igen.
Daddy, eller Mark som han heter. Han var tillsammans med min mamma under många år och eftersom jag inte har någon bra relation till min biologiska pappa så var det mark som fanns där för mig och han blev min Daddy. Den 6 september 2006 dog han. Mammas bästa väninna hittade honom död på en väg ute på Dalarö.
Jag var inte hemma när jag fick beskedet om att Mark var död. Jag var hemma hos Robban, min dåvarande bästa vän. Mamma ringde och jag svarade inte för att jag tänkte att hon ville nog bara ringa och väcka mig för att fråga när jag skulle komma hem. Sen fick jag ett sms där det stod ”svara det har hänt något”. Då kände jag på mig att det var något illa som hänt. Så ringde hon igen, och då fick hon fram orden ”mark är död”. Just i det ögonblicket kände jag ingenting. Jag satte mig upp och Jenny körde hem mig. När jag kom hem kramade jag om min mamma som bara satt och kollade ut genom fönstret.
Jag kände fortfarande ingenting. Eller jag kände något, men jag vet inte riktigt vad. Timmarna gick. Vi satt och väntade på att polisen skulle komma och prata med oss. Efter några timmar kom poliserna. Vi satte oss i soffan och dom räckte över en påse till min mamma. Påsen med alla Marks grejer i. När mamma öppnade påsen, grät hon. Sen tog hon upp mina nycklar som mark hade lånat dagen innan eftersom han som vanligt glömt sina hemma. Jag kände något, men inte mycket. Sen, sen tog mamma upp Marks ciggpaket. Hon sa att det här behöver inte jag, och så gav hon det till mig. DÅ brast det för mig. Jag bara grät och grät och insåg i just det ögonblicket som jag fick paketet så insåg jag att jag aldrig mer kommer att få se Daddy, aldrig mer höra honom sjunga i duschen. Aldrig mer krama honom, aldrig mer få prata om mina problem med honom. Allt detta på någon hundradelssekund kände jag. Tårarna slutade inte rinna på flera dagar efter det. Det konstiga var hur mycket känslor jag kände på så kort tid. Alla bilder som dök upp i mitt huvud. Det var som om alla år med Mark spelades upp i slow motion i mitt huvud. Allt på en och samma gång. Jag kommer aldrig glöma smärtan som jag kände i det ögonblicket.
Jag älskade eller älskar min Daddy. Han kommer alltid finnas med mig vart jag än går. Men det ögonblicket var ett av dom värsta i mitt liv.
