Jag vet inte hur folk förväntar sig att jag ska reagera när det kommer till vissa saker och därför tänker jag klargöra ett och annat.Jag förväntar mig lojalitet från de som kallar sig mina riktiga vänner.
Jag vill inte att mina vänner ska vara bundis med dom som verkligen sårat mig..

Jag är en känslig människa och ja, jag reagerar. Jag överreagerar många gånger men det är för att jag så många gånger inte visar vad jag egentligen känner så allt kommer som ur en stor sprucken ballong tillslut.Jag är inte den som tar sida i andras bråk och jag förväntar mig inte att mina vänner ska göra det heller - men jag förväntar mig att mina vänner inte ska umgås med personer som sårar mig, får mig att må dåligt och gråta over and over.
Jag förväntar mig att mina vänner ska kunna respektera mig, lyssna på mig och förstå varför jag inte klarar av att de ska hjälpa personer som gör mig illa att göra mig mer illa genom att umgås med dem (jag kommer alltid att få det kastat i ansiktet på mig som salt på såren).Jag vill ha lojala vänner, vänner som stöttar mig. Jag klarar inte av att gråta mer. Jag klarar inte av att få skiten kastad på mig hela tiden. Jag klarar inte av att folk vänder saker till sin fördel hela tiden...

För mig betyder vänskap:

Man ställer upp för varandra i vått och tort.

Håller det man lovar varandra.

Man kan lita på varandra.

Man känner sig omtyckt.

Kramar varandra.

Finns där och ger råd och stöd när man behöver.

 

Det finns säkert en hel del till, men jag kommer inte på det ljust nu.

 

När jag känner att jag alltid kommer i andra hand...

då känner jag inte att det är en sann vän!

Önskar vi kunde säga allt till varandra
precis som vi gjorde förr.

Vårat band är av
och vi faller isär.

Hur gärna jag än vill att det ska bli som förut
får jag aldrig fram ett ord.
Du pratar på som om inget har hänt
(märker du inte?)
men du är inte dig själv,
är jag mig själv?

Vi är nog oss själva
fastän tiden runnit ifrån oss,
ifrån våran vänskap
vårat starka band

När klipptes bandet?
Var det du eller jag som höll i saxen?

Har jag rätt att bli lessen och sårad när jag får veta att vissa umgås med dom som nästan lyckades förstöra mitt liv.
jag visste att dom va där nån enstaka gång, men jag vågade aldrig säga nåt.. nu kanske ni förstår..

jag vill inte att ni är där.. att ni festar och umgås med dom.. ni ska ju vara mina vänner.. inte deras.. det känns som om ni inte tror på mej när jag berättar hur dom gjorde mig illa.. och det får mej att gråta ännu mera..

Jag trodde ni stod på min sida.. men jag antar att sånt förändras.. jag vet inte hur länge till jag orkar.. orkar kämpa för det här.. om det ändå bara går bakåt i den här vänskapen.. varför ska ja då kämpa för att få den att gå framåt..