Varför.. jag drömde att jag skulle tatuera mig hos någon.. vet att det var någon jag kände eftersom jag kände en slags trygghet. Pierre var där också.

Tror det var Calle som skulle tatuera mig i drömmen och honom har jag alltid känt mig trygg hos.

När vi satt utanför och väntade på att det skulle va min tur, (vi var för övrigt på någon slags båt som låg i hamn), så kollade jag ner bland folket som gick på bryggorna och jag såg Lennart.. jag kommer ihåg känslan, jag fick en känsla av oro, ångest och jag började gråta.

Jag försökte springa därifrån, men kom ingenstans. Det var försent, han hade sett mig. Jag kollade på honom och frågade vad han gjorde där. Jag sa att jag inte ville prata med honom och att jag inte ville ta det som jag visste att han ville prata om nu.

Då såg jag, hans ögon tårades, hela hans ansikte förändrades. Han var så fruktansvärt sårad. När jag såg tårarna rinna ned för min fars kinder, då började jag gråta ännu mer och sa till honom att jag skulle komma ner och prata med honom. Han kollade p åmig med tårar som inte slutade rinna. Han vände sig om för att gå längre ut på bryggan och vänta på mig där.

Jag vände mig mot min vän och kramade om honom och grät och frågade vad jag skulle säga. Jag vände mig sedan mot pierre och grät ännu mer.

Sen vaknade jag.

Känslan jag hade i magen när jag vaknade var att jag bara ville somna om för att se hur det skulle gå. vad skulle jag säga till honom. Hur skulle han reagera.

Jag hade en stor klunk i magen när jag vaknade. Jag grät, jag kände en sådan panik. GJorde jag rätt som skickade brevet.

Sårade jag honom så mycket med det jag skrev. Är det bara mitt samvete som spelar mig ett dumt spratt. Jag borde ju inte ha dåligt samvete, men det har jag. Jag har mått riktigt dåligt hela dagen över drömmen. Jag börjar ångra mig. Jag vet att jag inte kan göra något.

men imorse när jag vaknade var jag nära att ta upp telefonen och ringa honom och säga förlåt. Att jag inte menade ett ord av det jag skrev, att jag vill tillbaka till det som var. Det som var kanske inte var bra, men det är bättre än att må så här.

Eftersom jag inte hört något från honom så undrar jag nästan om jag knäckte honom totalt, om han verkligen inte vill veta av mig längre. Jag ville ha ett svar på frågorna jag skrev i brevet, jag ville ha ett svar på varför. Nu känns allt meningslöst. Jag gjorde allt i onödan. Jag hade kunnat låta bli att skriva och skicka brevet o bara låtit bli att höra av mig till honom så skulle allt vara bra.

Fan... klumpen i magen är fortfarande kvar.. jag mår fortfarande skitdåligt.. ska ta ångest dämpande tabletter för att försöka hålla ångesten i skikt.. Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det här. Hur tar man sig igenom en brytning med ens egna far. För han är ändå min far.

Jag vet inte.. efter drömmen känns det bara, ja jag vet inte. Jag tror jag knäckte honom så fruktansvärt mycket. Jag vet varken in eller ut längre.

En klasskompis till mig förlorade sin mamma igår. Det får mig att tänka efter ännu mer. Jag har förlorat en förälder. min Extra pappa.. min älskade daddy.

Tänk om något händer Lennart och vi är osams. Tänk om han dör och jag har inte fått svar på mina frågor. Det är allt jag kräver. Svar på mina frågor...

Jag kan inte förstå att jag skriver det här nu. Men efter det här drömmen har jag insett.. Att jag saknar honom.. jag saknar min pappa..