DAG 8: Ett ögonblick

Jaha, vad ska man skriva om här. Jag har så många speciella ögonblick. Men det ögonblick som jag väljer att skriva om är det ögonblick då jag insåg att jag aldrig skulle få se min Daddy igen.

Daddy, eller Mark som han heter. Han var tillsammans med min mamma under många år och eftersom jag inte har någon bra relation till min biologiska pappa så var det mark som fanns där för mig och han blev min Daddy. Den 6 september 2006 dog han. Mammas bästa väninna hittade honom död på en väg ute på Dalarö.

Jag var inte hemma när jag fick beskedet om att Mark var död. Jag var hemma hos Robban, min dåvarande bästa vän. Mamma ringde och jag svarade inte för att jag tänkte att hon ville nog bara ringa och väcka mig för att fråga när jag skulle komma hem. Sen fick jag ett sms där det stod ”svara det har hänt något”. Då kände jag på mig att det var något illa som hänt. Så ringde hon igen, och då fick hon fram orden ”mark är död”. Just i det ögonblicket kände jag ingenting. Jag satte mig upp och Jenny körde hem mig. När jag kom hem kramade jag om min mamma som bara satt och kollade ut genom fönstret.

Jag kände fortfarande ingenting. Eller jag kände något, men jag vet inte riktigt vad. Timmarna gick. Vi satt och väntade på att polisen skulle komma och prata med oss. Efter några timmar kom poliserna. Vi satte oss i soffan och dom räckte över en påse till min mamma. Påsen med alla Marks grejer i. När mamma öppnade påsen, grät hon. Sen tog hon upp mina nycklar som mark hade lånat dagen innan eftersom han som vanligt glömt sina hemma. Jag kände något, men inte mycket. Sen, sen tog mamma upp Marks ciggpaket. Hon sa att det här behöver inte jag, och så gav hon det till mig. DÅ brast det för mig. Jag bara grät och grät och insåg i just det ögonblicket som jag fick paketet så insåg jag att jag aldrig mer kommer att få se Daddy, aldrig mer höra honom sjunga i duschen. Aldrig mer krama honom, aldrig mer få prata om mina problem med honom. Allt detta på någon hundradelssekund kände jag. Tårarna slutade inte rinna på flera dagar efter det. Det konstiga var hur mycket känslor jag kände på så kort tid. Alla bilder som dök upp i mitt huvud. Det var som om alla år med Mark spelades upp i slow motion i mitt huvud. Allt på en och samma gång. Jag kommer aldrig glöma smärtan som jag kände i det ögonblicket.

Jag älskade eller älskar min Daddy. Han kommer alltid finnas med  mig vart jag än går. Men det ögonblicket var ett av dom värsta i mitt liv.