Idag är det ytterliggare en årsdag. Jag hatar årsdagar. Idag skulle Mark ha fyllt 45 år. Han togs bort fårn mig alldeles för tidigt. Jag behöver honom fortfarande. Jag har inte längre någon manlig förebild, eller jo det har jag, Mark kommer alltid vara min förebild. Det är alltid honom jag kommer se upp tilloch dte går inte en enda dag utan att jag minst en gång tänker vad skulle Mark säga eller göra. Jag saknar honom så otroligt mycket.

Idag kommer bli en jobbig dag, precis som alla andra årsdagar. Jag kommer inte vara på top. Men det är tur att jag har en bra klass som förhoppningsvis kommer förstå varför jag inte är lika glad som jag brukar vara. Jag skulle mest av allt vilja åka ut till dalarö imorgon med ett ljus. Sätta mig på platsen där han dog och bara prata med honom och tänka på honom. Jag känner mig alltid närmare honom när jag är på Dalarö. Fan va jag saknar dig Daddy... fan, fan ,fan...

nu ska jag lägga mig och drömma om dig....

Det är dryga fyra år sedan pappa gick bort nu. Den 9 september 2006 dog han. Min pappa. Död. Borta...för alltid. Det är fortfarande helt obegripligt att få in i huvudet. Han kommer aldrig mera tillbaka. Jag komer aldrig att ringa hem till dem och det är pappa som svarar. Jag VET ju - eller jag borde veta - att det är så, men ändå hoppas jag. Jag hoppas på att vakna en morgon och att allt bara varit en sjuk och mycket lång mardröm. Nu är det ju inte så, och under korta känslomässiga svackor inser jag att den bistra, kalla jävla sanningen som råkar vara mitt LIV faktiskt är ett faktum. Jag har ingen pappa mer. Han är DÖD. 



Tänk dig själv in i det. Ärligt talat, gör det. Tänk dig en av de människor du älskar mest av allt ligga livlös, apatisk, vitlila i huden, död på ett kallt metallbord på ett bårhus.. Det må vara din sambo, din mamma, din pappa eller - gud förbjude - ditt barn.. Huden i ansiktet är genomskinlig och liknar pergament. 
Personen som ligger framför dig är din förebild. Det är någon du sett upp till och avgudat väldigt länge... Det är en människa som aldrig varit dum, utan alltid ställt upp. I vått och torrt. Världens bästa. 
Du står alltså vid sängkanten och tittar på de fysiska fragmenten av en underbar människa. 
Du pussar hans eller henns panna och säger att du älskar honom. 
Du känner den sterila lukten.. 
Du håller honom i handen
Du ser hur hans vackra själ har lämnat hans kropp 
Då dör även en del av dig själv. För alltid. 

Jag fattar inte hur jag står ut med ett liv utan min pappa! Det har gått 4 år, och det blir inte bättre. Han är död och han kommer aldrig mer tillbaka. Fastän jag upprepar detta om och om och om igen, så kommer jag på mig själv med att t ex strötitta efter en födelsedagspresent till honom. Hur sjukt är inte det?.  Det är inte klokt. Jag är nog inte det. Klok alltså. Eller rättare sagt är jag antagligen jäkligt bra på att vägra inse fakta. I stället blir jag - om än korta stunder - sur, arg och irriterad över skitbagateller vissa dagar. andra dagar gråter jag för ingenting. Jag har inte på långa vägar den tolerans och den empati jag en gång haft. jag har blivit hård. Inte mig själv riktigt. Så är det väl: det måste ut på något vis. Tyvärr kan man inte tvinga ner Sorgen i en stor svart säck och knyta igen, för Sorgen tar sig tamigfan ut genom något litet hål och pestar ner. 
HELVETES FAN. 

Livet går vidare. Jag måste leva vidare - och det vill jag ju så klart också. Jag har ju min underbara man, min familj och mina vänner. Men jag vill ju att pappa ska vara här. Jag har ingen pappa.. Det är så sjukt jävla orättvist! Varför ska satans jävla våldtäktsmen och pedofilsvin få leva, när en underbar själ som min pappa var tvungen att dö!? Jag vill så gärna tro på en högre makt, men det är svårt att göra det under rådande omständigheter. Samtidigt tror jag fortfarande att det finns en mening med allt som sker. ... Men VAD...? 

Jag måste sova nu. Man måste ju det, även om det varit dåligt med det sista tiden. Sovit har jag i och för sig, men det är jobbigt med drömmarna som man aldrig vill ska ta slut. I drömmen lever min Pappa fortfarande och jag vill aldrig att det ska bli morgon igen. 

I drömmarna och tankarna lever du alltid, pappa. 
Din själ bor här. 
För alltid. 
/Din H.