DAG 7: (hoppar över dag 6): min bästa vän.

Jag har haft många vänner i mitt liv. Men bara ett fåtal som jag kan kalla för mina bästa vänner.

Den som betyder allra mest och som har betytt allra mest är Fia. Min underbara Fia. Hon och jag träffades en dag hon min dagmamma Anki. Jag kommer än idag ihåg när jag såg henne första gången. Så såg jag att hon viftade med händerna till Anki, och jag undrade vad hon höll på med. Anki förklarade att Fia (sofia) är döv och pratar med händerna. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att det va ritkgit intressant och jag ville lära mig. Jag frågade Anki hur man sa katt på teckenspråk och hon visade mig. Sen gick jag till fia och på något sätt fick jag fram frågan ”ska vi gå och titta på katterna”. Dock tecknade jag katt åt helt fel håll. Haha men  från dom orden, från den dagen så är hon mitt allra största stöd och min allra bästa vän.

Jag och fia har gjort så otroligt mycket tillsammans. Mycket dumma och farliga saker. Hon har skrivit ett inlägg i sin blogg om några minnen så jag ska skriva om andra minnen. Jag kommer ihåg när hon åkte med oss till fjällen. Hon och hennes mamma bodde i lillstugan, jag och min familj bodde i stora huset. Vi satte upp snören mellan fönstrena på husen och band fast en korg. Sen skrev vi lappar och skickade till varandra. Varje morgon när man vaknade så visste man om den andra var vaken för då hade man fått ”post”.  Under samma resa gjorde vi något dumt. Haha men det tyckte inte vi då. Fias mamma Barbro, hade köpt cider. Vi var kanske 13-14 och vi tog cidern och under vårat hus fanns ett typ källarföråd. Dit grävde vi oss fram och hoppade ner och satte oss där och drack upp cidern. Vi blev lagom fulla. Haha. När vi väl kom upp därifrån så fnittrade vi hela tiden och sen undrade Barbro vart hennes cider va och vi spelade dumma och visste ingenting. Men det vi gjorde var väldigt farligt. För det var mycket snö och vi hade kunnat bli instängda.

Fia skrev något vi inte berättat för någon, haha då ska jag göra samma sak. Jag kommer ihåg när vi kollade på porrfilm för första gången. Vi var kanske 12-13 och det var hemma hos min mormor. Vart vi fått filmen ifrån vet jag inte, men jag kommer ihåg att vi sa till mormor att vi skulle kolla på film från Fias klassresa och att i ville vara själva. Så vi slog igång porrfilmen och satt klistrade framför tvn. Haha. Jag kommer också ihåg att vi ”tränade” på att suga av saker. Hahahha. Vi prövade hur långt vi kunde få in glasflaskor i munnen. Hahaha.

Fia är min allra bästa vän. Jag älskar henne mer än vad jag kan beskriva här. Hon gav mig äran att bli gudmor till hennes första son Devin. Jag är så stolt och tacksam. Det är dock väldigt jobbigt att hon bor i Skåne. När vi var små bodde vi grannar. Vi sprang till och från varandra varje dag och så fort det hänt något så var det henne jag gick till. Jag saknar henne så mycket. Men förhoppningsvis ses vi snart. Tack och lov för msn och webcam.  Hon betyder allt. Hon har alltid stöttat mig genom livets svårigheter. Och nu utbildar jag mig till tolk och det är tack vare henne. Jag är den jag är idag tack vare Fia!

Men jag får inte glömma Calle, min bästa killkompis. Honom har jag också känt i 20 år. Han betyder också mycket.

Sen har vi självklart Kicki. Min lilla koko kicki. Finns inga ord för vad du betyder.

sorry, nu hamnade jag efter en dag. Men får skriva två inlägg idag så kommer jag ikapp.

Dag 4: vad jag ätit idag. Haha detta kommer bli ett kort inlägg. Idag har jag inte ätit så mycket faktiskt. Jag har väldiga problem med maten. Men vissa dagar är värre än andra. På morgonen äter jag ingenting, det kan hända att jag tar en shake med ersättningsdryck, men det händer bara ibland. Men imorse åt jag ingenting. Drack lite ramlösa sen paff jag till skolan. Jag drack en kaffe latte på gullmarsplan och sen drack jag en cola. Jag köpte även en liten fralla eftersom jag visste att vi skulle vara i skolan hela dagen idag. Jag åt halva den. Sen vid 12 så gick jag, kim och Jaja till ett suchi ställe, men jag äter inte det, men det fanns  kycklingspett med någon äcklig sås och ris. Var inte gott alls. Men det va mat i magen. Sen drack jag ännu mera coca cola och jag åt inget på invigningen. Jag tog en liten bit av Angelicas tvix, men inte mer än så.

När jag kom hem såg jag att Pierre inte städat alls och då blev jag så trött och ledsen så jag beställde mat. Blev spagetti och köttfärsås. Gott som fan var det.  Sen har jag druckit ännu mer cola. O jag nu tänker ni nog att jag måste vara coca cola missbrukare eller nåt, och det stämmer kanske. Dock dricker jag väldigt mycket ramlösa/loka också. Det är typ det första jag dricker på morgonen och det sista jag dricker på kvällen.  Menmen. Nu har jag så sjukt ont i ryggen efter dagens insats i skolan. Hade invigning och var inte hemma före halv 7. Helt slut och kan knappt röra mig. Hoppas jag kommer upp imorgon. Kim ska komma till mig efter skolan för att plugga inför provet. Hon kommer även om jag inte kommer upp. Men jag hoppas jag kommer upp. Ska ta en tablett nu och hoppas att jag somnar. Eller för det första hoppas värken går över, iallafall tillräckligt mycket för att jag ska kunna somna.

