Nu mer kommer jag vara brutalt ärlig i min blogg när det kommer till mina ätstörningar. Jag tänker inte gömma min längre

Har massa att göra nu innan skolan imorgon. Jag längtar tillbaka till skolan, men jag har ångest över att gå dit. Jag tror att alla kommer glo på mig och se på mig att jag ljugit om det här. Jag kände det redan på båten. Jag kände allas blickar på mig. Dock kändes det som om alla såg hur tjock o äcklig ja va.

Försöker ha på mig kläder så fettet på magen inte ska synas. Jeans som går högt upp och håller in magen och ett linne som e ganska pösigt.

Jag har riktigt dåligt samvete för att jag ljugit för dom som bryr sig. Det var nästan ingen som visste om mina problem.

Jag ville inte ljuga för dom. Jag ville aldrig svika. Det får min ångest att rinna över. Det får min ångest att skratta. Det är så det känns. Som om ångesten skrattar mig rakt upp i ansiktet och säger att jag förtjänar att må så här eftersom jag sårade någon jag tycker om. Kanske har ångesten rätt. Kanske förtjänar jag att må så här.

Jag vill iallafall ta tag i det här nu. Jag vill bli frisk. Jag vet att det kommer ta lång tid att ändra mitt tankesätt och bli frisk, men att jag erkänner för mig själv och för andra att jag lider av bulimi är ett framsteg. Tycker jag iallafall. Jag har också köpt flera självhjälpsböcker. Riktigt bra böcker. Den ena heter Bulimibibeln. Den läste jag ut på några timmar. Jag kände igen vartenda ord som stod med i boken.

Jag grät flera gånger under tiden jag läste den. Jag ska läsa den flera gånger, för det är mer en handbok som ska hjälpa mig ta mig igenom det här.

Jag fastnade framför allt för ett citat " det handlar onte om vad jag äter, utan varför jag äter."

Jag kommer nu så ofta jag kan skriva här i bloggen vad jag äter, hur mycket jag äter och hur jag mår efter.

Nu måste jag plugga lite, har en jävla massa att göra inför imorgon.