Ja menar, han är trots allt min pappa.... även om han inte har varit en pappa för mig så ÄR han fortfarande min pappa. Jag vet dock inte om jag mår dåligt för att jag saknar just honom eller för att jag mår dåligt av den orsaken att jag saknar en pappa... Jag tror det är en kombination av båda. Jag saknar den pappa jag en gång hade, jag saknar den pappa jag aldrig fick och jag mår så jävla dåligt över hela situationen.

Jag hatar honom för det han gjort mot mig och det gör så frutansvärt ont.

Varför skickade jag det där helvetes brevet. Varför sket jag inte bara i det.. varför gjorde jag inte så som jag gjort i många år. Jag är så rädd att jag aldrig mer kommer få prata med honom.

Jag är så rädd att när han väl kommer tillbaka så kommer det vara försent. En klasskompis mamma dog för några veckor sen och det fick mig att tänka. tänka på att man har faktiskt bara en chans här i livet.

Har jag sabbat den chansen. Fast samtidigt, det var inte jag som gjorde fel.. eller? det var han som behandlade mig som skit. Men jag önskar att jag sagt ifrån tidigare. Jag önskar att jag efter varje gång han gjorde fel istället för att bara skita i det och samla på mig allt för att sen slänga allt på honom på en och samma gång...

Tänk om han verkligen kommer strunta i mig nu. Det återstår väl att se. Om en vecka får jag nog svaret.. Då fyller jag år. Om han på något sätt hör av sig, då vet jag att oavsett vad jag än gör så älskar han mig eller nåt. Men hör han inte av sig alls. Då vet jag, jag knäckte honom.. Då kommer jag må piss igen. Är det fel av mig att sakna honom. Är det fel av mig att hoppas att han kommer tillbaka och kanske har lärt sig något av brevet jag skrev.

Jag saknar honom så fruktansvärt mycket....