Vet att jag inet skrivit på länge, men har inte riktigt haft tid.. först hade jag skola hela veckan och sen i fredags så åkte vi till skåne. Så nu dom senaste dagarna har vi spenderat med Fia, David, Devin och lilla nyfödda tjejen Daisy..

Vi har väl inte gjrot så mycket annat än att umgåts. Har bowlat, eller dom andra gjorde, jag satt brevid och tog massa bilder samt passade bebisen. Det va riktgit roligt att se Devin när han bowlade. Oavsett om han träffade en eller alla så sken han upp som en liten sol varje gång.

Det är så roligt att vara här, men imorgon åker vi hem. Pierre kunde inte ta ledigt mer än två dagar. Men vi ska se till att åka hit snart igen.

Vad har vi gjort mer.. hmm kollat film. Pierre och David har haft tävlingar i tvspel på gamecube.. ganska roligt att se då david är en ganska dålig förlorare...:P fast pierre suger...haha

Aaa juste, kanske ska ta o berätta det bästa, min mens har kommit tillbaka.. Jag vet inte om det är för att jag träffade bebisen som den bestämde sig för att det var dags att dyka upp nu efter 5 månader...

Jag tror att den har varit borta av den anledningen att jag innerst inne är livrädd för att få ett missfall till.

Jag är rädd. Jag har blivit mer rädd nu när jag träffat bebisen, men samtidigt inte. Samtidigt har jag insett hur jävla mycket jag vill ha bebis själv. Så nu jävlar ska vi göra bebis fabrik. Pellefant har get oss ett schema typ...haha tack gumman..

Det är fortfarande jobbigt efter missfallet, nu klarar jag iallafall att träffa andra bebisar och andra som e gravida. Ibland iallafall. Men dom vänner jag har som är gravida kan iallafall respekterar om jag säger att jag har en dålig dag och inte riktigt orkar träffa dom just den dagen. Dom blir inte arga och beter sig som svin..

Appropo d... SKADEGLÄDJE GÅNGER TUSEN......

Imorgon åker vi hem.. ska faktiskt bli ganska skönt att få komma hem o sova i min egna säng. Och få njuta av resten av lovet. Dock ska jag på arbetsintervju på torsdag och jobba fredag och lördag.. Men söndag så jävlar ska jag sooooova.. och torsdag också... ska inte vara där fören kl 18.00..

Åh juste... den 21 mars ska jag syntolka en hel jävla konsert.. GAH!! nervös... JAAAAAAAA så in i helvete nervös...

Men ska prata med min dövblinda lärare och förhoppningsvis få lite råd från honom om hur jag ska göra...det ska nog gå bra...

jaja.. tänkte lägga upp lite bilder, men pallar inte... tar det imorgon istället.. eller någon annan dag.. .nu ska jag fortsätta prata me min fru på msn och sen kanske kolla på någon film när gubbarna spelat klart... sen soova... ska upp tidigt imorgon då bussen härifrån går 10 i 10 och tåget 11.25...

Puss

Under hela dagen hade jag en klump i magen.. kommer han höra av sig eller inte.. kommer jag få det jag alltid får från honom på min födelsedag... hur skulle jag reagera om han hörde av sig.. hur skulle jag reagera om han inte hörde av sig.. sånna tankar flög genom mitt huvud hela dagen..

När jag kom hem öppnade jag brevlådan.. där låg ett vykort.. från honom. Hur skulle jag reagera...

när jag kom in började jag gråta, jag föll ihop på golvet och grät. jag vet inte om det var av lycka eller för att jag var ledsen.

Jag vet att jag inte hade någon rätt alls att förvänta mig något från honom eftersom jag faktikst skrev i brevet att han måste ge mig tid. Men jag kan ärligt säga att jag blev så besviken. Jag ville inte ha ett vykort. jag ville ha något som bevisade att han fortfarande älskar mig.

