Idag kommer det bli ett långt inlägg. Jag har mycket i min skalle som måste ut nu. Mycket bra, mycket dåligt, mycket glädje och mycket sorg. Vet inte riktigt hur jag ska börja skriva, men jag fick idag en kommentar på en grej jag skrev som jag tog riktigt illa vid mig av.

Personen i fråga skrev under en status jag skrev (jag tog bort den direkt) att jag nu efter så här lång tid inte kan gräva ner mig längre, att jag inte längre kan må dåligt över det här. Att jag, om jag hade varit en normal människa skulle ha gått vidare nu när det gått 4 år sen han dog.

Det fick mig att tänka. Borde jag ha gått vidare? Det tycker jag iofs att jag har gjort. Jag gräver inte ner mig i min sorg längre, man vissa dagar är det jobbigt. Vissa dagar bli jag extra påmind om att han faktiskt är borta.

När man sörjer så sörjer man inte längst en rak linje. Alla dagar är inte lika. Ingen dag är lika ljus eller lika mörk som den andra.

Man måste få tänka sånna här tankar ibland. Man måste få känna ilska när någon man älskar har dött. Även om det har gått flera år. Alla som förlorat någon känner ilska, det är lika vanligt som att gråta. Ilskan var i början värre än vad den är idag. Och vid vissa tillfällen kunde jag känna skuld för att jag blev arg. Jag blev arg på folk som gnällde över småsaker och sånt. Även idag kan jag ibland ha svårt att ta mina vänners problem på allvar. Det händer inte alls lika ofta nu som det gjorde då.

Men den största ilskan var ändå mot Mark. Vrede över att han lämnade oss så hastigt, ilska över vad han utsatte oss för. Jag undrar vem det är som kunde vara så jävlig att han utsatte min familj för det här. Jag vill ibland hitta någon att skylla på. Det hade  kanske känts bättre om jag hittat en  syndabock.

Sen så känner jag självklart avundsjuka. Jag skäms för att säga det, man ibland är jag avundsjuk på andra som har sin pappa kvar i livet. Jag tyckte och tycker än idag att det är vansinnigt orättvist att jag blev av med min pappa medans andra har sin kvar.

Ibland käner jag  mig väldigt självisk och ibland hatisk mot adra. Kanske är fel att känna så, men ibland känner jag att ingen har samma rätt som jag att vara ledsen. Men det kanske hör ihop med ilskan på att andras liv fortsatte, medans mitt stannade upp. Sjävklart kan det vara svårt för folk i min omgivning.

När Mark dog, var en av mina första tankar att jag ville byta plats med honom. Jag satt och skrek att det skulle ha varit jag som blivit vald istället. Jag tror att det är en väldigt vanlig reaktion när man som barn ifrågasätter sin egna rätt att leva och varför det va förälder och inte man själv som dog.

Jag hade också väldigt mycket självmordstankar. Att få träffa honom och slippa leva med sorgen och saknaden. Sånna tankar har jag inte längre, man självklart vill jag träffa honom igen.

Jag blev väldigt rädd för döden också. Jag kunde sitta i timmar på internet och läsa minnessidor. Överallt såg jag bara olyckor och död på alla löpsedlar. Jag låg vaken om nätterna och var livrädd för att någon jag älskar skulle dö. Det gör jag än idag vissa nätter.

Jag var också väldigt rädd för vad som skulle hända om jag själv dog. Jag blev hastigt medveten om hur skört livet är och därför oroade jag mig ständigt för att jag skulle få någon sjukdom eller råka ut för någon olycka. Jag känner också skuld. Skuld för att jag fortfarande sörjer och skuld när jag inte sörjer. Alla tankar, alla OM som finns. Alla varför? Varför ringde jag inte hem den kvällen, varför sa jag aldrig till honom  hur mycket jag älskade honom. Varför kramade jag inte om honom en sista gång den där gången då jag såg honom för sista gången. kunde jag gjort någon som hindrat honom från att dö?

Det som gör ondast, det som skär i mig är att jag inte vet om det någonsin gick upp för Mark hur mycket jag älskade honom. I början var det mer skuldkänslor för när jag var glad och hade roligt. Hade jag rätt att vara glad när Mark inte längre kunde känna någon glädje.

Den paus jag fick från sorgen när jag skrattade gav mig mycket ångest eftersom det kändes som om jag övergav honom när det hände. Nu vet jag att jag får skratta och jag får må bra. Vilket jag gör. Jag vet att Mark skulle glädjas över att se mig lycklig. Han skulle itne vilja att jag grävde ner mig i sorgen, han skulle vilja att jag gick vidare med mitt liv, vilket jag gjort, men det är fortfarande jobbigt ibland.

