Du är stark det har jag sagt till dig från början. Det som fick mig att berätta det här för dig idag var för att jag inte orkar mer. Jag orkar inte hålla det inom mig och jag orkar inte längre vara så stark. Jag kommer alltid finnas här för dig. Även om du inte tror det nu så kommer jag alltid att finnas här för dig.

Jag är glad att du skriver att du kommer förlåta. Varje gång jag tjajat på dig har jag också sagt att jag förstår att det inte är du utan att det är rösterna i huvudet som säger det till dig.

Jag har aldrig förnekat för dig att jag har ätstörningar, men det jag har förnekat är att det är så pass allvarligt som det faktiskt är. Jag har tagit hjälp det är däröfr jag berättar det här för dig nu. Jag går och pratar med någon och det hjälper.

Det var hennes ide att jag skulle berätta. jag har velat berätta för dig sen första dagen vi lärde känna varandra. Men jag har inte vågat. Jag har varit rädd. Jag vet hur du känner dig när det kommer till det här. Men då kanske du också kan sätta dig in i min sits. Det är inte jag, det är mina röster i huvudet som sagt till mig att inte berätta. Att om jag gör det så går allt bara åt helvete.

Nu gick jag emot rösterna i mitt huvud och berättade ändå. Och just nu känns det som om allt gick åt helevte iallafall.

Jag menade aldrig att svika dig. och jag har sagt mycket till dig och jag har menat vartenda ord. Inget av det jag sagt till dig har varit en lögn. Jag har varit rädd. Jag har varit feg.

Jag hoppas att jag får ett samtal från dig på söndag. Jag ber med all den kraft jag har kvar att jag får ett samtal av dig. Alla kan göra misstag och alla kan lära sig från sina misstag. Jag ber dig att ge mig en andra chans.

Kanske låter patetiskt, men det var inte jag som inte berättade, det var sjukdomen.

Jag berättade för dig i hopp om att du skulle förstå. Jag hoppas du gör det.

Jag tycker om dig så sjukt mycket...