Mycket har hänt de senaste dagarna. Allt började i torsdags. Jag visste att vi skulle ha handledarsamtal. Det visste alla. Men ingen var nog beredd på det som hände.

Början av dagen var riktigt rolig. Vi filmade vår avslutningsfilm,jag sprang bland annat in i en glasdörr. TYPISKT! haha. Jaja, sen efter rasten så såg jag K, hon var helt förstörd. Hon hade precis fått beskedet att hon inte fick gå kvar i skolan. Hon får alltså inte gå upp i andra året och hon får inte gå om.

Efter henne var det min tur. Jag satte mig där och var självklart orolig. Då kommer orden jag inte ville höra, sparken i magen.

DU FÅR INTE GÅ VIDARE UPP I ANDRA ÅRET!

VAAAAAAAAA????!!!!!

MEN DU FÅR GÅ OM FÖRSTA ÅRET!!!

VAAAAA?????

Orden bara snurrade runt i mitt huvud. Visste inte vad jag skulle säga eller göra. Jag blev chockad. Ingen förvarning, ingenting.

Anledningen var att jag är duktig på att teckna, men inte tillräckligt duktig för att gå vidare. Jag har tydligen fastnat i gamla tecken.

Fan, efter beskedet så gick jag ut o rökte. Kände att jag behövde det. Då möts jag av kramar, värme och kärlek från mina klasskamrater.

Fan, det kändes som en hård spark i magen. SOm om hela min värld rasat under mina fötter. GÅ OM FÖRSTA ÅRET! Vad innebär det? Jag måste byta klass. Jag vill itne byta klass. Jag älskar verkligen klassen jag går i nu. Jag känner mig trygg i klassen jag går i nu. Eftersom jag lider av panikångest så är det svårt för mig att komma in i en klass. Men i den här klassen har jagverkligen kommit in. Jag känner mig trygg här. Alla i klassen vet om mina problem och dem stöttar mig.

Fan, i fredags gick jag inte till skolan. jag låg hemma och grät nästan hela dagen. Jag är totalt förstörd. Självklart är det bättre att jag får gå om än att jag blir utslängd helt. Men det är fortfarande ett hårt slag. Hur ska jag klara av det här. Ska jag behöva göra om ALLT som jag gjort de senaste året?

Jag är inte en sådan som tar upp mycket plats i en klass, men nu kommer jag göra det eftersom jag kan mycket redan, jag vet vad som kommer komma, jag vet hur proven kommer se ut. Fan. jag vill inte. Men jag vill det här. Jag vill gå kvar, men jag vill gå in i tvåan, jag vill ha kvar min underbara klass.

Men jag litar på att lärarna vet vad dom gör. Jag vet att jag kommer att klara det här. Lärarna ser att jag har potential att bli tolk, jag måste bara bryta gamla vanor. Fan. jag är verkligen helt knäckt över det här beskedet.

Jag ligger vaken på nätterna o tänker på hur det kommer bli att börja om. Jag sover inte längre. Jga mår skit. Fan. Alla säger till mig att jag kommer klara av det här, men det är inte de det handlar om. Det är svårt att förklara hur jag känner mig.

jag vill bara gråta hela tiden. Jag känner mig misslyckad. Jag känner mig nerslagen. Jag ska gå kvar i skolan de två sista veckorna nu. Kommer inte anstränga mig särskillt mycket, utan jag kommer att komma dit bara för att umgås med min klass. fan, varför kan jag aldrig klara av någonting. Varför måste jag alltid misslyckas.

Hur framtiden ser ut vet ingen, men jag vet att nu kommer jag vara ledsen över det här ett tag. Sen ha en underbar sommar och sen börja på nytt. I höst kommer det komma en ny helena till skolan.

Ja, till nästa punkt. Lennart.

Träffade honom idag. Ja, det är sant. Så här var det, min systerdotter fyller år på tisdag och idag skulle vi ut till Dalarö och fira henne. Från börjar skulle jag ha åkt till Uppsala och jobbat, men efter bekedet i torsdags så orkade jag inte. Så först var det bara Pierre som skulle åka till dalarö, för jag kände att jag orkade inte träffa honom nu. Jag visste att han skulle få mig att må sämre än vad jag redan gör. Men imorse så kände jag, nä, jag måste åka. Inte för min skulle utan för min syster dotters skull.

Jag skickade då ett sms till Lennart och skrev att jag kommer till dalarö, jag vill inte prata om det som hänt, utan jag vill ha en trevlig dag för att fira M! Fick inget svar, men åkte ändå. När jag och pierre kom dit så skakade hela jag. Han hade inte dykt upp än, men efter en stund så körde dom in på gården.

Jag fick en kram, men när jag tittade honom i ögonen så såg jag, jag såg den där smärtan jag drömt om. Det var precis som i min dröm, fast tusen gånger värre. Jag såg hur mycket jag hade knäckt honom med mitt brev. Jag ville bara sprinag därifrån, men kunde inte.

Jag ville bara krama om honom och inte släppa taget. Samtidigt ville jag inte se honom i ögonen. Jag ville inte se hur illa jag gjorde honom. Dock så har han bara sig själv att skylla eftersom allt jag skrev i brevet är sant.

Hela dagen var jättejobbig, jag satte på mig en mask och försökte vara glad.  Tillslut frågade han mig det jag inte ville att han skulle göra. Hur går det i skolan. Jag var ärlig o svarade som det var. Hans blick då. den blicken har jag sett förut. PÅ min student. Det var en blick som skrek misslyckande.  Det gjorde så ont i mig och gör det fortfarande att han utan att säga något kan knäcka mig totalt. Det var precis det han gjorde. Fan. varför utsatte jag mig för det här. Framför allt nu när jag redan är tillräckligt nere och nu när jag mår riktigt dåligt. Så utsätter jag mig själv för mer smärta.

Fan. så här dåligt har jag inte mått på riktigt länge, jag vill bara lägga mig under täcket och inte komma ut på väldigt länge. Jag är glad att jag har en sån underbar man, en underbar fru och underbara vänner och en helt fantastisk familj, eller ja delar av den iallafall.

Det bästa med dagen var iallafall att jag fick fyra kramar och två pussar av min systerdotter. För er som inte vet det så är hon autistisk och har svårt med närhet så det är en stor bedrift av henne att göra så. Det gjorde min dag mycket bättre.

Imorgon ska vi bli bjudna på bio. Ska bli mysigt.. det känner jag att jag behöver. En kväll med min älskling, min favvofru och hennes pucko.. =)

nää nu blev det ett långt inlägg. Orkar inte skriva mer nu. Ska lägga mig o glo på tv.

byebye