Min mamma. När man förlorar någon sätts självklart relationer på sin spets och omprövas. Min relation till min mamma blev till en början mycket ansträngd. Vissa tillfällen har jag och min mamma exempelvis istället för att sörja tillsammans försökt vara starka för den andres skull. När Mark dog så knäckte det min mamma itur. Jag var enda barnet som bodde hemma, vilket resulterade i att jag fick ta hand om henne. Jag sköt på mitt egna sorgearbete för att ta hand om henne.

När Mark dog, blev jag lamslagen av sorgen, inte bara psykiskt utan fysiskt. Jag kunde inte sova, inte äta, fick panikångestattacker där jag var helt övertygad om att jag skulle dö.

Jag vågade inte gå ut bland folk. Jag fick dåligt samvete över att jag inte orkade vara den vän som jag kände att jag borde varit. Mitt självförtroende blev knäckt av att hela tiden vara så svag och kunna göra så ite för att förändra det. Mitt humör växlade hela tiden.

Ena stunden kunde jag känna mig svag och tycka att jag hade all rätt i världen att känna så. Medan jag andra stunder förbannade mig själv för att jag inte orkade göra saker. När han dog, var jag säker på att alla dem som verkade ha ett normalt liv igen efter att ha förlorat någon bara va okänsliga och jag var helt säker på att mig liv aldrgi skulle bli normalt igen. Jag trodde inte att jag någonsin skulle kunna känna riktig glädje.

Om någon sa till mig att det ksulle kännas bättre om något år så blev jag väldigt arg och tyckte inte att dem hadenågon rätt att uttala sig om min sorg på det sättet. Det första månaderna efter att Mark dog har jag till stor del glömt bort och när jag tänker tillbaka på dem så känns dem bara som en grå massa. Jag tror att det kan sägas hur många gånger som helst utan att någon som är i sorg kommer att lyssna.

Tiden läker. Den läker inte helt. Men den får det att kännas mindra. Ingen orkar sörja lika kraftigt hela tiden. Kroppen säger ifrån till sist. Om man bara tillåter sig själv att sörja och ser till att ta emot den hjälp som erbjuds är det en tidsfråga innan allt kommer kännas åtminstånde lite lättare. Men jag är inte förvånad om den som nyligen råkat ut för en stor sorg inte tror mig, för det skulle inte jag heller ha gjort.

Utan att man vet hur det givk till har det plötsligt gått ett år, och allting blir för en andra gång utan den döde. Så vad vill jag säga med allt detta. Jo , ni som säger att jag borde gått vidare. Jag har gått vidare, men det kommer fortfarande dagar när jag tycker allt är lika jobbigt som i början och där jag inte orkar med någonting, men alla dagar är inte så längre. Men när sådana dagar kommer tillåter jag mig själv att vara ledsen och försöker inte lyssna på kritiska röster som säger att jag borde gått vidare.

Jag saknar min pappa. Jag älskar min pappa. Jag känner mig tom utan min pappa. Jag behöver min pappa. Jag är lycklig. Jag skrattar. Jag gråter. Jag drömmer om honom. Jag vill ha honom tillbaka. Jag kan glädjas åt småsaker. Jag kan börja gråta åt småsaker. Men jag får göra det. Det är okej. Man jag stör mig fortfarande på folk som skriver att jag borde gått vidare. Jag är lyclig och jag har gått vidare. Såren har läkt, men ärren finns kvar och dem svider ibland.

Som sagt det blev ett långt inlägg. Inte så mycket glädje, men jag känner att jag behövde få ut det här från min lilla skalle. Jag har en jobbig dag idag. Hur hanterar jag det då? Jo jag skriver och jag lyssnar på musik. Utan musik vet jag inte hur jag skulle ta mig igenom allt som händer i mitt liv just nu.

Oh btw.. måste ju skriva. För några dagar sen var jag med om det häftigaste och mest underbaraste jag någonsin varit med om. Jag var med när Min fru födde hennes lilal dotter Idun. Helt fantastiskt. Tänker inte skriva och berätta hur det gick till. Tänker bara skriva tack till Maria och Per för att jag fick vara med o dela den här upplevelsen med er. Maria sa att jag var en trygghet. Det vet jag inte om jag var eftersom jag inte gjorde så mycket. Men den här dikten är iallafall till henne...=)

En känsla som värmer i hjärtat
Ett ord som fängslar ens sinnen
En person som använder alla krafter
Vad annat kan man kalla vänskap?

