imorgon är det allhelgona afton... imorgon tänder jag alldeles för många ljus känns det som.. Mina tankar just nu går till J och L... Jag hoppas ni kan ta er igenom detta.. jag kan inte säga att jag vet hur ni känner er. Men jag har förlorat mitt barn i magen, men mycket tidigt i graviditeten, det gör fortfarande ont, men jag hoppas verkligen ni tar er igenom detta.

Sen har jag hela dagen suttit och tänkt på Daddy och på hur mycket jag saknar honom. Hur mycket jag behöver honom.. hur det alltid fattas en del av mig..

Det är dryga fyra år sedan pappa gick bort nu. Den 9 september 2006 dog han. Min pappa. Död. Borta...för alltid. Det är fortfarande helt obegripligt att få in i huvudet. Han kommer aldrig mera tillbaka. Jag komer aldrig att ringa hem till dem och det är pappa som svarar. Jag VET ju - eller jag borde veta - att det är så, men ändå hoppas jag. Jag hoppas på att vakna en morgon och att allt bara varit en sjuk och mycket lång mardröm. Nu är det ju inte så, och under korta känslomässiga svackor inser jag att den bistra, kalla jävla sanningen som råkar vara mitt LIV faktiskt är ett faktum. Jag har ingen pappa mer. Han är DÖD..

Tänk dig själv in i det. Ärligt talat, gör det. Tänk dig en av de människor du älskar mest av allt ligga livlös, apatisk, vitlila i huden, död på ett kallt metallbord på ett bårhus.. Det må vara din sambo, din mamma, din pappa eller - gud förbjude - ditt barn.. Huden i ansiktet är genomskinlig och liknar pergament.  Personen som ligger framför dig är din förebild. Det är någon du sett upp till och avgudat väldigt länge... Det är en människa som aldrig varit dum, utan alltid ställt upp. I vått och torrt. Världens bästa.  Du står alltså vid sängkanten och tittar på de fysiska fragmenten av en underbar människa.  Du pussar hans eller henns panna och säger att du älskar honom.  Du känner den sterila lukten..  Du håller honom i handen Du ser hur hans vackra själ har lämnat hans kropp  Då dör även en del av dig själv. För alltid.

HELVETES FAN.

Livet går vidare. Jag måste leva vidare - och det vill jag ju så klart också. Jag har ju min underbara man, min familj och mina vänner. Men jag vill ju att pappa ska vara här. Jag har ingen pappa.. Det är så sjukt jävla orättvist! Varför ska satans jävla våldtäktsmen och pedofilsvin få leva, när en underbar själ som min pappa var tvungen att dö!? Jag vill så gärna tro på en högre makt, men det är svårt att göra det under rådande omständigheter. Samtidigt tror jag fortfarande att det finns en mening med allt som sker. ... Men VAD...?

Jag måste sova nu. Man måste ju det, även om det varit dåligt med det sista tiden. Sovit har jag i och för sig, men det är jobbigt med drömmarna som man aldrig vill ska ta slut. I drömmen lever min Pappa fortfarande och jag vill aldrig att det ska bli morgon igen.

I drömmarna och tankarna lever du alltid, pappa.  Din själ bor här.  För alltid.  /Din H.

If I could write a story It would be the greatest ever told Of a kind and loving father Who had a heart of gold

If could write a million pages But still be unable to say, just how Much I love and miss him Every single day

I will remember all he taught me I'm hurt but won't be sad ‘coz he'll send me down the answers And he'll always be MY DAD

Another year has come and your still so far away You're always in my heart each and every day.

I still can not believe your gone I hurt so deep inside I cry a tear day after day Wishing you were by my side

I never got to say goodbye Why did you have to go You left without me telling you How much I love you so I will never forget you Dad Your the only father I knew Why did you have to leave so soon And leave my heart so blue

I wish I had the chance to say I love you, I miss you Each and every day.