Hur kunde du svika de ögon som alltid såg upp till dig?
Lämna den handen som alltid ville hålla din?
Hur kunde du döda det leendet som alltid log mot dig?
Förstöra det liv, du själv skapat?
Hur kunde du kasta bort all vår tid tillsammans?
Har du glömt allt du lovat mig?
Du gjorde mig så illa, du som varit min hjälte
Hur kunde du svika det hjärtat som älskade dig allra mest?

Till min så kallade "pappa"

Ser i dina ögon hur vilsen och förlorad du är,
ser hur du försvinner i din värld utan att veta,
vem du fortfarande är.

Du sa hundratals gånger att en dag skulle jag förstå,
den dagen jag blir äldre,
den dagen jag blir vuxen..
Idag är jag vuxen och du har inte förklarat ett skit,

Vill ej veta,vill ej förstå för den jag ser i mina ögon 
är försvunnen i det blå,
en gång i tiden var du min pappa,
Idag är du som luften jag undiker att andas.

Önskar att det kunde vara annorlunda men det går inte,
det är för sent, för sent att hitta till varandra efter all denna tid,
jag bara önskar att du får din frid, för utan den är du fortfarande
i strid,

Efter förståelse,efter svar,efter människor ,
du går alltid i försvar, varför pappa?
Det förlutna har följt dig, och dödat dig...
jag är ledsen att jag inte kan vara hos dig.. men jag kommer 
aldrig att glömma dig och knappast du mig..
För så som jag har bemött dig, pratat med dig och försökt att förstå dig 
så kommer du aldrig att finna en som mig,
För att jag är din dotter,

Jag ville säga att jag älskar dig på alla språk,
men du sade det inte enda gång,
du lärde dig inte vad kärlek är när du var liten,
men du fick all min kärlek när jag var liten,
varför ville du inte? varför?

Jag lämnar dig nu i din värld, men du kommer bara i ditt hjärta
få ett svärd, det svärd du har pratat om,
som du har drömt om,
Med tårar på min kind släpper jag dig pappa min,

Kanske möts vi i nästa värld?