Jag vet att det har gått 4 år… jag vet att jag antagligen kommer få skit för det här jag skriver nu, men det struntar jag i. Det är fortfarande svårt. Det gör fortfarande sjukt ont.

Jag kan inte förstå att det är sant och det blir bara svårare och svårare. Insikten om att jag aldrig mer kommer att få träffa honom slår mig gång på gång och varje gång är det som att jag hunnit glömma att allt inte är en ond dröm. Glömma att det är på riktigt. Att allt det hemska som hänt i grund och botten har en enda konsekvens; jag får aldrig mer träffa min Daddy. Aldrig mer höra hans röst, känna doften av honom, höra hans steg när han går över köksgolvet, eller störa mig på hans smaskande när han äter. Hur kan det vara så? Och hur är det tänkt att jag ska klara av det?

Jag har sett många tv-serier och filmer sedan Daddy dog, där folk dör. De anhörigas reaktioner porträteras så konstigt. Ofta bryter de ihop och gråter. Som om de hade förstått. Som om man kan göra det. Som om det fanns någon punkt efter dödsögonblicket där allt liksom föll på plats och man fattade att det var över, att det inte fanns något mer att göra, och att man orkade vara ledsen då. Hela saken med att det på tv och i film också verkar ha någon form av tröstande verkan att bryta ihop och gråta är ju också helt befängd. Som om att man orkar släppa fram all den ledsenhet och förtvilan som finns inom en. Som att en människas kropp skulle stå pall för det. Aldrig.

Inte min i alla fall.

När jag vaknade den där morgonen av att mamma ringde och sa ”mark är död”. Så satte jag mig bara upp, kollade på Robban och Jenny och sa ” Mark har dött, Jenny, kan du köra hem mig” sen gick jag ut och rökte. Robban gick ut efter mig och kramade mig, men det hände ingenting. Jag var i någon slags trans.
Och det var ju inte som om att jag behövde passa på att gråta just då. Sorgen skulle finnas där dagen efter också.

Och antagligen hela livet.

Det är en del saker som får mig att känna avsky. Jag blir nästan arg. När jag gifte mig, den lyckligaste dagen i mitt liv. Så fanns det ändå en sorg där i bakhuvudet. Jag kände och på ett sätt känner fortfarande en ilska att jag gifte mig utan att Daddy var där. När det är jul, midsommar… det jag tänker då är att det borde inte gå att fira midsommar och jul utan Mark. PÅ något sätt borde världen stanna, frysa till. Det är konstigt att allt bara kan fortsätta, att tiden bara fortsätter gå. Att man kan ha kul, trevligt utan honom här. Men man lär sig. Eller något. Jag har börjat lära mig.

Det gör fortfarande ont, men vad ska man göra. Sitta och bara må dåligt och inte fira högtiderna alls? Nej, det hade inte Daddy velat. Men ändå…det är konstigt…

Jag drömmer om honom ofta. Jag hör hans röst. Han finns alltid med mig. Hans röst är saknad. Jag saknar hans sång i duschen, han skämt, hans tröstande ord, allt. Hans röst finns inte mer.

Men på ett sätt är den nästan mer närvarande i mitt liv än den var förut. Mer uppmärksammad i alla fall. När jag drömmer om Daddy hör jag hans röst så tydligt, och vissa gånger när jag funderar över vad Daddy skulle sagt eller tyckt i någon speciell fråga, så kan jag plötsligt höra helt klart vad han skulle ha sagt om vi hade haft ett samtal. Jag känner så tydligt att jag vet med mig precis hur han skulle ha agerat i vissa situationer. När Daddy  just hade dött var jag rädd att jag skulle glömma, att jag skulle ha varit tvungen att ha honom med mig i livet för att studera honom för att veta sådana saker, men det behöver jag, till min stora lättnad, inte. Vissa saker kan jag bara känna med full övertygelse. Han finns med mig, på så många sätt.

Men är ändå så saknad.