Har precis döljt en vän på facebook.. orsak, hon är gravid. jag känner inget hat mot henne, absolut inte. Men jag blir bara ledsen när jag ser hur alla är så glada över sina små magar, sina ultraljudsbilder osv. Jag känner som sagt inget hat mot dom (förutom mot en), jag är bara ledsen och orolig. Ledsen för att jag förlorade mitt och pierres barn, orolig för att jag förlorade det pga något jag gjort eller gjorde just då. Vi hade ju försökt så länge. Jag försöker verkligen komma över det här, jag försöker verkligen vara glad. Men är glad, jag är lycklig, men inte hela tiden. Det är mest på eftermiddagarna och kvällarna som jag tänker på det här. Det är när jag är ensam, när jag inte har så mycket annat att göra. Det är då tankarna kommer.

Jag funderar på hur han/hon skulle sett ut. Jag funderar på vilken personlighet han/hon skulle ha. Jag vet att jag inte borde tänka så, men det är svårt. När jag är i skolan tänker jag på annat. Där är jag lycklig. När pierre är hemma är jag lycklig. Men när jag ser alla mina vänner som blir gravida blir jag ledsen. Jag blir glad för deras skull, men jag blir samtidigt ledsen för min egen skull.

Jag försöker verkligen..  Jag mår dåligt över det här, men ändå vägar jag inte be om stöd och hjälp. Jag är rädd att folk ska tycka jag är larvig/tjatig, att jag borde kommit över det här nu. Även om jag skulle be om hjälp så är jag rädd för vad folk ska säga. Jag är rädd att folk inte ska förstå. Jag har vissa som jag vet förstår.. En av dom är tom gravid..  samtidigt som jag verkligen vill bli gravid så är jag rädd. Jag är rädd för att samma sak ska hända igen.. Jag vet inte om jag skulle orka gå igenom det här en gång till. Jag vet att det händer näst intill alla någon gång, jag vet att det är kroppens sätt att säga att något är fel på fostret.. Men jag kan ändå inte sluta anklaga mig själv..det är så svårt..

menmen.. nästa inlägg hoppas jag blir lite gladare..