Dag 3. Mina föräldrar. Detta kan bli ett intressant inlägg. Min mamma, Annika Norell född den 29 Augusti 1955. Vart har jag ingen kolla på alls. Vet att hon bodde större delen av hennes uppväxt i Handen. Vad kan jag berätta om min mamma. Hon är en underbar person som gått igenom mycket dom senaste åren. Min mamma är rolig, jävligt envis. Tror det är ett släktdrag, för jag är också otroligt envis. Hon är en jättebra mamma. Hon bor på Dalarö tillsammans med våran lilla vovve Molly. Hon är tillsammans med Andy, som är engelsk. Han bor i England och dom träffas inte så ofta. Hon var tidigare tillsammans med en annan engelskman som hette Mark. Tragiskt nog så dog han 2006. Året/ åren efter Marks död var det väldigt tufft för min mamma. Jag fick ta hand om henne väldigt mycket under den första tiden. Just för tillället jobbar min mamma på Danderyd, hon jobbar på en rehabavdelning, men har precis sagt upp sig då hon fått en fast tjänst på akuten på Danderyd. Då vet man vart man ska åka om det händer något. Jag och min mamma har en väldigt bra relation. Den har blivit bättre dom senaste åren, framför allt sen jag träffade Pierre.

Min pappa. Ja vad ska jag säga om honom. Vet inte om jag kommer kunna säga ett positivt ord om min far, Lennart Eld. Han har gjort mig så illa så jag vet inte om jag komma kunna säga så mycket positivt.  Jag skrev ett brev till min pappa, men jag har inte skickat det. Så jag klistrar in det i det här inlägget för att man skulle skriva om sina föräldrar och det är så här min pappa är.

är är början av brevet jag håller på att skriva till min pappa.. vet inte om jag någonsin kommer att skicka det,men ändå...

Pappa…du har sårat mig så fruktansvärt mycket..

Nu tänker jag inte hålla tillbaka, jag tänker berätta precis vad jag tycker och tänker om saker och ting. När jag ringde och frågade dig om pengar till lägenheten, sa du självklart kan ja hjälpa er. Du sa att vi skulle skriva papper på d, fine tänkte jag. Det handlar ändå om väldigt mycket pengar, du sa även att vi skulle sätta oss ner och prata om saker som hänt, vi skulle gå igenom gammalt groll. Absolut tänkte jag, det är väl dags för det, vi är ju ändå båda vuxna människor så det är väl dags.

När du sa det så trodde jag du menade groll mellan mig och dig. Det var ju uppenbarligen inte det du menade, för du och Gunilla satt i flera timmar och snackade skit om min mamma. Jag och Pierre kunde inte göra annat än att sitta och lyssna på ditt skitsnack. Du borde efter 20 år ha släppt det. Men nejnej, du sa grejer som var så larviga och det är inget annat än skitsnack. Vad fick du ut av det hela? Kan du svara på det? Vad får du ut av att sitta i 2 timmar och snacka skit om min mamma.

Du sa till oss att det var för att nu är jag vuxen och lycklig och förtjänar att få veta sanningen om vad som igentligen hände vid skilsmässan. Men det enda du sa var att mamma var den dumma, det var pga mamma som ni skiljdes, det var mammas fel att du aldrig ringde mig eftersom om du skulle ringt när vi var hos henne skulle det enligt dig bli ett jävla liv. Men pappa, om man vill ha kontakt med sina barn så ringer man ändå. Man visar att man bryr sig. Det har du inte gjort. Jag vet inte hur många gånger jag bjöd in dej till mina köruppvisningar, luciatåg osv. du lovade att komma, gång på gång lovade du att komma. Men dök du upp, nej det gjorde du inte.

När jag efter uppvisningen ringde dej så var du tvungen att jobba. Jobbet och frällis gick alltid före, alltid. Även om du nu tänker, nej så var det inte alls, så är det här MIN sida av historien, det är så här JAG upplevde det. Det är det jag vill du ska få veta nu. Jag tänker inte skriva ett sådant brev jag skrev när jag var liten. Jag tänker inte bara slänga skit över dej och sen låta det vara, jag tänker inte kalla dig eller Gunilla för massa olika namn. Jag är vuxen nu, men så som du satt o betedde dig när jag och Pierre var hos dig, det är inte vuxet beteende. När blev jag vuxen och när blev du ett barn. Även om vissa av grejerna du sa kanske skulle vara sanna, vad fick du ut av att berätta sånt för mig? Jag bryr mig inte. Men jag bryr mig när jag VET att mycket av det du sa om min mamma är skitsnack så tar jag åt mig. Det är min mamma det handlar om. Trodde du inte att jag skulle ringa henne och berätta vad du sagt?