Hon ger mig styrka och stöd
Hennes ord ger kraft
Hennes skratt skänker glädje

I mitt hjärta har hon en särskild plats
Hon är en av dom finaste människa jag kan tänka mig
Många håller säkert med mig
Hon är den underbaraste ”syster” jag har

Om hon någon gång hamnar i knipa
Kommer jag finnas där bakom henne
Om hon gråter
Finns jag bredvid med ett knippe näsdukar

Hon betyder så mycket för mig
Hon ger mig en anledning att leva
Jag älskar henne på ett särskilt sätt

Vi är inte biologiska syskon
Men bandet mellan oss bryts inte
Vår kärlek går djupt ner i rötterna i våra väsen
Vi ÄR systrar...

_______________________________________________________________________

Himmeln ligger högt i skyn när jag
sitter o tänker på dej. Igår föll det en stjärna
och jag vet att det var du, du vill mig nåt,
men jag kunde inte höra dej, saknar du mig,
jag saknar dej av hela mitt hjärta.
Det finns bara smärta i mina tårar, det finns bara smärta i mitt blod, men du kommer rinna som den vackraste flod i mitt hjärta resten av mitt liv.

Mitt liv rasa samman den dagen du gick ifrån oss
du gick ifrån oss utan att ta farväl.
Önskar varje dag att du var här för det har inte gått en dag utan att sakna dig sen du lämnade oss
Det gör fortfarnade ont i mig att jag inte fick säga
att jag älskar dig och hur underbar du var som far till mig.

Den dagen du lämnade oss gick allt sönder i mig
Den dagen det blev ett djupt sår i mig.
Det spelar ingen roll hur många tårar jag gråter för dig. Såret i min själ kommer aldrig läkas i mig, det kommer alltid fattas en del av mig och det är DU.

Jag lyssnar för att höra din ljuva stämma.
Någonting är fel och du är inte hemma.
Vart tog du vägen när jag behövde dig så.
döden tog dig och nu svävar du i det blå.

Jag har inte kraften att förlora en till.
För när du försvann stod tiden still.
2006 va då allt hände.
När du försvann och livet vände.

Jag ska bygga en trappa så jag hälsa på dig ibland.
Viska i dina öron och ta i din hand.
Hålla om dig hårt och smeka din kind.
Springa bredvid dig pappa som en vind.

Det är hårt o mista någon man tycker om.
Vi pratade om änglar och du blev en av dom.
För mig på jorden var du alltid änglalik.
Med dej som pappa kände jag mig alltid rik.

När du försvann, försvann en del av mig.
Tårar rinner och jag blir aldrig mer okej.
Många säger att dom vet hur det känns.
Men dom vet inte hur mycket saknad bränns.

pappa jag glömmer dig aldrig.
Du är fortfarande min bästa vän.

Den jagar mej fortfarande
Hur än snabbt jag springer
Varje gång jag vänder mej om finns den där.

Jag håller andan för den inte 
ska se att den påverkar mej,
att möta den är det svåraste jag bär.

Att fly från sin smärta att springa
att svälja sin rädsla och glömma
är omöjligt när jag ser dej varje gång jag blundar.

Att saknad gör ont, det vet jag
sömnlöshet, törst gör mej allt för vek
och mina salta tårar gör kinderna heta.

Men när jag slutar springa 
kommer mina minnen av dej
det vackraste jag alltid har kvar.


Tiden, bilderna, dofterna och ditt leende,
tårarna som länkat oss samman
är för alltid kvar i mitt hjärta.

Smärtan som bränner sig fast
är den närmsta vägen till dej 
Sov gott min underbara far, tills vi åter ses igen.


Hos mej kommer du alltid leva kvar. 
~Saknar dej så oändligt~

Mer levande än livet.
- var du, pappa
Tala om var du finns,
- för saknaden är stor

Mer levande än livet
-mycket du skulle hinna
Tala om vad du gör nu
- o hur kunde du försvinna?

Mer levande än livet
- hur ska jag leva då?
Tala om hur jag ska göra
- och hur jag ska förstå

Mer levande än livet
-min saknad är så stor
Tala om hur jag ska finnas
- kom tillbaka pappa!

Jag tror att det var du
när jag kände en svalkande vind
Jag tror att det var du
- som i tysthet kysste min kind

Jag vill att det är du
- som söker mig ibland
Jag vill att det är du
- som i tysthet letar min hand

Jag vet att det är du
- du som jag saknar så
Jag vet att det  är du
- som i tysthet, vill få mig att förstå.