Tankarna flödar runt i mitt huvud. Det gör ont. När ska denna smärta gå över. Helt kommer den nog aldrig gå över, men när ska jag kunna sova igen. Jag sover, men när ska jag kunna sova utan att drömma om något som har med Skorpan att göra. Inatt tog jag en sömntablett. En av dom jag köpte i turkiet. Den fungerade faktiskt, men jag vaknade inte ens av klockan imorse. Jag vaknade inte när Pierre sa hej då, jag vaknade inte när Kim ringde mig eller när Kicki ringde mig. Jag sov till kl 12. Med andra ord sov jag i nästan 12 timmar. När jag väl vaknade kl 12 var jag fortfarande helt slut. Därav anledningen till att jag måste gå till läkaren snart. För jag kan inte ha det så här längre. Jag har tabletterna från turkiet, men det är inte så många. Dessutom blir jag så fruktansvärt seg dagen efter av dom tabletterna. Så jag måste gå till läkaren. Menmen nog om det. Varför sover jag inte då? Förutom mardrömmarna. Ja jag tänker för mycket. Som dom flesta vet, iallafall dom som känner mig vet, så är jag en ganska känslig person. Det kanske inte syns på ytan.

För jag försöker att inte visa det allt för mycket. Men ibland är det svårt. Min sjukdom gör det dessutom svårare att hålla mina känslor under kontroll. Jag blir berörd av mycket jag läser eller om jag ser en film o vips så sitter jag och gråter och tänker dumma tankar. Med dumma tankar menar jag inte dumma tankar som jag hade när jag va yngre. Sånt gör jag inte längre, men jag menar jag sitter och tänker på sånt som får mig att bli mer ledsen. Typ Mark. Jag tänker på honom väldigt mycket nuför tiden. Eller jag har tänkt på honom ända sedan den dagen han dog, men just på senare tid har det blivit mer och mer. Jag saknar honom och hade behövt honom här. Men det är inte samma smärta längre som det var första tiden. Jag har lärt mig leva utan honom och jag har lärt mig leva med smärtan och saknaden. Det går aldrig över, men vissa dagar är lättare än andra. Det är inte bara Mark jag tänker på. Mardrömmarna är inte om honom. Dom är om Skorpan. Mitt barn som jag förlorade tidigt. Alla säger att det var kroppens sätt att säga att det var något fel och därför stötte kroppen bort det. Men det känns inte så. Jag vet ju att det var så, men det KÄNNS inte så. Jag känner fortfarande ibland att det var mitt fel att jag förlorade barnet. Jag saknar något jag hade två månader. Jag saknar något jag aldrig träffat. Det är konstigt. Men det är väl det här bandet som alla pratar om. Mellan mor och barn.

Det är något speciellt. Jag fick aldrig träffa mitt barn. Men jag vet att jag kommer få barn. Någon gång förhoppningsvis. Men det hjälper inte att jag vet det. För jag känner fortfarande en fruktansvärd smärta och sorg. Det är det mina mardrömmar handlar om. Det är inte samma dröm varje natt utan det är olika. Men alla drömmar har samma budskap. Att jag förlorar mitt barn. När jag väl vaknar känns det som om någon stuckit en kniv i mitt hjärta och vrider runt. Det är en smärta som jag inte kan förklara. Det är svårt. Jag har vissa jag kan prata med om det, som gått igenom samma sak själva. Det hjälper lite, men inte särskillt mycket. Pierre och jag pratar inte så mycket om missfallet. Han har alltid haft svårt att prata om känslor. Jag vet inte hur han känner/mår efter missfallet. Men jag försöker prata med honom och jag hoppas verkligen att han skulle prata med mig om han mår dåligt över det eller över något annat. Jaja nog om det här. Nu till något roligare.

Vid typ 7 tiden nu på kvällen knackade det på dörren. Det var Calle och David. Dom hade fått för sig att ta med Pierre på bio. Då sa jag att det får dom inte göra, för det här är enda tiden jag och Pierre får tillsammans eftersom han jobbar så mycket. Så då sa Calle att jag också skulle följa med. Då sa jag att vi har inte råd att gå på bio nu efter semestern. Calle sa då att han skulle bjuda. Fine tänkte jag, det kan ju vara roligt. Så jag snabbt som fan bytte kläder, fixade håret och sminkade mig. Så åkte vi till Heron City och åt kina mat som calle också betalade...Tack snälla Calle. Sen hämtade vi ut biljetterna till filmen som CALLE valt. Det blev Buried. Ja, inget jag skulle rekommendera. En film som enbart utspelar sig i en o samma scen hela tiden. En kille i en kista. Det är vad som händer. Han ligger i en kista o pratar i telefon typ. Haha. Den funkade, men va ingen höjdare. Sen när filmen var slut kollade jag telefonen och såg att jag fått ett sms från ett nummer jag inte kände igen. Det var från min kusin David. Honom har jga inte träffat på många år. Han berättade att han skulle till stockholm imorgon och undrade om han och hans fru får sova hos oss imorgon (lördag) till söndag. Absolut sa jag. Så sen åkte vi hem och har nu panikstädat. Haha. Dom kommer runt 13 imorgon. Det enda vi har kvar att göra nu är att dammsuga vilket vi får lov att göra imorgon. Hunden kommer imorgon också, men ska bara vara här imorgon under dagen.

Så nu ska vi gå o lägga oss. Är nog lika bra. Hunden kommer väl runt 9 imorgon.

Natti natti.

Puss