Lämna det gamla bakom mig!
Jag kommer fortfarande att skriva deppiga inlägg om hur mycket jag saknar Mark eller om gångerna jag blivit våldtagen. Jag vet att vissa tror att jag skriver och pratar om det bara för att folk ska tycka synd om mig. Det fanns en tid då jag kanske på ett sätt gjorde det, men så är det inte längre.
Det är klart att jag fortfarande vissa nätter drömmer mardrömmar om våldtäkterna och drömmer om att få krama om mark igen. Men jag mår bra nu. Men vissa dagar gråter jag. Vissa dagar undrar jag varför allt detta hänt just mig. Men jag börjar förstå. Jag ser på detta på ett helt annat sätt nu.
Allt jag gått igenom i mitt liv har gjort mej till den människa jag är idag. Jag trivs med att vara den jag är idag. Jag har en underbar pojkvän som jag vill bilda familj med, jag har helt fantastiska vänner som alltid kommer finnas här för mej och som älskar mej precis som jag är.
Nu kan jag säga högt och tydligt att jag blivit våldtagen och jag överlevde det! det är numer ett ärr som ibland svider och som ibland gör väldigt ont.Men det är bara ett ärr. Det är inte längre ett öppet sår.
Folk får säga vad dom vill om mig och mitt liv. Jag bryr mig inte. jag står för det jag säger och det jag gör. Om någon frågar mig om vad jag gått igenom så berättar jag. Ni som går in här för att dömma eller skriva dumma kommentarer kan helt enkelt ge fan i att läsa min blogg. Ni har inget här o göra. Jag skriver inte för pengar eller för uppmärksamhet. jag skriver för att jag älskar att skriva och för att få ur mig mina känslor.
Att skriva är mitt sätt att bearbeta livets svårigheter.
Här kommer en dikt om våldtäkten. Det är nog inte alla som kommer förstå den, men det skiter jag faktiskt i.
"Det händer aldrig mig"
Jag sa det, flera gånger om.
Nu är det helt tyst, jag sitter här och tänker tillbaka på den tiden som var, det förflutna som har skadat mig så, som tog mitt inre med storm.
En bomb som exploderade och min själ, ja den bara försvann. En tid så länge med bara tomhet, en längtan efter att få dö, blodet som runnit så många gånger, tårar som flödat att jag inte trodde jag hade några kvar.
Den tid är förbi, jag är över det . Nu är det bara ett minne, ett förskräckligt oförglömligt minne.
En kväll som tog mig till en helt ny planet, där alla jag någonsin tyckt om bara gick, gick ifrån mig. Ett svek för livet. Jag var på en planet där jag äcklades av allt och alla speciellt mig själv.
Men nu är det borta, fast aldrig allt.
Det lever med mig tills den dag jag dör. I evighet...
Jag kunde aldrig säga ordet
aldrig någonsin trodde jag att det skulle gå
att ett sådant hemskt ord skulle komma ur min mun
Det gick inte, chocken var för stor, jag kunde inte.
En dag kunde jag erkänna det för mig själv
En dag kunde jag säga det, det där hemska ordet.
Jag sa det.
"Jag blev våldtagen..."
Det är därför jag alltid beundrar dig, du är en stark kvinna som överlevde våldtäkten. Du är så duktig med dikter, du borde samla ihop alla dina dikter och gör det en bok? :) Pusspuss
