Nu sätter jag ner foten... (långt inlägg)
Hej Pappa!
Jag vet inte hur jag ska börja detta brev. Men jag känner bara att nu är det dags för mig att sätta ner foten och säga stop. Nu räcker det. Nu undrar du säkert vad jag menar och det kommer jag förklara. Jag anser och har ansett väldigt länge att hur du beter/betett dig mot mig är fel och du sårar mig gång på gång. Nu orkar jag inte mer. Jag ska nu förklara varför jag tycker och tänker såhär och kom nu ihåg att detta har inget med mina syskon, mamma eler någon annan att göra. Det här har enbart med mig att göra. Detta är min berättelse, min sida av historien, hur JAG har upplevt det.
Nu bryter jag tystnaden jag haft i många år. Jag tänker börja från början och jag vet att detta kommer såra dig, men du sårar mig.
När jag gick i grundskolan så bjöd jag alltid in dig till mina köruppvisningar, bandymatcher, luciatåg och varje gång lovade du att komma. Jag kommer ihåg känslan än idag. När jag stod där framme och kollade ut i publiken efter dig. Men du dök aldrig upp. Jag stod där framme och var så besviken. Varje gång efter satte jag mig vid telefonen i skolfönstret och ringde dig. Svaret jag fick så många gånger vad att du inte kom ifårn jobbet, eller att det var något med frälsningsarmen. Gång på gång trodde jag på dig när du sa att du skulle komma nästa gång. Men du kom aldrig. Detta sårar mig fortfarande på ett sätt idag.
Du har aldrig ringt, bara för att fråga hur jag mår. Framför allt inte när jag var liten. Jag saknade en pappa. Jag hade behövt dig där så många gånger.
Jag vet att du försökte när vi bodde i handen, men det du kanske inte vet är att nästan varje gång vi skulle åka till dig så grät jag. Jag ville inte åka till dig. Mamma fick tvinga iväg mig.
Jag tänker inte påstå att jag mådde dåligt varje gång jag var hos dig, absolut inte. Men många gånger gjorde jag det. Det insåg jag kanske inte då. Men det har jag insett på senare år.
Jag tänker inte sitta och bara slänga skit på dig så som jag gjorde när jag var liten, jag tänker inte kalla dig eller Gunilla för massa namn. Jag är vuxen nu och har ett eget liv. Det är också därför jag skrivet detta. Jag har hållt det inom mig så otroligt länge och nu orkar jag inte mer. Jag tänker gå vidare nu och för att kunna göra det måste jag få ur mig detta.
Det som verkligen fick mig att börja fundera på att skriva det här brevet. Det var när jag och Pierre skulle låna pengar av dig till lägenheten. När jag ringde dig och frågade om vi fick låna pengar så sa du självklart. Jag förstår att du ville skriva papper på det eftersom det faktiskt handlade om mycket pengar.
Sen sa du att vi skulle sätta oss ner och gå igenom gammalt groll. Visst tänkte jag.jag tänkte att det är väl dags för det, vi är ju ändå båda vuxna människor nu. Med gammalt groll trodde jag självklart att du menade saker som inträffat mellan dig och mig. Men det var uppenbarligen inte det du menade.
För när vi kom hem till er den kvällen så åt vi middag och sen skulle vi sätta oss ner för att prata och för att skriva kontraktet. Timmarna som följde var bland dom värsta jag gått igenom. Jag satt och höll Pierre så hårt i handen för att inte explodera av ilska.
Allt du, eller ni gjorde var att prata om min mamma, om skillsmässan sånt som hände när jag var liten.
Vi kunde inte göra annat än att sitta där och lyssna eftersom vi inte hade fått pengarna än. Jag anser att efter 20 år så borde du ha släppt det. Jag undrar vad du fick ut av det hela?
Vad får man ut av att sitta två timmar och spy galla över en person som inte ens är där för att kunna försvara sig. Du sa till oss att det var för att nu är jag vuxen och förtjänar att få veta sanningen om vad som igentligen hände mellan dig och mamma.
