DAG 20-21

Orkade inte skriva igår så nu kör vi.

Dag 20: den här månaden.

Ja vad händer den här månaden. Förutom att man gör slut på en jävla massa extra pengar?

Nej skämt o sido. Jag ser inte december som något särskillt förutom i slutat av månaden. Resten av månaden är som vanligt. Jag vägrar att julpynta i början av december utan det gör jag kanske runt den här tiden. Vi började förra veckan. Har inte särskillt mycket julpynt så vi kan inte göra så mycket. Måste köpa mer innan jul. Eftersom pierre fick den briljanta iden att vi ska ha jullunch här på julafton. Javisst tänkte jag. Så så är det, jag och pierre ska bjuda våra närmaste (dom som kan komma) på jullunch och ha riktigt mysigt. Därför måste vi ha mer julgejer. Har bara en jätteliten gran som står på ett bord. Det funkar ju inte när man ska ha småbarn här. Så vi ska nog fixa en större tror jag.

Sen kommer min älskade Fia och Devin till stockholm och ska förhoppningsvis komma hit någon dag på middag. Ska bli så roligt att träffa dom. Tror nästan att det är en av dom största höjdpunkterna med den här månaden.

Jag får jullov på fredag. Har ett prov kvar att göra på torsdag. I Svenska. Inte i teckenspråk. Menmen vi får se hur det går.

Så det är inte lång tid kvar tills jag får ledigt. Ska bli så jävla skönt. Känner verkligen att jag behöver det. =)

Jahapp DAG 21 då- ett annat ögonblick.

Just nu så här nära jul så är det mest ett speciellt och riktigt hemskt ögonblick jag tänker på. Ni vet säkert vad det är eftersom det är något jag skriver om ganska ofta. Den dagen jag förlorade den största manliga förebilden/fadersgestalten jag någonsin haft. Min daddy Mark. Det ögonblicket jag INSÅG att han var borta. Inte det ögonblicket jag fick veta att han var död. Utan det ögonblick då jag verkligen fattade att han var död. Jag var hos Robban med Jenny den dagen då mamma ringde och berättade att Mark var död. I det ögonblicket hände inte så mycket. Jag satte mig upp och sa till jenny och robban att mark var död. Sen gick jag ut och rökte. Ribban kom ner och kramade om mig. Jag grät inte, jag kände ärligt talat ingenting. Efter det bad jag jenny köra hem mig. Det första jag hör när vi sätter oss i bilen är when tomorrow never comes. Fortfarande ingenting. När jag kom hem satt mamma och barbro i köket. Jag kramade mamma som grät. Fortfarande ingenting. Jag förstod inte varför jag inte kände något. Nu vet jag att jag var chockad, att jag var paralyserad av smärta och sorg. Men då visste jag inte det. Efter det åkte jenny hem och jag ringde en vän och berättade vad som hänt. Kände fortfarande ingenting. Sen ser jag en polisbil komma upp på uppfarten. Då åkte jenny hem och jag gick upp till mamma. Vi satte oss i soffan och poliserna kom in i rummet och satte sig med oss. Fortfarande ingenting. Men sen. Tog dom upp en påse. En påse med nycklar, cigg, plånbok. Allt som han hade haft på sig när han dog. Mamma tog upp nycklarna och gav dom till mig, eftersom det var mina. Han hade som vanligt dagen innan glömt dom hemma och när jag skulle gå till bussen den eftermiddagen så kom mark och kalle körandes och stannade vid mig och han hoppade ut ur bilen och kramade om mig. Det var en av dom längsta kramarna på länge. Så frågade han om han kunde få låna mina nycklar eftersom han glömt sina. Det var sista gången jag träffade honom. Så mamma gav mig nycklarna och jag tänkte tillbaka på dagen innan när jag kramade om honom.  Då brast det. Då kom allt på en och samma gång. jag skrek, jag grät och det gjorde så otroligt ont. Jag känner smärtan än idag. Jag kommer ihåg det ögonblicket. Det ögonblick som gjorde så hela min värld föll ihop. Det är ett av dom absolut värsta ögonblick i mitt liv. Jag kommer aldrig glömma det. Jag såg i det korta ögonblicket allt han gjort för mig, allt vi gjort tillsammans. Det blev en flash back på allt vi gjort tillsammans. Det var som om någon stack en kniv i mitt hjärta och vred om gång på gång på gång. Jag har aldrig känt den smärtan tidigare och efter detta ögonblick har jag då och då känt samma smärta igen. En av gångerna var på mitt bröllop. När jag insåg att han inte var där. Det gör så ont i mig när jag tänker på det här. Tårarna bara rinner. Hjärtat slår flera extra slag, hårdare slag. Det gör det varje gång jag tänker på honom. framför allt när jag skriver sånna här texter.  Jag vet att jag tjatar om det här, att jag inte kan sluta skriva om min saknad till mark. Men min saknad har gjort och gör mig till den jag är idag. Jag hade antagligen varit en helt annan människa om Mark fortfarande hade levt. En bättre människa tror jag. För mark gjorde mig till en bättre människa.

Jaja, det var väl allt antar jag. Nu ska jag lyssna på musik och kolla på Glee och gråta lite mer. Natti natti.