Morgondagens ämne i bloggen är vad är kärlek. Ska börja lite smått med det redan idag eftersom det är ett svårt ämne. menmen! Nattinatti allihoppa.

Dag 3. Mina föräldrar. Detta kan bli ett intressant inlägg. Min mamma, Annika Norell född den 29 Augusti 1955. Vart har jag ingen kolla på alls. Vet att hon bodde större delen av hennes uppväxt i Handen. Vad kan jag berätta om min mamma. Hon är en underbar person som gått igenom mycket dom senaste åren. Min mamma är rolig, jävligt envis. Tror det är ett släktdrag, för jag är också otroligt envis. Hon är en jättebra mamma. Hon bor på Dalarö tillsammans med våran lilla vovve Molly. Hon är tillsammans med Andy, som är engelsk. Han bor i England och dom träffas inte så ofta. Hon var tidigare tillsammans med en annan engelskman som hette Mark. Tragiskt nog så dog han 2006. Året/ åren efter Marks död var det väldigt tufft för min mamma. Jag fick ta hand om henne väldigt mycket under den första tiden. Just för tillället jobbar min mamma på Danderyd, hon jobbar på en rehabavdelning, men har precis sagt upp sig då hon fått en fast tjänst på akuten på Danderyd. Då vet man vart man ska åka om det händer något. Jag och min mamma har en väldigt bra relation. Den har blivit bättre dom senaste åren, framför allt sen jag träffade Pierre.

Min pappa. Ja vad ska jag säga om honom. Vet inte om jag kommer kunna säga ett positivt ord om min far, Lennart Eld. Han har gjort mig så illa så jag vet inte om jag komma kunna säga så mycket positivt.  Jag skrev ett brev till min pappa, men jag har inte skickat det. Så jag klistrar in det i det här inlägget för att man skulle skriva om sina föräldrar och det är så här min pappa är.

är är början av brevet jag håller på att skriva till min pappa.. vet inte om jag någonsin kommer att skicka det,men ändå...

Pappa…du har sårat mig så fruktansvärt mycket..

Nu tänker jag inte hålla tillbaka, jag tänker berätta precis vad jag tycker och tänker om saker och ting. När jag ringde och frågade dig om pengar till lägenheten, sa du självklart kan ja hjälpa er. Du sa att vi skulle skriva papper på d, fine tänkte jag. Det handlar ändå om väldigt mycket pengar, du sa även att vi skulle sätta oss ner och prata om saker som hänt, vi skulle gå igenom gammalt groll. Absolut tänkte jag, det är väl dags för det, vi är ju ändå båda vuxna människor så det är väl dags.

När du sa det så trodde jag du menade groll mellan mig och dig. Det var ju uppenbarligen inte det du menade, för du och Gunilla satt i flera timmar och snackade skit om min mamma. Jag och Pierre kunde inte göra annat än att sitta och lyssna på ditt skitsnack. Du borde efter 20 år ha släppt det. Men nejnej, du sa grejer som var så larviga och det är inget annat än skitsnack. Vad fick du ut av det hela? Kan du svara på det? Vad får du ut av att sitta i 2 timmar och snacka skit om min mamma.

Du sa till oss att det var för att nu är jag vuxen och lycklig och förtjänar att få veta sanningen om vad som igentligen hände vid skilsmässan. Men det enda du sa var att mamma var den dumma, det var pga mamma som ni skiljdes, det var mammas fel att du aldrig ringde mig eftersom om du skulle ringt när vi var hos henne skulle det enligt dig bli ett jävla liv. Men pappa, om man vill ha kontakt med sina barn så ringer man ändå. Man visar att man bryr sig. Det har du inte gjort. Jag vet inte hur många gånger jag bjöd in dej till mina köruppvisningar, luciatåg osv. du lovade att komma, gång på gång lovade du att komma. Men dök du upp, nej det gjorde du inte.

När jag efter uppvisningen ringde dej så var du tvungen att jobba. Jobbet och frällis gick alltid före, alltid. Även om du nu tänker, nej så var det inte alls, så är det här MIN sida av historien, det är så här JAG upplevde det. Det är det jag vill du ska få veta nu. Jag tänker inte skriva ett sådant brev jag skrev när jag var liten. Jag tänker inte bara slänga skit över dej och sen låta det vara, jag tänker inte kalla dig eller Gunilla för massa olika namn. Jag är vuxen nu, men så som du satt o betedde dig när jag och Pierre var hos dig, det är inte vuxet beteende. När blev jag vuxen och när blev du ett barn. Även om vissa av grejerna du sa kanske skulle vara sanna, vad fick du ut av att berätta sånt för mig? Jag bryr mig inte. Men jag bryr mig när jag VET att mycket av det du sa om min mamma är skitsnack så tar jag åt mig. Det är min mamma det handlar om. Trodde du inte att jag skulle ringa henne och berätta vad du sagt?