Men det enda du sa var att mamma var den dumma, mamma var den som orsakade skilsmässan. Du skyllde allt på mamma.
Du sa att det var mammas fel att du aldrig ringde när vi var hos henne för att hade du gjort det skulle helvetet brakat loss. Men jag undrar. Om man vill ha kontakt med sina barn. Gör man inte allt som står i ens makt då. Struntar man inte i andra människor och ringer ändå.
Men jag undrar. När blev jag vuxen och när blev du ett barn?
För det du gjorde var inget vuxet beteende.
Jag menar inte att allt du sa var osanning, men vad fick du ut av det hela. Vad trodde du det skulle göra med mig? Varför sa du allt det där? Trodde du jag skulle ta åt mig och se mamma som den elaka?
Så blev det inte. För det mesta du sa var bara rent strunt. Så det är klart jag tog åt mig, men knappast på det sätt du trodde jag skulle göra.
Jag ska berätta vad jag gjorde när jag kom hem. Jag grät. Jag ringde till min mamma och grät. Jag berättade allt du och Gunilla hde sagt och jag grät. Jag grät tills jag nästan svimmade. Jag var så besviken och arg på dig. Jag trodde verkligen att du brydde dig, men det gör du inte. Eller det kanske du gör, men du visar det på ett väldigt underligt sätt och det har du alltid gjort.
Sen, kontraktet du skrev, hur tänkte du där? För det första, man tar inte ränta av sina barn. du låste oss på ett så hårt sätt. Om man verkligen läser kontraktet så står det att om jag av någon anledning hoppar av skolan så skulle vi betala 1000 kronor i månaden plus ränta. Det vet du lika väl som jag att vi aldrig skulle ha råd med om jag mot all förmodan hoppade av skolan. När jag läste kontraktet när vi satt vid bordet, då kokade ilskan inom mig. Men jag kunde inte säga något eftersom vi inte hade något val än att skriva under. Det kändes som om du inte trodde på mig. Du hittade ett sätt att hålla kvar mig i skolan. Du låste mig och Pierre till att inte skaffa barn.
Vi blev tvugna att sitta och blåljuga dig och Gunilla rakt upp i ansiktet. Sanningen är att jag och Pierre försöker skaffa barn. Nu mer än någonsin. Efter missfallet så vill vi ha barn tusen gånger mer än innan. Jag blev så sårad. Det var som om du stack en kniv i mitt hjärta och vred om.
Jag trodde du och jag började få tillbaka våran relation vid bröllopet. Men nu känns det som om det var en lögn. När jag stod framme vid altaret och såg dig sjunga så var jag så stolt. Jag tänkte att där, där står min pappa. Äntligen, äntligen gör han något enbart för mig. Det har kommit upp andra saker som sårar mig ännu mer och som får mig att känna att allt bara var en lögn. Tänker inte ta upp det, utan jag tror du vet själv vad jag menar.
När vi var hemma hos dig så sa du att mycket som hänt under åren är på grund av mamma. Men pappa, jag vet att mycket är du. Det är inte mamma som sårat mig, det är inte mamma som inte brytt sig. Det är du.
Du ställde en fråga till mig som jag inte ärligt kunde svara på. Du frågade mig hur jag ville att min pappa skulle ha varit. Nu tänker jag svara.
Du fanns aldrig där för mig. Du ställde aldrig upp. Du ringde aldrig. Du skällde på mig, du var besviken på mig. Jag var aldrig bra nog för dig. När jag verkligen behövde min pappa, vart var du då?
När jag blev våldtagen, pappa. När någon gjorde mig så fruktansvärt illa, vart var du då? Du har aldrig frågat mig om var som egentligen hände den kvällen. Tror du ens på mig? Eller tror du återigen att jag sa så bara för att få uppmärksamhet?
Jag kommer ihåg två dagar efter våldtäkten. Då bodde vi i Handen. Du kom hem till oss. Jag trodde, eller jag hoppades då på att du skulle sätta dig ner och bara krama om mig, bara säga att du älskar mig. Men det gjorde du inte. Utan du kom in i hallen, ger mig en kram och säger ”jag tänkte att vi skulle prata om dom där breven du skickade”. Du trodde på fullaste allvar att jag några dagar efter att jag blivit brutalt våldtagen, prata om några sketna brev. Det är nästan skrattretande nu. Men då, i det ögonblicket. Jag blev så sårad. Jag hade behövt en pappa då.