Jag hade absolut ingen rätt att tänka eller känna så, men jag gjorde det ändå. Eller jag gör. Jag känner mig sviken igen. Jag ville först inte skicka iväg ett svar, men tillslut tänkte jag att nu ska jag bevisa både för mig själv och för honom att jag är vuxen. Så jag skrev ett sms där jag tackade för kortet och skrev till och med kram.

Sen satt jag i flera timmar och väntade på svar. Inget kom. Då kände jag återigen ångesten som fyllde mitt bröst.

Tårarna rann...

Men nu känner jag att bollen ligger i hans händer. Jag har gjort det jag kan nu. Jag vill inte vara den som ringer. Jag tänker inte ge mig. Jag skrev i brevet att jag vill ha svar på dom frågorna jag ställde och kanske nu kommer jag få det. Alla säger till mig att jag inte ska förvänta mig ett svar på brevet, men jag kan inte låta bli...

Han är ändå min pappa.. jag älskar honom samtidigt som jag hatar honom. Känslorna och hela situationen tär på mig så in i helvete. Vissa dagar vill jag bara gå o lägga mig i sängen och inte gå upp på flera dagar, jag vill bara försvinna. Låta allt d här rinna ut i sanden. Men jag tror inte det kommer att rinna ut i sanden. Jag tror att han måste ta tag i det han gjort mot mig. Jag måste ta tag i mig själv och försöka acceptera att jag aldrig kommer få den pappa jag drömt om i hela mitt liv. Han kommer aldrig komma. Men det är svårt. Det är svårt att släppa känslor jag har inom mig och har haft i 20 år.

Känslorna kommer och går. Ena dagen älskar jag honom och vill bara skicka ett sms där jag skriver förlåt för allt jg skrev. Andra dagar vill jag bara skriva ännu mer eller till och med ringa honom och bara skrika och kräva ett svar på varför han har gjort det här..

Det kanske är fel av mig att känna så här eftersom det var mitt val att skicka brevet. Men det var inte mitt val att ha en pappa som sårat mig så mycket som han gjort/gör. Han har förstört mer hos mig än vad någon annan har gjort. Nu kände jag att det var alldeles för mycket, bägaren rann över och jag orkade inte bära allt inom mig längre.

Har du någonsin älskat mig, pappa?
Har du någonsin sett mig, pappa?
Har du någonsin sett mig mer än bara luft, pappa?
Har du någonsin sett mina tårar, pappa?
Har du någonsin velat lära känna mig, pappa?

Vet du vem jag är?
Du vet inte vem jag är, pappa.
Vet du vad jag gillar?
Du vet inte vad jag gillar, pappa.

 

Jag är så ofantligt rädd, 
rädd för att vara ärlig
mot dig.

Jag är så ofantligt rädd, 
rädd för att öppna mig 
för dig.

Men mest av allt är jag skräckslagen, 
skräckslagen för att när jag väl vågar
kommer du stänga mig ute.

Jag önskar bara jag visste vem du verkligen är, 
på riktigt.

Det är inte det att du inte älskar mig, 
för innerst inne vet jag att du gör det 

Det är inte det att du valde henne över mig, 
för jag visade ju aldrig ens att jag ville bli vald

Det är avsaknaden av känslor i din röst när 
du stänger mig utanför ditt stenhårda skal 

Det är det faktum att jag nästan 
tror att du glömt bort min existens 

Det är inte det att du säger att du älskar henne, 
det är det att jag aldrig fått höra de orden från dig 


Jag önskar du visste hur ont det 
gör mig att vara dotter till dig...

Ja menar, han är trots allt min pappa.... även om han inte har varit en pappa för mig så ÄR han fortfarande min pappa. Jag vet dock inte om jag mår dåligt för att jag saknar just honom eller för att jag mår dåligt av den orsaken att jag saknar en pappa... Jag tror det är en kombination av båda. Jag saknar den pappa jag en gång hade, jag saknar den pappa jag aldrig fick och jag mår så jävla dåligt över hela situationen.