Det var det första jag gjorde när jag kom hem. Och jag grät, oh gud vad jag grät pappa. För jag är så besviken på dig. Jag trodde du brydde dig, men det gör du inte och om du gör det visar du det på ett väldigt underligt sätt. Kontraktet du skrev, hur tänkte du där? Du visste att vi var tvungna att skriva under det, eftersom vi behövde pengarna för att kunna få lägenheten. Men man tar inte ränta av sina barn,pappa. Man låser inte sina barn på det sättet ni gjorde med oss.

Om man läste kontraktet mellan raderna, att om jag hoppar av skolan, så ska vi betala 1000 kr i månaden med ränta. Det vet ni att det är inet något vi skulle ha råd med om jag skulle hoppa av skolan. Med andra ord, jag får inte bli gravid, jag får inte hoppa av skolan. När jag läste kontraktet kokade ilskan i mig, men jag kunde inte säga något. Det kändes som om du inte trodde på mig. Du hittade ett sätt att ”hålla kvar” mig i skolan. Du låste mig och pierre till att inte skaffa barn. Vi blev tvungna att ljuga dej och gunilla rakt upp i ansiktet och säga, nejnej inte planerar vi att skaffa barn.

Det gör vi, vi försöker skaffa barn. Vi vill ha barn nu. Och efter mitt missfall vill vi det ännu mer. Jag blev så sårad av ditt beteende. Jag trodde du och jag började få tillbaka en bra relation vid bröllopet, men så som det känns för mig nu så känns det som en lögn. När jag stod framme vid altaret och såg dig sjunga var jag så stolt. När du satt där och sjöng var jag så otroligt stolt och tänkte ”det där.. det där är min pappa”, äntligen.. äntligen gör han något enbart för mig. Nu vet jag inte längre hur jag känner. Jag har fått veta saker dom senaste veckorna som sårar mig. Inte bara allt skit du sa när vi var hos dig, inte bara för kontraktet som jag nu har rivit. Utan för andra saker. Tänker inte ta det här eftersom jag har lovat andra att inte prata om det.

Du sa till mig när vi var hos sig att mycket av allt som hänt under åren är pga min mamma. Men pappa, jag vet att mycket är du. Du frågade mig en fråga som jag inte kunde svara på. Du frågade mig hur jag ville att min pappa skulle ha vart. Nu ska jag vara helt ärlig och berätta. Du fanns aldrig där för mig. Du ställde aldrig upp, du ringde aldrig, du skällde på mig, jag var aldrig bra nog för dig, du klagade ALLTID på mig, jag var aldrig bra nog för dig. när jag verkligen behövde min pappa, vart var du då? På frälsningsarmen? när jag blev våldtagen, pappa, när någon gjorde mig så illa, vart var du då? Du har aldrig någonsin frågat mig om vad som hände? Trodde du ens på mig? Eller trodde du återigen att jag bara sa så för att få uppmärksamhet?  Jag kommer ihåg om det var två dagar efter våldtäkten, så kom du hem till oss.

Vi bodde i handen då. Jag trodde du skulle sätta dig ner, och bara krama om mig, bara säga att du älskar mig. Men vad gör du? Du kommer in i hallen, ger mig en kram och säger ” tänkte att vi skulle prata om breven du skickade till mig”. Du trodde jag ville prata om några sketna brev några dagar efter jag har blivit brutalt våldtagen. Det är nästan skrattretande nu. Men då, du förstår inte hur sårad jag blev. Jag har åter och åter o åter igen gett dej chanser. Spelar ingen roll vad du sagt, gjort. Jag har alltid trott att ”den här gången, nu kommer han, nu visar han att han bryr sig” men så säger du något, eller gör något som får mig att bli lika ledsen och besviken igen. Så du frågade mig hur jag ville att en pappa skulle vara. Läs ovanstående text och tänk helt tvärt om. Så ville jag att min pappa skulle vara.

Du må vara min pappa, men du har aldrig varit en PAPPA för mig. När jag var 14-19 år, blev jag misshandlad många gånger, jag blev våldtagen, jag skar mig själv otroligt många gånger, jag blev sårad och så vidare. Vart var du då pappa? Vet du allt som hänt mig? Tycker du att du känner mig? Nej, det gör du inte. Du vet ingenting om mig. Men nu vet du. Tack och lov hade jag någon som alltid ställde upp för mig, någon som tröstade mig när jag grät, någon som tog hand om mig när du skulle ha gjort det. Det här sårar säkert dig, men tro mig, det är inte lätt för mig heller att berätta det här. Mark hette han om du inte vet det. Han fanns alltid där för mig, men tyvärr så togs han bort från mig, från mamma alldeles för tidigt. Men det är tack vare honom jag tog mig igenom dom värsta åren av mitt liv. Jag önskar att det var du som fanns där för mig, pappa. Men jag kan inte göra något åt det nu. Jag är tacksam över att Mark fanns där när du inte gjorde det.