Jag har gett dig chans efter chans efter chans. Jag har tagit emot så mycket skit. Det har inte spelat någon roll vad du sagt eller gjort. Utan jag har alltid tänkt att nu, kanske nu kommer han att visa att han älskar mig och att han bryr sig. Men så gör du något, säger något och jag blir lika sårad och besviken igen.
Så svaret på din fråga, hur en pappa ska vara. Läs ovanstående text och tänk helt tvärt om. SÅ vill jag att en pappa ska vara. Någon som älskar sina barn ovillkorlöst. Det gör inte du. Du kanske älskar mig, men med för mycket villkor.
Du må var amin far, men du har aldrig varit en pappa för mig.
När jag var 14-20, blev jag misshandlad, jag blev våldtagen, jag skar sönder mina armar. Jag blev sårad av killar och av vänner. Vart var du då, pappa?
Vet du allt som hänt mig? Tycker du att du känner mig? Det gör du inte. Du vet faktiskt ingenting om mig. Jag har burit på en stor hemlighet för dig i alla dessa år och jag tänkte aldrig berätta det för dig, men nu för jag det. Pappa, jag är bisexuell. Jag har haft både pojkvänner och flickvänner. Jag har varit rädd för att berätta det här för dig, men nu är jag inte rädd längre.
Men vet du. När jag behövde dig som mest, var det någon annan som fanns där för mig. Han tröstade mig när jag grät, han kände mig, han tog hand om mig när du skulle gjort det. Det här sårar nog dig, men tro mig, pappa. Det är otroligt svårt för mig också att skriva det här.
Mark hette han. Han fanns alltid där för mig. Dag som natt. Men tyvärr så togs han bort från mig alldeles för tidigt. Men det är tack vare honom jag tog mig igenom dom värsta åren i mitt liv. Jag önskar att det hade vart du som fanns där för mig, pappa. Men det gjorde du inte. Jag är otrolgit tacksam över att Mark fanns där för mig när inte du gjorde det, det borde du också vara.
Det värsta med allt det här, är att du tror att allt är bra mellan oss. Du tror att du gör rätt. Jag förstår att du tror det, eftersom ingen har satt ner foten och berättat för dig att du faktiskt sårar dom. Men nu orkar jag inte längre så nu sätter jag ner foten och säger stopp.
Det du ser är bara en fasad. En mask.
När vi var hemma hos er så sårade du mig så mycket när du pratade så mycket om min mamma. Jag blev så besviken. Du kan verkligen inte stå för att du aldrig ställt upp för mig, att du aldrig fanns där. Du skyllde allt på mamma. Enligt dig så var det hon som var otrogen gång på gång. Men du fattar väl själv att mycket av det du sa var så patetiskt och larvigt så ingen kan tro det det. Jag visste hela tiden att hon var otrogen uppe i fjällen. Det har jag vetat länge. Men en detalj som du visst glömde att berätta var att du också var otrogen. Du tyckte jag var redo att få veta sanningen. Varför berättade du då inte hela sanningen? Förtjänade jag inte att veta allt?
Jag känner min mamma, det gör inte du. Sen har jag en fråga till. Gunilla, vad har hon med din och mammas skilsmässa att göra? Hon skulle inte ha sagt något, för det hon vet är det du berättat. Det finns alltid två sidor av historien, pappa.
Jag skämdes så otroligt över dig den kvällen. Pierre, vad har han med allt att göra. Hur kunde du sitta där och säga det du gjorde utan problem när han var med? Det gör mig så arg. Han bara satt där och tog allt du sa om hans nyblivna svärmor. Hur tror du han kände sig.
