Är det fel av mig..är det mig det är fel på… Jag känner sådant HAT mot dig.. jag vet att hata är ett starkt ord, men jag känner verkligen hat mot dig eller ja mot er. Ni har kvar det jag förlorade. Men det är det flera som har och dom känner jag inget hat emot.. det är bara er jag känner så här gemtemot. Men varför, jag kan nog inte riktigt svara på det. Förutom att det har med o göra hur ni behandlade mig när jag fick mitt missfall. Jag bad er, eller i alla fall dig, Madde.. Jag bad dig ta avstånd från mig. Jag förklarade att jag inte orkade umgås med dig just för tillfället eftersom du hade kvar det jag förlorade…Jag försökte förklara hur jag mådde, men du vägrade förstå. Det sårade mig. Jag bad dej respektera min önskan, men du sket i det. När jag åter igen försökte förklara för dig att sluta slänga det i ansiktet på mig att du va så glad över ditt barn..

Så fick jag en jävla massa skit för det. Då blev allt mitt fel. Det har nu gått tre månader. Det är bättre, mycket bättre, men vissa dagar gör det så fruktansvärt ont. Och när jag får höra att du bara har si och så många veckor kvar, så känner jag bara ett sådant hat. Det är inte bara du, Madde… Andreas, han är inte mycket bättre han. Han försökte inte ens säga något till mig. Han skrev inte ”jag beklagar” eller något annat. Han har inte hört av sig alls till mig Dig, Andreas har jag känt i snart 4 år. Och det är det här jag får för dom 4 åren. Inte ett skit. Vilket sårade mig ännu mer. MEN det som är värst är att du bara för tre veckor sen började skriva på msn som om inget hade hänt. Du började prata rent allmänt om saker, men du nämnde inte att vi inte pratat med varandra på 3 månader…Varför?

Jag vill veta det. Jag vill veta varför du inte ringde, varför du inte hörde av dig. Det kan inte ha med Madde att göra, för det som hände mellan mig och madde va mellan oss och inte mellan dig och mig. Jag orkar inte bry mig om er längre, men det gör mig ännu argare, att du bara sket i mig e en sak. Men du sket i en av dina bästa vänner, Pierre. Han hade nog behövt dig under den här tiden. Men du hörde inte av dig till honom heller. Våran vänskap är slut. Din och min, min och Maddes. Jag vet inte varför jag känner ett sådant starkt hat mot er, men en av orsakerna är nog att två veckor innan madde kom ut med att hjon va gravid, så sa du, andreas att du absolut inte ville ha barn nu, men någon gång i framtiden. Och Du, Madde. Är inte redo att bli mamma enligt mig (och enligt många andra). För bara ett år sedan satt du på psykhem. Du skär dig, du piercar dig i knät bara för att du har tråkigt. Jaja, jag behövde bara få ur mig lite ånga kände jag.

Vill dock säga att detta inlägg inte har  något med dig, Sofia (fia) eller dig, Maria som också väntar barn att göra… Ni har respekterat hur jag mår och sådant. Sofia, Jag ser så fram emot eran lille Flicka… =) längtar så efter en liten att få gosa med. Och maria, En mini du.. haha kan det bli bättre..=)

Men ibland känns det bättre…

Det som drabbade mig kan inte tröstas bort. Livet "går inte vidare", "tiden läker inte alla sår". När andra människor säger att "det kommer att gå över" eller "du har ju din make, ni kan fortfarande skaffa barn,  så fyller det – oftast - ingen funktion. Även om dom menar väl , så känns det oftast, som en ren förolämpning…

För att ingen. Ingen!

Kan – e g e n t l i g e n – känna det jag känner, tänka mina tankar, gå i mina skor och uppleva mina sömnlösa drömmar?

Men, man kan förstå hur de tänker… De vill hjälpa till. Och eftersom det oftast är så obehagligt med människor som är ledsna, så letar de efter medel och verktyg, som kan skapa en förflyttning av sorgen. Den ska bort!

Det många glömmer bort är att sorg – under en livstid – är oundviklig- Någon, några kommer att lämna oss. Men vi har oftast ingen beredskap för sorgen, oavsett hur den uppstår. Därför är det på något sätt inte socialt accepterat att sörja ”hur som helst” eller ”hur länge som helst”

Kan då någon annan trösta bort ens sorg?

Kanske. Men jag tror att det mer handlar om en inre upplevelse. Och den kommer lättare till mig genom att möta andra människor som har en närhet till sorg och som ser den som en naturlig del av sitt liv. Där jag får se och känna hur de har hanterat och tänkt i sin sorg. Här öppnar sig genast möjligheten till att få nya intryck, men jag kan välja själv. Inga pekpinnar, bara iakttagelser från andra människor.

När det ofattbara inträffar, så står vi handfallna. Smärtan är outhärdlig, bitande, tärande, förlamande. Vi ser oftast ingen utväg, inget ljus i tunneln. Det mörka, svarta avgrundsdjupet ger en känsla av att falla. Att vara utan all möjlig räddning. När någon, som vi älskar, försvinner. Så blir det ett stort, stort tomrum. Det fattas något och någon i vårt liv.

Trots det, beskriver många, hur de – på något sätt – hittar tillbaka till livet. Till stunder av livsglädje och njutning. Betyder det att sorgen är borta? Nej, jag tror, att den bara har bytt skepnad. . En del som du oftare, åtminstone ibland, kan tämja och styra, en del som du också vårdar och bejakar. Allt det här är en process och den tar olika lång tid. Hur du når dit och hittar ork, mod och mening för att komma dit, är enormt individuellt. Nu, om någonsin, är det viktigt att lita till sig själv. Men jag tror att självacceptansen är väldigt, väldigt viktig! Att acceptera och godkänna sig själv och alla de delar av livet som finns. Att det är OK och bra att ibland vara i sin sorg och tillåta sig att bete sig på det sätt som ger utlopp för de känslor och tankar man har. Men det är lika viktigt att tillåta sig själv njutning, glädje, upplevelser och lycka. Och det är också OK.