Det var det första jag gjorde när jag kom hem. Och jag grät, oh gud vad jag grät pappa. För jag är så besviken på dig. Jag trodde du brydde dig, men det gör du inte och om du gör det visar du det på ett väldigt underligt sätt. Kontraktet du skrev, hur tänkte du där? Du visste att vi var tvungna att skriva under det, eftersom vi behövde pengarna för att kunna få lägenheten. Men man tar inte ränta av sina barn,pappa. Man låser inte sina barn på det sättet ni gjorde med oss.

Om man läste kontraktet mellan raderna, att om jag hoppar av skolan, så ska vi betala 1000 kr i månaden med ränta. Det vet ni att det är inet något vi skulle ha råd med om jag skulle hoppa av skolan. Med andra ord, jag får inte bli gravid, jag får inte hoppa av skolan. När jag läste kontraktet kokade ilskan i mig, men jag kunde inte säga något. Det kändes som om du inte trodde på mig. Du hittade ett sätt att ”hålla kvar” mig i skolan. Du låste mig och pierre till att inte skaffa barn. Vi blev tvungna att ljuga dej och gunilla rakt upp i ansiktet och säga, nejnej inte planerar vi att skaffa barn.

Det gör vi, vi försöker skaffa barn. Vi vill ha barn nu. Och efter mitt missfall vill vi det ännu mer. Jag blev så sårad av ditt beteende. Jag trodde du och jag började få tillbaka en bra relation vid bröllopet, men så som det känns för mig nu så känns det som en lögn. När jag stod framme vid altaret och såg dig sjunga var jag så stolt. När du satt där och sjöng var jag så otroligt stolt och tänkte ”det där.. det där är min pappa”, äntligen.. äntligen gör han något enbart för mig. Nu vet jag inte längre hur jag känner. Jag har fått veta saker dom senaste veckorna som sårar mig. Inte bara allt skit du sa när vi var hos dig, inte bara för kontraktet som jag nu har rivit. Utan för andra saker. Tänker inte ta det här eftersom jag har lovat andra att inte prata om det.

Du sa till mig när vi var hos sig att mycket av allt som hänt under åren är pga min mamma. Men pappa, jag vet att mycket är du. Du frågade mig en fråga som jag inte kunde svara på. Du frågade mig hur jag ville att min pappa skulle ha vart. Nu ska jag vara helt ärlig och berätta. Du fanns aldrig där för mig. Du ställde aldrig upp, du ringde aldrig, du skällde på mig, jag var aldrig bra nog för dig, du klagade ALLTID på mig, jag var aldrig bra nog för dig. när jag verkligen behövde min pappa, vart var du då? På frälsningsarmen? när jag blev våldtagen, pappa, när någon gjorde mig så illa, vart var du då? Du har aldrig någonsin frågat mig om vad som hände? Trodde du ens på mig? Eller trodde du återigen att jag bara sa så för att få uppmärksamhet?  Jag kommer ihåg om det var två dagar efter våldtäkten, så kom du hem till oss.

Vi bodde i handen då. Jag trodde du skulle sätta dig ner, och bara krama om mig, bara säga att du älskar mig. Men vad gör du? Du kommer in i hallen, ger mig en kram och säger ” tänkte att vi skulle prata om breven du skickade till mig”. Du trodde jag ville prata om några sketna brev några dagar efter jag har blivit brutalt våldtagen. Det är nästan skrattretande nu. Men då, du förstår inte hur sårad jag blev. Jag har åter och åter o åter igen gett dej chanser. Spelar ingen roll vad du sagt, gjort. Jag har alltid trott att ”den här gången, nu kommer han, nu visar han att han bryr sig” men så säger du något, eller gör något som får mig att bli lika ledsen och besviken igen. Så du frågade mig hur jag ville att en pappa skulle vara. Läs ovanstående text och tänk helt tvärt om. Så ville jag att min pappa skulle vara.

Du må vara min pappa, men du har aldrig varit en PAPPA för mig. När jag var 14-19 år, blev jag misshandlad många gånger, jag blev våldtagen, jag skar mig själv otroligt många gånger, jag blev sårad och så vidare. Vart var du då pappa? Vet du allt som hänt mig? Tycker du att du känner mig? Nej, det gör du inte. Du vet ingenting om mig. Men nu vet du. Tack och lov hade jag någon som alltid ställde upp för mig, någon som tröstade mig när jag grät, någon som tog hand om mig när du skulle ha gjort det. Det här sårar säkert dig, men tro mig, det är inte lätt för mig heller att berätta det här. Mark hette han om du inte vet det. Han fanns alltid där för mig, men tyvärr så togs han bort från mig, från mamma alldeles för tidigt. Men det är tack vare honom jag tog mig igenom dom värsta åren av mitt liv. Jag önskar att det var du som fanns där för mig, pappa. Men jag kan inte göra något åt det nu. Jag är tacksam över att Mark fanns där när du inte gjorde det.