Det värsta nu, är nog att du tror att allt är så bra mellan oss. Men det är bara en fasad,pappa. Du sårade mig och gjorde mig så otroligt besviken när du snackade skit om min mamma samt när du inte kan stå för att du aldrig ställt upp för mig, att du aldrig fanns där, utan du skyllde allt på mamma. Det var hon som var otrogen gång på gång enligt dig, jag vet att hon var otrogen uppe i fjällen. Det har jag vetat länge, vad jag INTE visste och en liten detalj som du visst missade att berätta, var att DU var otrogen. Om du nu tycker jag är redo att få veta ”sanningen” varför berättade du inte hela ”sanningen”?? Varför berättade du inte att du var otrogen?  Trodde du verkligen att jag skulle tro på allt du sa om mamma? Jag känner min mamma, det gör inte du. Sen, Gunilla, vad har hon med din och mammas skillsmässa att göra?  Och vad har Pierre med den att göra? Hur kunde du sitta och säga sakerna du gjorde utan problem, när Pierre var med???? Det gör min ännu argare.

Jag är ledsen.
Jag är ledsen att jag inte längre kan acceptera. 
Jag är ledsen att jag vuxit upp mer nu....
Jag är ledsen om jag någonsin sårade dig, för trots allt förtjänade du inte det. Lika lite som jag.
Pappa, du sårade mig svårt, det gjorde du. Att du inte var där, att du inte verkade bry dig det sårade mig. Det gjorde det. Men jag försöker lära mig att ignorera den smärtan nu. För varför ska man gråta om ändå ingen kommer höra det?  Varför skulle man skrika om ingen brydde sig? Jag måste sluta gråta nu, sluta skrika för jag måste inse att du ändå inte kommer höra.

Du kommer inte förstå, för du vill inte göra det. Du kommer inte bry dig, för du orkar inte lära känna mig. Lika lite som jag orkar lära känna dig längre. Visst, jag älskade dig. och på ett plan lär jag alltid göra det. Men du... Nu får det räcka. Du har sårat mig tillräckligt nu... Låt mig vara nu.... Jag tål inte att se dig över huvudtaget, längre. Jag älskade dig! det gjorde jag sannerligen... och kanske gör jag det än... och kanske lär jag göra det om tio år. Men just nu... just nu behöver jag inte mer trassel. Det räcker gott med det jag har. Jag erkänner, jag har gjort många fel angående dig också. Jag har till exempel inte ringt. Jag försöker inte skylla det på dig. det gör jag inte... Jag har en syster. Hon älskar dig. Jag önskar att jag kunde älska dig lika högt som hon gör.... Förlåt mig men nu, kära far, vill jag inte längre veta av dig. Förlåt. Vänta ett tag och det kanske går över. Men det är ett svagt kanske känner jag nu. Lämna mig ifred ett tag, låt mig inse att jag älskar dig, igen.... Lämna mig ifred, far....

Det är för sent nu pappa,
Det finns inget kvar att hämta här.

Kan du titta på din yngsta dotter,
Och ärligt säga,
”henne känner jag,
för det är min dotter.”

Min första fråga är:
Känner du verkligen mig?
Min andra är:
Är jag verkligen din dotter numer?

Jag har svaren på båda frågorna,
Även om de är svar,
Som sliter och drar,
I varje uns av mitt väsen.

Hur kan du ens,
Sova gott om nätterna?
(för det kan inte jag)
Hur kan du ens,
Se dig i spegeln varje morgon?
(För det kan inte jag)

Hur kan du ens,
Titta på din äldsta son,
Eller min lillebror,
Och veta att någonstans,
Långt där borta,
Sitter en flicka,
Som dom är lik?
(för det kan inte jag, pappa)

Och det är inte jag,
som har gjort fel. 

Det är för sent nu pappa,
Hon kanske kan glömma alla år,
Om du bara älskar henne,
Men det kan inte jag.

Jag kommer inte kunna glömma,
Alla de tårar som du är orsaken till,
Jag kommer inte kunna glömma,
All den smärta som du orsakade.

Och bara så du vet,
Jag kommer aldrig kunna,
Uppfostra mina barn,
Till att kalla dig morfar.

För i det ordet,
Finns far med.

Och om jag inte längre är din dotter,
Må gudarna förlåta mig,
Men då är inte du längre min far.