Sen nu det som fick bägaren att rinna över för mig. Det var din julklapp. Det var så pinsamt när jag öppnade ditt ”presentkort”. Visst jag må vara skyldig dig pengar, men att slänga det i ansiktet på mig sådär det är inte okej. Varför kom du inte in. Du har aldirg varit hemma hos oss, du har inte sett hur jag och Pierre bor. Vill man inte veta sånt när sin yngsta dotter har flyttat? Hela pierres familj var hos oss då. Det var pinsamt att behöva visa vad jag fick i julklapp av dig och behöva förklara varför jag blev så arg och ledsen. Det var pinsamt att du inte ens kom in och sa hej.
Men jag sätter ner foten nu, jag säger stopp.
Jag är ledsen. Jag är ledsen att jag inte längre kan acceptera.
Jag är ledsen att jag vuxit upp nu.
Jag är ledsen om jag sårar dig, du förtjänar det lika lite som jag.
Pappa, du sårade mig svårt, det gjorde du. Men nu måste jag försöka ignorera, bearbeta den smärten. För varför ska jag gråta om du ändå inte hör mig. Varför ska jag skrika om du ändå inte bryr dig. Jag måste försöka sluta gråta nu. Jag måste försöka sluta skrika. Jag måste inse att du ändå inte kommer höra mig.
Du kommer inte förstå, för du vill inte förstå. Du kommer inte bry dig, för du orkar inte lära känna mig. Lika lite som jag orkar lära känna dig längre. Jag älskade dig, och på ett plan lär jag alltid göra det. Men du, nu får det räcka.
Du har förstört tillräckligt nu. Låt mig vara. Jag vill inte se dig längre. Jag älskade dig, det gjorde jag verkligen. Jag gör det nog än. Kanske gör jag det om 10 år. Men just nu, nu räcker det.
Jag erkänner att jag har gjort många fel när det kommer till dig också, jag skyller inte allt på dig. För man är alltid två i ett förhållande. Jag har en bror, han älskar dig. Jag önskar verkligen att jag kunde känna så som han gör. Förlåt, eller jag vill igentligen itne be om förlåtelse. Men jag vill inte veta av dig nu.
Det är för sent nu pappa,
Det finns inget kvar att hämta här.
Kan du titta på din yngsta dotter,
Och ärligt säga,
”henne känner jag,
för det är min dotter.”
Min första fråga är:
Känner du verkligen mig?
Min andra är:
Är jag verkligen din dotter numer?
Jag har svaren på båda frågorna,
Även om de är svar,
Som sliter och drar,
I varje uns av mitt väsen.
Hur kan du ens,
Sova gott om nätterna?
(för det kan inte jag)
Hur kan du ens,
Se dig i spegeln varje morgon?
(För det kan inte jag)
Hur kan du ens,
Titta på din äldsta son,
Eller min lillebror,
Och veta att någonstans,
Långt där borta,
Sitter en flicka,
Som dom är lik?
(för det kan inte jag, pappa)
Och det är inte jag,
som har gjort fel.
Det är för sent nu pappa,
Hon kanske kan glömma alla år,
Om du bara älskar henne,
Men det kan inte jag.
Jag kommer inte kunna glömma,
Alla de tårar som du är orsaken till,
Jag kommer inte kunna glömma,
All den smärta som du orsakade.
Och bara så du vet,
Jag kommer aldrig kunna,
Uppfostra mina barn,
Till att kalla dig morfar.
För i det ordet,
Finns far med.
Och om jag inte längre är din dotter,
Må gudarna förlåta mig,
Men då är inte du längre min far.
Det är inte det att du inte älskar mig,
för innerst inne vet jag att du gör det
Det är inte det att du valde henne över mig,
för jag visade ju aldrig ens att jag ville bli vald
Det är avsaknaden av känslor i din röst när
du stänger mig utanför ditt stenhårda skal
Det är det faktum att jag nästan
tror att du glömt bort min existens
Det är inte det att du säger att du älskar henne,
det är det att jag aldrig fått höra de orden från dig
Jag önskar du visste hur ont det
gör mig att vara dotter till dig...
Jag saknar det du skulle varit
Men jag kan inte sakna dig
För jag vet inte vem du var...