Det värsta nu, är nog att du tror att allt är så bra mellan oss. Men det är bara en fasad,pappa. Du sårade mig och gjorde mig så otroligt besviken när du snackade skit om min mamma samt när du inte kan stå för att du aldrig ställt upp för mig, att du aldrig fanns där, utan du skyllde allt på mamma. Det var hon som var otrogen gång på gång enligt dig, jag vet att hon var otrogen uppe i fjällen. Det har jag vetat länge, vad jag INTE visste och en liten detalj som du visst missade att berätta, var att DU var otrogen. Om du nu tycker jag är redo att få veta ”sanningen” varför berättade du inte hela ”sanningen”?? Varför berättade du inte att du var otrogen?  Trodde du verkligen att jag skulle tro på allt du sa om mamma? Jag känner min mamma, det gör inte du. Sen, Gunilla, vad har hon med din och mammas skillsmässa att göra?  Och vad har Pierre med den att göra? Hur kunde du sitta och säga sakerna du gjorde utan problem, när Pierre var med???? Det gör min ännu argare.

Jag är ledsen.
Jag är ledsen att jag inte längre kan acceptera. 
Jag är ledsen att jag vuxit upp mer nu....
Jag är ledsen om jag någonsin sårade dig, för trots allt förtjänade du inte det. Lika lite som jag.
Pappa, du sårade mig svårt, det gjorde du. Att du inte var där, att du inte verkade bry dig det sårade mig. Det gjorde det. Men jag försöker lära mig att ignorera den smärtan nu. För varför ska man gråta om ändå ingen kommer höra det?  Varför skulle man skrika om ingen brydde sig? Jag måste sluta gråta nu, sluta skrika för jag måste inse att du ändå inte kommer höra.

Du kommer inte förstå, för du vill inte göra det. Du kommer inte bry dig, för du orkar inte lära känna mig. Lika lite som jag orkar lära känna dig längre. Visst, jag älskade dig. och på ett plan lär jag alltid göra det. Men du... Nu får det räcka. Du har sårat mig tillräckligt nu... Låt mig vara nu.... Jag tål inte att se dig över huvudtaget, längre. Jag älskade dig! det gjorde jag sannerligen... och kanske gör jag det än... och kanske lär jag göra det om tio år. Men just nu... just nu behöver jag inte mer trassel. Det räcker gott med det jag har. Jag erkänner, jag har gjort många fel angående dig också. Jag har till exempel inte ringt. Jag försöker inte skylla det på dig. det gör jag inte... Jag har en syster. Hon älskar dig. Jag önskar att jag kunde älska dig lika högt som hon gör.... Förlåt mig men nu, kära far, vill jag inte längre veta av dig. Förlåt. Vänta ett tag och det kanske går över. Men det är ett svagt kanske känner jag nu. Lämna mig ifred ett tag, låt mig inse att jag älskar dig, igen.... Lämna mig ifred, far....

Det är för sent nu pappa,
Det finns inget kvar att hämta här.

Kan du titta på din yngsta dotter,
Och ärligt säga,
”henne känner jag,
för det är min dotter.”

Min första fråga är:
Känner du verkligen mig?
Min andra är:
Är jag verkligen din dotter numer?

Jag har svaren på båda frågorna,
Även om de är svar,
Som sliter och drar,
I varje uns av mitt väsen.

Hur kan du ens,
Sova gott om nätterna?
(för det kan inte jag)
Hur kan du ens,
Se dig i spegeln varje morgon?
(För det kan inte jag)

Hur kan du ens,
Titta på din äldsta son,
Eller min lillebror,
Och veta att någonstans,
Långt där borta,
Sitter en flicka,
Som dom är lik?
(för det kan inte jag, pappa)

Och det är inte jag,
som har gjort fel. 

Det är för sent nu pappa,
Hon kanske kan glömma alla år,
Om du bara älskar henne,
Men det kan inte jag.

Jag kommer inte kunna glömma,
Alla de tårar som du är orsaken till,
Jag kommer inte kunna glömma,
All den smärta som du orsakade.

Och bara så du vet,
Jag kommer aldrig kunna,
Uppfostra mina barn,
Till att kalla dig morfar.

För i det ordet,
Finns far med.

Och om jag inte längre är din dotter,
Må gudarna förlåta mig,
Men då är inte du längre min far.

 

Jahapp, då är vi på dag 2 då... min första kärlek. Min första riktiga kärlek heter Adam. Vad kan jag säga om honom. Han var halv spanjor och var väldigt vältränad. Vi träffades på en fest i Sågen. Exakt vem festen var hos minns jag inte, men jag vet att det var en annan kille där A, dom hade sagt till Adam att han inte skulle röra mig eller Tessie, min tjejkompis, för han inte visste vem av oss han var kär i. Det sket sig. Jag blev helt fast. Hans ögon, stora bruna ögon. Det var dom jag fastnade för först. Kvällen slutade i katastrof, men jag vet att vi åkte till VegaBaren och käkade. Eller vi gick dit. Vi blev praktiskt taget tillsammans den kvällen.

Han bodde hemma hos sin mamma i nynäshamn. Hans mamma var med i Jehovas vittnen och var väldigt sträng och inte alls frisk i huvudet. Vi fick inte göra något alls hemma hos hans mamma så vi bodde nästan hemma hos oss.

