Vi var väldigt bra vänner. Det är vi inte idag. Du skyller på mig. Men man är två i ett förhållande, man stöttar varandra och man ställer upp när någon har det svårt. Man accepterar och framför allt, man RESPEKTERAR varandra. Men respekt är nog ett ord som du inte har i ditt ordföråd. Även om du har det så vet du inte vad det betyder. Du har aldrig upplevt ett missfall. Du kan OMÖJLIGT veta hur jag kände mig den dagen. Hur jag känner idag, efter tre månader

Du kan inte läsa det här.. Jag skriver inte det här för att få uppmärksamhet, eller folks åsikter. Jag skriver för att jag måste få ur mig det. Annars bryter jag ihop totalt istället och det vill jag inte. Jag går vidare med mitt liv nu efter missfallet, men det betyder inte att jag glömt vad som hänt eller att jkag inte gråter. För det gör jag. Vissa dagar mår jag dåligt så fort jag ser ett barn, så fort jag tänker på det barn jag förlorade.

Den senaste tiden har jag drömt mycket mardrömmar som haft med missfallet att göra. Jag har drömt att jag är gravid, och sen när dagen för födseln kommer så visar det sig att jag inte alls vart gravid utan det bara va psykiskt allting. Jag brukar vakna upp gråtandes och alldeles skakis. Dom dagarna jag drömt den här drömmen mår jag riktigt dålogt, men jag visar det inte för någon. Inte ens för pierre, fast det är inte så svårt att dölja det för honom eftersom han ändå jobbar till 00.00.  I skolan sätter jag upp en fasad och koncentrerar mig på skolan istället. Det är när jag kommer hem som jag visar det. För mig själv. Jag gråter, jag skriker, jag skriver av mig.

Och helt ärligt,  vi har inte tid att försöka bli gravida på nytt.. Det är inget skämt, vi ses aldrig. Visst nu har vi precis haft semester i en vecka. Men bortsätt från det så ses vi knappt under veckorna. Menmen. Orkar inte skriva mer nu.. Ska skriva ett inlägg sen om Turkiet resan, men orkar inte just nu. TÄnker för mycket.