Jag hatar honom för det han gjort mot mig och det gör så frutansvärt ont.

Varför skickade jag det där helvetes brevet. Varför sket jag inte bara i det.. varför gjorde jag inte så som jag gjort i många år. Jag är så rädd att jag aldrig mer kommer få prata med honom.

Jag är så rädd att när han väl kommer tillbaka så kommer det vara försent. En klasskompis mamma dog för några veckor sen och det fick mig att tänka. tänka på att man har faktiskt bara en chans här i livet.

Har jag sabbat den chansen. Fast samtidigt, det var inte jag som gjorde fel.. eller? det var han som behandlade mig som skit. Men jag önskar att jag sagt ifrån tidigare. Jag önskar att jag efter varje gång han gjorde fel istället för att bara skita i det och samla på mig allt för att sen slänga allt på honom på en och samma gång...

Tänk om han verkligen kommer strunta i mig nu. Det återstår väl att se. Om en vecka får jag nog svaret.. Då fyller jag år. Om han på något sätt hör av sig, då vet jag att oavsett vad jag än gör så älskar han mig eller nåt. Men hör han inte av sig alls. Då vet jag, jag knäckte honom.. Då kommer jag må piss igen. Är det fel av mig att sakna honom. Är det fel av mig att hoppas att han kommer tillbaka och kanske har lärt sig något av brevet jag skrev.

Jag saknar honom så fruktansvärt mycket....

Jag berättade också massa annat. ska lägga upp filmen här och ni som kan tsp kommer förstå. Min lärare sa också att hon ser att jag trivs bättre i klassen och tar mera plats nu än vad jag gjorde förra terminen. Hon ser att jag har utvecklats, men att det är vissa saker jag fortfarande måste öva mer på, men det är inget "allvarligt" det är sånna saker som kommer under skolgången.

Hon sa att jag måste använda tsp mer inte bara i skolan utan också hemma. Hon tyckte det va jätte bra ide om jag skickade filmer till Fia och hon analyserade dom och gav mig tips. Hon kom också på en ide om att jag ska spela in en kort film och skicka till fia, sen filmar fia en film där hon tecknar till mig och jag ska avläsa.

Så jag ska fråga Fia om hon har lust att hjälpa mig med detta. Jag tror nog hon hjälper mig.

Kanske hinner jag inte fråga henne innan hon läser det här så isåfall frågar jag direkt här i bloggen " HEj gumman.. vill du hjälpa mig med det här" inte varje dag, men ibland iallafall.

Men min lärare sa att hon ser att jag utvecklas snabbare nu och är bättre. Det känns bra att hon inte hade något negativt att säga förutom att jag måste använda mig av språket mer.

Igår fick jag ett ångestanfall igen.. blev två LT... menmen nu ska ja packa ihop det här och paffa hem.

Puss och kram

Min lilla fis.. henne har jag inte träffat på sjukt länge. Vi brukar umgås varje dag nästan dygnet runt när vi va yngre. Hon hjälpte mig igenom så många svåra stunder. Love you.

EN BILD DU ALDRIG LAGT UPP

DÅlig bild, men den här har jag nog aldrig lagt upp på mig själv.. söt ja var när ja va liten...=)

Nästan allt är en enda stor röra.

Då man gråter varje dag och bara vill låsa in sig.

Då dagar känns för långa för att orka andas alla de där 50 miljoner andetag eller vad det nu kan vara på ett dygn.

Då luften jämt tar slut när någon ber en att le.

När man tillslut sitter där i sina egna tankar med tårar i ögonen och ingen orkar med en.

För man är inte som alla andra då röster börjar höras i huvudet som säger hur ful man egentligen är.

När demonerna aldrig vill försvinna.

När man börjar få ångest om nätterna, panik om dagarna och det enda som finns i tankarna är att man vill försvinna.

