Jag vill ha svar på frågorna jag ställde i brevet. Jag vill veta varför. Jag vill ha en reaktion från honom. Men samtidigt, respekterar han min önskan av att inte höra av honom på ett tag. SÅ jag antar att bollen ligger hos mig. Men hur ska jag göra. Hur ska jag våga..

Vad ska jag säga. Jag skulle aldrig någonsin våga ringa honom. Efter fem månader sså skulle jag aldrig våga. Jag funderar på att skriva ett till brev till honom. Att först och främst tacka honom för att han respekterade min önskan, men att samtidigt be honom svara på frågorna jag så gärna vill ha svar på.

Det är svårt att leva utan sin pappa.. Det är svårt att veta att någonstans så finns han, han skrattar och ler och är lycklig, men utan mig i hans liv.

Eller så ksnake han inte alls är lycklig. Utan när han är själv så kanske han mår riktigt dåligt och faktiskt saknar sin yngsta dotter som sitter i ett hörn och saknar honom.

Det kanske är konstigt att jag saknar någon som gjort mig så fruktansvärt illa, någon som knäckt mig totallt och som trots sin frånvaro, fortsätter att knäcka mig. Tror inte han förstår hur illa han gör mig utan att egentligen göra något alls.

Men det som gör det hela ännu svårare... är den där jävla drömmen. Drömmen jag har haft så många gånger tidigare.. Drömmen när jag möter hans blick.. när jag ser smärtan i hans ögon..

När jag ser sorgen i hans ögon, sorgen efter den dottern han en gång hade, den dotter som knäckte honom totalt med ett brev som tog henne nästan en månad att skriva klart. Brevet som hon la ner sitt hjärta och själ i.

När jag möter den där blicken känner jag hans jävla smörta. Jag ser hur dåligt han mår.

Men tänk om det inte är så, tänk om han inte förstod brevet utan att han bara blev arg och skiter i mig  eftersom han absolut inte håller med i det som står i brevet. Men ändå tär det på mig eftersom jag inte fått någon respons alls.

Varje gång tidigare när jag skrivit "liknande" brev, när jag va yngre, (visst dom breven var betydligt mer barnsligare o det va attaker mot både det ena och det andra, men det spelar ingen roll), jag bad dhonom i de breven också att inte höra av sig och att hålla sig borta från mig. Men det hjälpte inte, en vecka senasre hade jag ett svar, ett långt brev där jag fick lika mycket skit tillbaka som jag hade slängt på honom, men jag fick iallafall en reaktion. En reaktion som jag ville ha.

Fan, det är så mycket tankar som snurrar runt i mitt huvud. Tankar som jag inte kan sortera ut. Det som är jobbigast är ovissheten. Ovissheten att inte veta vad han känner. Dte är det jag vill veta, men för att få veta det måste jag höra av mig till honom på något sätt. Jag vet inte om jag vågar.. Vet inte om jag vågar ta steget. Hur ska jag kunna prata med honom om det här.

Jag vill, men samtidigt inte. Fan, fan, fan ,fan , fan ,fan..... Jag mår piss dåligt.. det påverkar mig hemma och det påverkar mig i skolan. Svenskan i skolan har blivit mest påverkad. Jag vill ha ett avslut. Men hur ska jag få ett avslut. funderade på att skriva ett brev till.. men vad ska jag skriva i det, och en kompis till  mig som jag pratade med igår sa att jag inte skulle skriva brev utan bara ta upp telefonen och ringa honom.

Han sa att jag är stark och att det är tiden innan samtalet och första meningen som är jobbigast. Men jag tror inte det är så. Han jag pratade med vet inte allt som Lennart har gjort mot mig. Men han kanske har rätt iallafall.

Fan jag vet inte.. Jag saknar att ha en pappa, jag saknar en manlig förebild, eller jag har ju haft en manlig förebild men han dog. Det kommer inte heller Lennart någonsin att acceptera, att jag hade Mark där för mig och att jag såg honom mer som en far än va Lennart någonson var för mig.

Men ändå, trots att han sårat mig så jävla mycket så saknar jag de få stunder då han "fanns där", han har aldirg riktigt funnits där för mig på det sättet jag behövde, men vissa gånger var jag faktiskt lycklig med honom ändå. På bröllopet.. då var jag lycklig.. men efter det... jaa, va ska man säga.. då känns det bara som en lögn. Att han inte menade ett enda av orden han sa till mig den dagen. Jag önskar på något sätt att jag gjort som min syster och inte bjudit honom alls. Men då hade vi inte haft råd att gifta oss överhuvudtaget. Dock betalade inte Lennart den delen han sa att han skulle göra, fast det bertättade han aldirg för mig, utan det var någon annan som ett par månader efter bröllopet berättade att L hade börjat bråka om fakturan.

Fan, fan,fan ,fan,fan...

Vad hände, pappa....