Han har två småbröder. Jag var så otroligt kär. Jag trodde att jag älskade honom, men nu när jag fått uppleva riktig kärlek så vet jag att det jag och Adam hade, var kärlek, men jag älskade honom nog inte på det sättet. Hans pappa var vaktmästare på vår skola.

Själva förhållandet var nog inte det bästa, men det var mitt första så jag trodde det skulle vara så som det var. Allt var på hans villkor. Framför allt sex, det var absolut på hans villkor. Ville inte jag så övertalade han mig. Men jag hade aldrig haft ett förhållande tidigare så jag trodde ju det skulle vara så. Jag var ju kär. Han sa att han älskade mig. Han kramade mig.

Oj, jag var så kär. Haha, det är lustigt hur blind man kan vara. Jag kommer än idag ihåg smärtan och hur ledsen jag blev den dagen han gjorde slut. Jag hade köpt ett halsband till honom som jag visste att han ville ha, jag hade precis köpt ett sexigt nattlinne och åkte till Nynäshamn. Då ville han ta en promenad, visst tänkte jag. När vi gått en bra bit så kommer det jag fasat för. Orden jag inte ville höra. Han sa att han älskade mig men inte på samma sätt längre. Gud vad förstörd jag blev. Jag kunde inte andas. Kunde inte sluta gråta.

Efter två veckor och nästan 20 kg lättare ( jag gick ner så mycket efter att Adam gjorde slut). Träffades vi på Handen terminalen. Då står jag och gråter, då säger han ” men det är bra att vi gjorde slut.” och jag säger ”hur kan det vara bra, jag älskar ju dig”.. då säger han det jag aldrig trodde jag skulle få höra. ”för då kan jag spendera mera tid tillsammans med min cyckel” japp ni hörde rätt. Hans jävla cyckel. Han var skajtare, så han la ner ganska mycket pengar på hans cyckel. Så han dumpade mig för sin cyckel. Haha nu efter skrattar jag åt det, men då var jag helt förstörd. Jag ångrar inte att jag var tillsammans med Adam, absolut inte.

Jag lärde mig mycket av det. Jag hade många fina stunder med honom. Men han behandlade mig inte så som man ska behandla sin flickvän.  Jag har träffat Adam efter att vi gjort slu, men nu är det några år sen. Vi sågs lite då och då förut på olika fester, men då slutade det alltid med att vi förolämpade varandra. Eller att jag förolämpade honom. Han sa något och jag frågade vad fan jag såg i honom. Vilket jag undrar nu också. Menmen. Adam Uhlin hette min första kärlek.  Ingen höjdare till pojkvän men man lär sig av sina misstag för nu är jag ju gift med världens underbaraste man och väldigt lycklig.

Jahapp. Vad kan jag berätta om mig själv.  Jag heter Helena, Jag är en tjej på 25 vårar. Född  i Dalarna, borlänge för att vara exakt. Vi flyttade därifån när jag var 6 år, eftersom mina föräldrar bestämde sig för att skiljas så vi flyttade till Stockholm. vi flyttade ut till Dalarö som ligger i Stockholm skärgård. Otroligt fint där ute, det måste jag säga, men att bo där året runt är ingen höjdare. Iallafall inte när man växer upp. Bussarna går en gång i timmen och på vintrarna går dom inte alls om det är för mycket snö. Där växte jag iallafall upp, gick i skolan där från klass 1 till klass 9. Blev utsatt för både det ena och det andra under mina år på Dalarö skola. Både positivt och negativt. Umgicks mest med Calle, Thes och Micke. Dom var mitt liv under mina svåraste år.

Hur är jag som person då, jo jag är väl en ganska glad person. Jag är en väldigt känslosam person, ibland kanske lite väl känslosam. Men det beror på allt som hänt mig.

Jag har blivit våldtagen flera gånger.

När jag var 14 dog mig styvbror som jag stod väldigt nära.

När jag var 20 dog min farfar som jag också stod väldigt nära.

Jag har förlorat en av mina bästa vänner påsken 2006.

Jag förlorade den personen som har betytt mest för mig också 2006 och det är min älskade Daddy.

Jag pluggar för tillfället till dövblind och teckenspråkstolk. Detta kommer ta fyra år. Förhoppningsvis klarar jag mig igenom alla fyra.

Jag bor just nu i Vendelsömalm tillsammans med min underbara man Pierre som jag gifte mig med i Januari 2010. Jag älskar honom över allt annat.

Ja, jag vet inte vad mer jag ska skriva om mig själv. Jo, jag kan berätta att jag älskar att skriva dikter. Det är mitt sätt att bearbeta livets svårigheter och vet ni, det fungerar ganska bra. Musik också, jag älskar att lyssna på musik. Lever mig in i texterna och på så sett bearbetar jag mina problem genom låtar.

Ja, men än så orkar jag inte skriva. Imorgon blir det nästa ämne. Enyoj.

 

nu härmar jag flera jag känner som har den här listan i deras bloggar.. men va fan, har ändå problem varje dag att komma på vad jag ska skriva om. nu har jag något att skriva om i en månad.. kommer självklart skriva om annat också..=)

Tjohoo...

