Skolan då, den går riktigt bra,tror jag. känns så iallafall. Känner att jag utvecklas inom teckenspråket och det är roligt. Idag till och med onsdag ska min klass åka på läger på Väddö, men jag kan inte följa med av olika anledningar. Dessutom är jag förkyld och mår halvrisigt.

Ja, minnen va det. vilka minnen då? jo minnen från Mark. Jag har drömt om honom dom senaste nätterna. Riktigt jobbiga drömmar. Drömmar om att han är här, drömmar om ett liv tillsammans med honom. Drömmar som jag vet aldrig kommer inträffa. Inatt drömde jag om honom hela natten. När jag vaknade grät jag. Tårarna har fortfarande inte riktigt sluta rinna.

Jag drömde om ett minne. Ett minne med honom.  Jag och Petra var på Gotland och bodde på en båt där. Jag ringde hem till mamma och Mark och bad att Mark skulle säga en sak dom vi tyckte var så otroligt roligt. När han skulle beställa öl, så var det någon som hade lärt honom att säga det på svenska. Så när han skulle försöka så sa han "jag har en stor stark". Eller "en ståkuk". Någon hade lärt honom det och inte sagt vad det egentligen betyder. Haha. Det lät så fruktansvärt roligt när han sa så. Jag och Petra ringde hem till mamma bara för att prata med mark och be honom säga det. Han gjorde självklart det och vi skrattade så vi grät.

Jag saknar att skratta med Mark. Eller åt honom. Jag hade aldrig tråkigt med Mark, jag bråkade aldrig någonsin med honom. Vi var aldrig osams. Han ställde alltid upp för mig.

Jag vet att det har gått fyra år. Jag vet att jag borde gått vidare nu. Jag har gått vidare, jag är lycklig. Men någonting kommer alltid att fattas i mitt liv. Ett tomrum kommer jag alltid att ha i mitt hjärta. Ingenting kommer någonsin kunna fylla det tomrummet. Vissa dagar är det jobbigt. Vissa dagar gråter jag. Vissa dagar bryter jag ihop helt. När jag tänker på att jag en dag kommer få barn och han kommer aldrig få träffa sina "barnbarn".

Jag har bilder på Mark överallt. I telefonen, på väggen, på skrivbordet, på datorn, brevid sängen. Han finns alltid med mig.

Just idag är en sådan jobbig dag. En dag då allt påminner om honom. Visst jag gör det väl inte bättre av att sitta och lyssna på musik som får mig att gråta ännu mer, men det behövs ibland. Man måste få gråta. Man måste få bryta ihop. Jag önskar bara att han hade fått träffa Pierre. För när jag pratar om Mark med pierre vet han inte vem det ä jag pratar om. Han har sett bilder, han har sett filmsnuttar, han har hört alla historier. Men han fick aldrig träffa honom. Hade jag och Pierre bara träffats ett år tidigare så kanske han hunnit. Det är många OM!

Kort, Jag saknar honom.