Det finns många saker man kan vara rädd för. Man kan vara rädd för spindlar, för höjder, för cancer, för åska och för mörker. Man kan vara rädd för att flyga, för att bli påkörd, för att bli våldtagen, för att bli skadad och för att dö.

De flesta rädslorna folk har grundar sig just i att de är rädda för att dö, och hon var inte rädd för att dö. Ibland på natten drömde hon att hon dog, och hon kände vassa knivar skära i henne, och kulor slita sönder hennes kropp. Döden efterföljdes alltid av en känsla av att äntligen vara fri. Och att vara fri var det enda hon eftersträvade. På morgonen efter en sådan dröm brukade hennes hjärta klappa extra hårt och det var svårt att få kontakt med henne, eftersom hennes tankar uppfylldes av känslan av döden, av friheten.

Men samtidigt var det inte det att hon ville dö, hon ville bara vara fri. När hon låg och funderade över rädslor, insåg hon att hon var rädd för ganska mycket också, vilket begränsade hennes frihet. Hon var rädd för att titta folk i ögonen, för att bli sedd, för att ha känslor, för att älska och för att leva. Varje steg hon tog, togs med stor försiktighet, som om det helt plötsligt skulle dyka upp ett hinder framför henne som skulle bryta ner hennes sköld, någonting som skulle krossa illusionen. Den illusion hon hade av sig själv och som hon ansträngde sig för att andra också skulle se. Illusionen av att bara vara.

Det är svårt att bara vara, tänkte hon och drog täcket över huvudet, precis som hon alltid gjorde när någonting blev för jobbigt att tänka på, precis som om tankarna bara skulle existera i det fördolda, och försvinna igen när hon åter möttes av det som betecknades som verkligheten. Hon skulle så gärna vilja vara precis det som hon trodde att hon var, tänkte hon och blundade hårt. Hon skulle så gärna vilja vara ond, tuff, ytlig, känslokall och bara inte bry sig om någonting. Allt skulle vara så mycket lättare då.

Det är inte förrän man slutar bry sig som man kan vara helt ärlig, både mot sig själv och mot andra. För när man slutar bry sig om vad andra tycker, behöver man inte längre ha en skyddande sköld som upprätthåller illusionen av hur man vill vara, och man kan äntligen bara vara sig själv.

Men hur slutar man bry sig, tänkte hon och tryckte ned ansiktet så hårt i kudden att hon nästan inte kunde andas. Eller rättare sagt, går det att inte bry sig för överhuvudtaget? Finns det människor som är helt ärliga? Finns det människor som kan göra precis som de vill och säga exakt det som de tycker, när som helst, var som helst, hur som helst? Om hon själv var sådan, skulle hon just nu öppna fönstret, skrika högt och kasta ut alla jobbiga minnen och låta dem försvinna i natten. Säkerligen skulle någon ha reagerat och bestämt att hon är en fara för sig själv och andra och låsa in henne på ett mentalsjukhus. Och fastän det skulle vara befriande att bli stämplad som sinnessjuk och därmed uppnå psykisk frihet, är den fysiska friheten för viktig för henne. Och när hon inser det lyfter hon på täcket och bländas av det skarpa ljuset från taklampan.

Hon kommer fram till att det inte finns någon som uppnått total frihet. I alla fall hoppas hon det, för hon vill inte att hennes illusioner ska krossas. Hon vill att alla ska plågas och pinas precis på samma sätt som henne, och hon känner sig ond. Hon intalar sig att inget kan skada henne, och hon känner sig tuff. Hon raderar alla jobbiga tankar, och känner sig ytlig. Hon suddar bort alla jobbiga känslor och känner sig kall. Men hur mycket hon än försöker, finns det någonting kvar inom henne som gör att hon inte kan sluta bry sig, och hon kan inte bli fri. I hennes drömmar kan hon bli fri, men hon väcks alltid upp ur sina drömmar, och det blir allt jobbigare att komma tillbaka till verkligheten. Kanske vore det bäst att lägga sig i sängen, dra täcket över huvudet, stänga ögonen och aldrig någonsin öppna dem igen. Att äntligen våga släppa taget och försvinna in i sin drömvärld för alltid. Men kanske är hon för rädd för det också.