Hoppas allt är bra med alla. Med mig är det faktiskt ganska bra. Lite trött och sliten, men det går att leva med. Anledningen till att jag inte skrivit på några dagar är att jag haft sjukt mycket att göra i skolan. Men vi har haft riktigt kul. Det är det som är bäst med den här skolan, lärarna gör lektionerna på ett sådant sett att det inte känns som lektioner. Till exempel, när vi har kommunication, då sitter vi i smågrupper och pratar, i onsdags när vi hade det så fick vi kort med olika påståenden på som vi skulle diskutera om vi höll med om eller inte. Det var riktigt roligt. Sen på dövrealia får vi leka lekar. Iallafall i fredags, då fick vi massa lekar, eller övningar för att träna på att bokstavera. Jag är ju relativt van att bokstavera, eftersom jag gjort det hela mitt liv, så för mig var det inga problem alls. Det som är svårt är att inte prata/viska samtidigt, för det gör man automatiskt. När man avläser någon som bokstaverar så ska man inte titta på händerna utan på munnen. Det var ganska psykiskt utmattande efter ett tag, men det var riktigt roligt.

Vad får vi göra mer. Vi får läsa sagor som vi sen ska spela in på teckenspråk. Det är också ganska roligt. Jag har oftast med mig datorn och min jätte braiga cam så jag spelar in på den. Det är skönt. Jag ska lägga upp filmen/sagan jag spelade in. Jag spelade in den från början med Angelica i min klass, men eftersom hon kanske inte vill vara med här i bloggen på det sättet så spelade jag in den igen sen när jag kom hem. Jag är sjukt trött på filmen, så ha överseende med det.

Igår var jag på bio med Tony, vi såg nya Harry Potter filmen. Sjukt bra film. Nu kanske ni undrar varför jag inte gick på bio med pierre, jo Pierre är inte så jätte inne på Harry Potter, men han skulle ha följt med ändå för att vara snäll mot lilla mig. Så pratade jag med Tony i telefon och så sa han att han ville se den och då tänkte jag att jag går ju hellre med honom som faktiskt vill se den. Då bestämde vi att han och jag skulle gå och se Harry Potter. Så jävla bra den va. Längtar tills sommarn då sista filmen kommer ut. Kommer bli riktigt spännande tro jag.

Vad hände idag, Lördag då. Jo först sov vi till halv 12. Det var riktigt skönt. Sen åkte vi till ica maxi och handlade massa. Handlade för närmaste veckorna samt  inför imorgon. Vad händer imorgon då? Jo pierre fyller år. Han blir hela 24 år gammal, min lilla plutt. Så det kommer över massa på lunch och fika. Vi håller just nu på att försöka göra smörgåstårta, vilket inte går så bra just nu för pierre märkte nu att han köpt för lite bröd. Duktig pojke. Så vi ska bjuda på smörgårstårta (om det bli någon) och sen har pierre vart duktig och bakat bullar, sen har vi också kakor. Ska bli massa mys. Pierres mamma och hennes kille kommer, hans syster med ungar, min mormor och morfar och sen några vänner. Det ska bli mysigt. Nu är jag sjukt trött och nu ska vi fortsätta med maten. Håller på att göra middag samtidigt. Det blir flskfile i currysås och ris. MUMS! Sen ska vi städa lite mer, dammsuga och skura. Sen om vi orkar blir det film och mys. Sen imorgon bitti ska jag försöka mig på att göra en tårta till älsklingen. Haha lär ju gå lagom bra..:P jaja. Här under kommer filmen jag lovade. ENYOJ

 

 

jag vet inte.. jag vet inte vad jag känner. Jag känner sorg, saknad, ilska.. jag vet att jag kanske är tjatig ang det här, men det skiter jag i. Jag behöver min blogg för att skriva av mig i. det är därför jag skriver.

Jo, visst
du har precis lika mycket äganderätt till dina åsikter som jag har till mina
och nej, det är inte min uppgift att sortera dina ståndpunkter,
kedja fast dig i en annan synvinkel,
plocka bort, lägga till
moralisera, kategoriplacera
så länge du inte använder hörnfolket,
människorna med världens rakaste ryggar
eller dom andra där mittemellan
som inte har gjort ett enda dugg för att få skällsord kastade i sina ryggar,
inte använder dom till att torka av smutsen på 

och jag har aldrig sagt att min mening
väger tyngre än alla dina värderingar tillsammans, har aldrig sagt
att dina inte skulle vara tillräckliga nog.

Men det är när du spyr upp ord efter ord
utan någon som helst grund, orsak eller minsta anledning
som det inte kan kallas åsikter
utan rent jävla skitsnack

och jag vill så gärna ta ett hårt grepp om dina överarmar,
lyfta upp dig i luften, ställa dig kloss intill ett av dina offer
och låta dig slås av likheten, KNOCKOUT!

