Under hela dagen hade jag en klump i magen.. kommer han höra av sig eller inte.. kommer jag få det jag alltid får från honom på min födelsedag... hur skulle jag reagera om han hörde av sig.. hur skulle jag reagera om han inte hörde av sig.. sånna tankar flög genom mitt huvud hela dagen..

När jag kom hem öppnade jag brevlådan.. där låg ett vykort.. från honom. Hur skulle jag reagera...

när jag kom in började jag gråta, jag föll ihop på golvet och grät. jag vet inte om det var av lycka eller för att jag var ledsen.

Jag vet att jag inte hade någon rätt alls att förvänta mig något från honom eftersom jag faktikst skrev i brevet att han måste ge mig tid. Men jag kan ärligt säga att jag blev så besviken. Jag ville inte ha ett vykort. jag ville ha något som bevisade att han fortfarande älskar mig.

Jag hade absolut ingen rätt att tänka eller känna så, men jag gjorde det ändå. Eller jag gör. Jag känner mig sviken igen. Jag ville först inte skicka iväg ett svar, men tillslut tänkte jag att nu ska jag bevisa både för mig själv och för honom att jag är vuxen. Så jag skrev ett sms där jag tackade för kortet och skrev till och med kram.

Sen satt jag i flera timmar och väntade på svar. Inget kom. Då kände jag återigen ångesten som fyllde mitt bröst.

Tårarna rann...

Men nu känner jag att bollen ligger i hans händer. Jag har gjort det jag kan nu. Jag vill inte vara den som ringer. Jag tänker inte ge mig. Jag skrev i brevet att jag vill ha svar på dom frågorna jag ställde och kanske nu kommer jag få det. Alla säger till mig att jag inte ska förvänta mig ett svar på brevet, men jag kan inte låta bli...

Han är ändå min pappa.. jag älskar honom samtidigt som jag hatar honom. Känslorna och hela situationen tär på mig så in i helvete. Vissa dagar vill jag bara gå o lägga mig i sängen och inte gå upp på flera dagar, jag vill bara försvinna. Låta allt d här rinna ut i sanden. Men jag tror inte det kommer att rinna ut i sanden. Jag tror att han måste ta tag i det han gjort mot mig. Jag måste ta tag i mig själv och försöka acceptera att jag aldrig kommer få den pappa jag drömt om i hela mitt liv. Han kommer aldrig komma. Men det är svårt. Det är svårt att släppa känslor jag har inom mig och har haft i 20 år.

Känslorna kommer och går. Ena dagen älskar jag honom och vill bara skicka ett sms där jag skriver förlåt för allt jg skrev. Andra dagar vill jag bara skriva ännu mer eller till och med ringa honom och bara skrika och kräva ett svar på varför han har gjort det här..

Det kanske är fel av mig att känna så här eftersom det var mitt val att skicka brevet. Men det var inte mitt val att ha en pappa som sårat mig så mycket som han gjort/gör. Han har förstört mer hos mig än vad någon annan har gjort. Nu kände jag att det var alldeles för mycket, bägaren rann över och jag orkade inte bära allt inom mig längre.

Har du någonsin älskat mig, pappa?
Har du någonsin sett mig, pappa?
Har du någonsin sett mig mer än bara luft, pappa?
Har du någonsin sett mina tårar, pappa?
Har du någonsin velat lära känna mig, pappa?

Vet du vem jag är?
Du vet inte vem jag är, pappa.
Vet du vad jag gillar?
Du vet inte vad jag gillar, pappa.

 

Jag är så ofantligt rädd, 
rädd för att vara ärlig
mot dig.

Jag är så ofantligt rädd, 
rädd för att öppna mig 
för dig.

Men mest av allt är jag skräckslagen, 
skräckslagen för att när jag väl vågar
kommer du stänga mig ute.

Jag önskar bara jag visste vem du verkligen är, 
på riktigt.

Det är inte det att du inte älskar mig, 
för innerst inne vet jag att du gör det 

Det är inte det att du valde henne över mig, 
för jag visade ju aldrig ens att jag ville bli vald

Det är avsaknaden av känslor i din röst när 
du stänger mig utanför ditt stenhårda skal 

Det är det faktum att jag nästan 
tror att du glömt bort min existens 

Det är inte det att du säger att du älskar henne, 
det är det att jag aldrig fått höra de orden från dig 


Jag önskar du visste hur ont det 
gör mig att vara dotter till dig...