När hjärtat klappar för fort så man aldrig riktigt kan skrika ut och lungorna vrids sönder av rädslan för de där sakerna som jämt visar hur jävla smal man ska vara.

Då bryter man ihop så fort man börjar prata om hur många ord som kändes fel igår och hur mycket mat man ätit idag. Då man hatar allt och alla ,när man jämt och ständigt har en klump i halsen, en klump av tårar som aldrig försvinner.

Det är då på något sätt som man inte riktigt orkar mer.

Inte riktigt orkar se solen på riktigt igen.

(Det är just i en sån stund jag lever i just nu)

Medans regnet smattrar mot fönsterbrädan sitter jag ensam med tårarna rinnandes mot kinden

Ensamheten har aldrig känts så påtaglig som den gör nu

Jag skulle känt dig nu  sparkandes mot magen men det finns inget där

Lägntan, saknaden försvinner inte

Ligger som ett moln över mitt huvud

Trycker på mitt hjärta som en klump av betong

Jag var så lycklig över dig

Mammas ängel som finns i himlen

 

 

En tår faller från min kind.Likt som mitt liv faller samman.Den faller ner och försvinner. Kan inte mitt liv göra det samma.Varför ska man gå runt med smärtan.Varför kan den inte försvinna likt en tår. Känslan i mitt hjärta kommer alltid att finnas.Finns ingen som kan ta den ifrån mig.Varför kan inte känslan av sorg och tomhetBytas ut mot glädje och hopp. Varför ska man känna smärtan över nått så vackertKan det vara för att det vackra har försvunnit. Försvunnit som en tår

Mamma och mormor...=)

Orkar inte skriva idag om hur dagen varit... men har haft en rätt dålig dag mat och  LP mässigt... menmen..

Sen hade vi svenska. INTE roligt. Eller jag älskar svenska, men HATAR, AVSKYR grammantik och det var precis det vi hade idag. Blääää.

Under den lektionen tog jag min första lugnande. Ångesten slog nästan omkull. Jävla skit. Efter svenskan fick vi veta att vi inte har någon lektion efter lunch så vi fick eget arbete istället.

Jag och K gick och käkade lunch. Jag tog en till lugnande. Kände hur ångesten smög sig på  närmre och närmre.

Efter det åkte jag med K till centralen ocg jag gick upp till apoteket och köpta L tabletter. Känns skönt att ha sånna hemma igen. Stoppade i mig två stycken direkt.

Gick till läkaren. Var där lite tidigare än ja skulle. När jag satt där i väntrummet skakade jag för att jag hade sådan ångest och för att jag trodde han skulle tycka jag va tjock och hade stora lår. Jag var så nervös.

När jag väl fick komma in så va han jättesnäll. Han var lugn och sansad och efter att vi pratat i ungefär fem minuter så fick jag hoppa upp o stolen. När jag satt där och han skulle göra ett ultraljud så hoppades jag någonstans i bakhuvudet att han skulle säga att det verkligen fanns ett barn i mig. För en kort stund (kändes som en evighet) hoppades jag att han skulle skriva ut en bild på mitt barn. Men nejnej.

Efter ultraljudet fick jag hoppa ner och klä på mig och vi satte oss för att prata igen. Han förklarade att allt såg så bra ut och jag inte behövde oroa mig över att mensen inte kommit. Det kan ha med min psykiska hälsa att göra. Han frågade om jag varit stressad och om jag mått/mår psykiskt dåligt ibland och jag förklarade att jag absolut inte vart pigg och glad och mårr särskillt bra.

Så jag måste försöka bli bättre i skallen då kommer nog mensen tillbaka. DOck sa han att jag antagligen har ägglossning då o då iallafall så vi kan fortsätta försöka bli gravida. något positivt iallafall.

Nu ska ja kolla på tv sen fixa lite mat. Hoppas mina tabletter drar igång snart. känner mig uppblåst.

puss o kram