Jag vill se dig vakna upp och upptäcka
att alla dom där som tror att dom är något faktiskt är något,
dom är
exakt det du vill vara
och att resten som irrar runt som vilsenheter i korridorerna,
som aldrig hittar rätt, som är så fucking jäääävla misslyckade
i själva verket är
precis som du

Tankarna flödar runt i mitt huvud. Det gör ont. När ska denna smärta gå över. Helt kommer den nog aldrig gå över, men när ska jag kunna sova igen. Jag sover, men när ska jag kunna sova utan att drömma om något som har med Skorpan att göra. Inatt tog jag en sömntablett. En av dom jag köpte i turkiet. Den fungerade faktiskt, men jag vaknade inte ens av klockan imorse. Jag vaknade inte när Pierre sa hej då, jag vaknade inte när Kim ringde mig eller när Kicki ringde mig. Jag sov till kl 12. Med andra ord sov jag i nästan 12 timmar. När jag väl vaknade kl 12 var jag fortfarande helt slut. Därav anledningen till att jag måste gå till läkaren snart. För jag kan inte ha det så här längre. Jag har tabletterna från turkiet, men det är inte så många. Dessutom blir jag så fruktansvärt seg dagen efter av dom tabletterna. Så jag måste gå till läkaren. Menmen nog om det. Varför sover jag inte då? Förutom mardrömmarna. Ja jag tänker för mycket. Som dom flesta vet, iallafall dom som känner mig vet, så är jag en ganska känslig person. Det kanske inte syns på ytan.

 

För jag försöker att inte visa det allt för mycket. Men ibland är det svårt. Min sjukdom gör det dessutom svårare att hålla mina känslor under kontroll. Jag blir berörd av mycket jag läser eller om jag ser en film o vips så sitter jag och gråter och tänker dumma tankar. Med dumma tankar menar jag inte dumma tankar som jag hade när jag va yngre. Sånt gör jag inte längre, men jag menar jag sitter och tänker på sånt som får mig att bli mer ledsen. Typ Mark. Jag tänker på honom väldigt mycket nuför tiden. Eller jag har tänkt på honom ända sedan den dagen han dog, men just på senare tid har det blivit mer och mer. Jag saknar honom och hade behövt honom här. Men det är inte samma smärta längre som det var första tiden. Jag har lärt mig leva utan honom och jag har lärt mig leva med smärtan och saknaden. Det går aldrig över, men vissa dagar är lättare än andra. Det är inte bara Mark jag tänker på. Mardrömmarna är inte om honom. Dom är om Skorpan. Mitt barn som jag förlorade tidigt. Alla säger att det var kroppens sätt att säga att det var något fel och därför stötte kroppen bort det. Men det känns inte så. Jag vet ju att det var så, men det KÄNNS inte så. Jag känner fortfarande ibland att det var mitt fel att jag förlorade barnet. Jag saknar något jag hade två månader. Jag saknar något jag aldrig träffat. Det är konstigt. Men det är väl det här bandet som alla pratar om. Mellan mor och barn.

Det är något speciellt. Jag fick aldrig träffa mitt barn. Men jag vet att jag kommer få barn. Någon gång förhoppningsvis. Men det hjälper inte att jag vet det. För jag känner fortfarande en fruktansvärd smärta och sorg. Det är det mina mardrömmar handlar om. Det är inte samma dröm varje natt utan det är olika. Men alla drömmar har samma budskap. Att jag förlorar mitt barn. När jag väl vaknar känns det som om någon stuckit en kniv i mitt hjärta och vrider runt. Det är en smärta som jag inte kan förklara. Det är svårt. Jag har vissa jag kan prata med om det, som gått igenom samma sak själva. Det hjälper lite, men inte särskillt mycket. Pierre och jag pratar inte så mycket om missfallet. Han har alltid haft svårt att prata om känslor. Jag vet inte hur han känner/mår efter missfallet. Men jag försöker prata med honom och jag hoppas verkligen att han skulle prata med mig om han mår dåligt över det eller över något annat. Jaja nog om det här. Nu till något roligare.

Vid typ 7 tiden nu på kvällen knackade det på dörren. Det var Calle och David. Dom hade fått för sig att ta med Pierre på bio. Då sa jag att det får dom inte göra, för det här är enda tiden jag och Pierre får tillsammans eftersom han jobbar så mycket. Så då sa Calle att jag också skulle följa med. Då sa jag att vi har inte råd att gå på bio nu efter semestern. Calle sa då att han skulle bjuda. Fine tänkte jag, det kan ju vara roligt. Så jag snabbt som fan bytte kläder, fixade håret och sminkade mig. Så åkte vi till Heron City och åt kina mat som calle också betalade...Tack snälla Calle. Sen hämtade vi ut biljetterna till filmen som CALLE valt. Det blev Buried. Ja, inget jag skulle rekommendera. En film som enbart utspelar sig i en o samma scen hela tiden. En kille i en kista. Det är vad som händer. Han ligger i en kista o pratar i telefon typ. Haha. Den funkade, men va ingen höjdare. Sen när filmen var slut kollade jag telefonen och såg att jag fått ett sms från ett nummer jag inte kände igen. Det var från min kusin David. Honom har jga inte träffat på många år. Han berättade att han skulle till stockholm imorgon och undrade om han och hans fru får sova hos oss imorgon (lördag) till söndag. Absolut sa jag. Så sen åkte vi hem och har nu panikstädat. Haha. Dom kommer runt 13 imorgon. Det enda vi har kvar att göra nu är att dammsuga vilket vi får lov att göra imorgon. Hunden kommer imorgon också, men ska bara vara här imorgon under dagen.

Så nu ska vi gå o lägga oss. Är nog lika bra. Hunden kommer väl runt 9 imorgon.

Natti natti.

