När jag kom hem mådde jag halvdåligt. Nu mår jag ännu sämre, Tack. Jag har riktigt dåligt samvete för att jag missar skolan. Men jag är inte så stark som jag verkar. Jag har ganska allvarliga problem jag också. Men jag visar dom inte för alla.

Men nu ska jag fan berätta så kanske någon av er fattar och så kanske någon av er slutar påpeka och lägga er i.

Jag har i många år lidit av ätstörningar. Jag har haft anorexia och jag har haft bulimi. Den ena är jag fri från. Den andra lider jag fortfarande av. Men i hemlighet. Så fort jag har ätit något onyttigt mår jag piss. När jag frossat i mig massa tar jag laxeringstabletter och/eller spyr upp det.

den första jag valde att berätta det här för var K... jag kände att det var dags.. hon betyder så mycket för mig och nu känns det som om jag sumpat allt.  Hon känner sig sviken och jag klandrar henne inte. Men det var aldrig min mening att svika henne. Jag har tjatat på henne länge när det gäller maten. Men jag har menat vartenda ord jag sagt till henne. Jag har tjatat och sagt till henne för att jag bryr mig. Men varje gång jag sagt något, så har jag känt att jag velat säga "K, jag mår lika dåligt som du" jag har bulimi.. jag gör det här och det här. Men jag har aldrig vågat. Jag har varit rädd..

Jag har varit så rädd för att berätta för henne. Jag hoppas att hon finner i sitt hjärta att hon kan förlåta mig för det var aldrig min mening att såra henne. Men jag får ta det. Jag får ta allt, jag förtjänar det.

Problemet är.. Om hon inte förlåter mig, kommer det vara riktigt jobbigt i skolan. Det är hon och J som gör mina dagar. Men jag kan inte göra så mycket nu.

Imorgon åker jag och Pierre till Riga och jag hoppas och ber till gudarna att K hör av sig till mig på söndag. För jag älskar henne och ville aldrig såra henne.

men nu vet ni iallafall.

Jag skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig. Jag skriver det här för att jag inte vill leva i skuggan längre. Jag vill komma ut med det här. Jag måste göra det för att må bättre.

Jag har hamnat i en ny värld
med nya människor
i nya situationer
och dom vet ingenting sådant om mig

men vissa av dom här människorna har kommit mig väldigt nära
och ibland så känns det som om jag bara vill säga det
för det skulle förklara så mycket
och det är så mycket
en så stor del av mig
som jag håller inuti

sen känner jag att jag aldrig skulle vilja berätta
för det är skönt när människor inte vet
inga tankar kring mej
om vad jag borde eller inte borde göra
ingen tänker eller funderar på när jag äter nyttigt 
eller äter godis

men s är det kanske ätstörningen främst
som vill hålla det hemligt
för då kan ja fiffla lite
lite lättare
äta  lite mindre än någon reagerar på

men om jag vill säga det ändå?
när säger jag det
hur kan jag i ett samtal om ingenting
kasta ur mej en sådan grej?