Puss

jag vet att jag är tjatig nu och att det inte är roligt alls att läsa min blogg just nu, men vet ni va. Det skiter jag i, för det är min blogg och vill jag klaga på grejer i MIN blogg så gör jag självklart det. Så nu ska jag klaga lite till..

Jag blir fan galen på vissa i min klass.... i min grupp.........

Jag blev så trött på vissa i min klass idag... Vi (ettor) ska tydligen hålla i Luciafirandet i skolan. Varje år är det något typ av luciatåg och iår är det vår tur. Men.. idag kändes det som om det va en jävla dagisklass man gick i. Blev så trött att tillslut var jag på väg att gå ut. Men jag satt där helt tyst istället och bara lyssnade på alla andra när dom kom med sina "förslag" och åsikter.

Kan verkligen inte hjälpa det. Jag vet inte vad jag ska göra. Vissa dagar går det jättebra och jag tänker inte alls på missfallet. Sen kommer det en dag då jag vaknar upp och känner en saknad och en sådan tomhet. Jag känner också ett hat mot vissa. Ni ville inte ha barn... vi hade försökt i två år.. Ni hade vart tillsammans i ett halvår, vi i nästan tre år. Du var inte psykiskt stabil, jag hade tagit mig långt.. Du är omogen.. jag påstår inte att jag är jättemogen, men jag sticker inte in en 7mm tjock nål genom knävecket för att jag har tråkigt..

imorgon är det allhelgona afton... imorgon tänder jag alldeles för många ljus känns det som.. Mina tankar just nu går till J och L... Jag hoppas ni kan ta er igenom detta.. jag kan inte säga att jag vet hur ni känner er. Men jag har förlorat mitt barn i magen, men mycket tidigt i graviditeten, det gör fortfarande ont, men jag hoppas verkligen ni tar er igenom detta.

Sen har jag hela dagen suttit och tänkt på Daddy och på hur mycket jag saknar honom. Hur mycket jag behöver honom.. hur det alltid fattas en del av mig..

Det är dryga fyra år sedan pappa gick bort nu. Den 9 september 2006 dog han. Min pappa. Död. Borta...för alltid. Det är fortfarande helt obegripligt att få in i huvudet. Han kommer aldrig mera tillbaka. Jag komer aldrig att ringa hem till dem och det är pappa som svarar. Jag VET ju - eller jag borde veta - att det är så, men ändå hoppas jag. Jag hoppas på att vakna en morgon och att allt bara varit en sjuk och mycket lång mardröm. Nu är det ju inte så, och under korta känslomässiga svackor inser jag att den bistra, kalla jävla sanningen som råkar vara mitt LIV faktiskt är ett faktum. Jag har ingen pappa mer. Han är DÖD..

 

Tänk dig själv in i det. Ärligt talat, gör det. Tänk dig en av de människor du älskar mest av allt ligga livlös, apatisk, vitlila i huden, död på ett kallt metallbord på ett bårhus.. Det må vara din sambo, din mamma, din pappa eller - gud förbjude - ditt barn.. Huden i ansiktet är genomskinlig och liknar pergament.  Personen som ligger framför dig är din förebild. Det är någon du sett upp till och avgudat väldigt länge... Det är en människa som aldrig varit dum, utan alltid ställt upp. I vått och torrt. Världens bästa.  Du står alltså vid sängkanten och tittar på de fysiska fragmenten av en underbar människa.  Du pussar hans eller henns panna och säger att du älskar honom.  Du känner den sterila lukten..  Du håller honom i handen Du ser hur hans vackra själ har lämnat hans kropp  Då dör även en del av dig själv. För alltid.

HELVETES FAN.

 

Livet går vidare. Jag måste leva vidare - och det vill jag ju så klart också. Jag har ju min underbara man, min familj och mina vänner. Men jag vill ju att pappa ska vara här. Jag har ingen pappa.. Det är så sjukt jävla orättvist! Varför ska satans jävla våldtäktsmen och pedofilsvin få leva, när en underbar själ som min pappa var tvungen att dö!? Jag vill så gärna tro på en högre makt, men det är svårt att göra det under rådande omständigheter. Samtidigt tror jag fortfarande att det finns en mening med allt som sker. ... Men VAD...?

 

Jag måste sova nu. Man måste ju det, även om det varit dåligt med det sista tiden. Sovit har jag i och för sig, men det är jobbigt med drömmarna som man aldrig vill ska ta slut. I drömmen lever min Pappa fortfarande och jag vill aldrig att det ska bli morgon igen.

 

I drömmarna och tankarna lever du alltid, pappa.  Din själ bor här.  För alltid.  /Din H.

 

If I could write a story It would be the greatest ever told Of a kind and loving father Who had a heart of gold

 

If could write a million pages But still be unable to say, just how Much I love and miss him Every single day

 

I will remember all he taught me I'm hurt but won't be sad ‘coz he'll send me down the answers And he'll always be MY DAD

 

Another year has come and your still so far away You're always in my heart each and every day.

 

I still can not believe your gone I hurt so deep inside I cry a tear day after day Wishing you were by my side

 

I never got to say goodbye Why did you have to go You left without me telling you How much I love you so I will never forget you Dad Your the only father I knew Why did you have to leave so soon And leave my heart so blue

 

I wish I had the chance to say I love you, I miss you Each and every day.