en person som jag saknar mer än någon annan som hastigt lämnade mej o min familj i smärta den 6 september 2006..
mycket i denna blogg  handlar om saknaden efter honom...
jag skiter i om folk tycker jag borde kommit över detta, för det här är inget man kommer över.. det här är ett sår som aldrig läker,ett ärr som allid kommer svida


Med tunga steg och med gråten i halsen går jag fram till det stora vackra altaret.
Jag lägger den vackra blodröda rosen på det bord där alla bilder står och mumlar någonting för mig själv om hur bra och älskad han var.
Sedan går jag tillbaka till min plats bänkraden längst fram.
Jag sitter och stirrar ett tag mitt i tomma intet, kastar en blick på altaret som täckts med vita liljor
Jag ser min röda ros sticka fram, den får mig att le.
Pappa var min hjälte min bästa vän! Jag känner stor respekt för honom och skulle kunna gå genom eld och vatten för att få ta ett riktigt farväl
Nu sitter jag här i kyrkan efter att alla har gått
Jag vill vara ensam med mina tankar en stund.
Den röda rosen som tidigare fått mig att le, ger mig hopp.
Hopp om att jag ska kunna gå vidare i livet utan dig vid min sida pappa.
Kan inte låta bli att le åt alla minnesvärda stunder vi haft tillsammans du och jag.
Hoppas du har det bra där uppe. Saknar dig så enormt mycket. Älskar dig nu och för alltid!

Jag kan inte längre leva i sorg och saknad "För att leva i livet, måste vi leva i det verkliga"
Hur ska jag kunna göra det när allt jag tänker på är hur, varför och jag saknar?
När allt jag nästan tänker på är dig. Och att du lämnat oss i en tid där tomheten bland diktens ord, saknar en rad att lätta sina känslor mot när det är sorg och saknad vi upplever.
Det är svårt att leva när man saknar men vi alla vet ju att livet går vidare och jag kommer alltid att minnas varenda gång du fått mig att le
Och den underbara vän och pappa du var Älskade pappa, du finns inte längre i livet men
mina minnen av dig är det bäste jag har
Jag kommer aldrig mer att ta något för givet för det käraste jag hade finns inte längre kvar
Men i mitt hjärta lever du alltid och jag lovar att leva dina drömmar för du lever i mina!

Något som förvånat mig är att det är så många människor som inte verkar förstå hur det känns att förlora någon.
Det är som att de bagatelliserar känslan och inte vill ta till sig hur det skulle kännas om det var en person i deras närhet som gick bort.
Det viftas bort, eller så pratats det inte om det alls.
Många av mina vänner har gjort mig besviken och många har gjort mig förvånad.
Jag har bestämt mig för att strunta i att försöka få dem att förstå hur det känns och inser att alla människor hanterar saker på olika sätt.
De som inte förstår nu kommer förstå den dagen de förlorar någon.
Det ska tilläggas att många också varit fantastiska och det är jag evigt tacksam för.
Jag har fortfarande inte tagit in att han är borta. Jag drömmer om honom ofta och tänker på honom varje dag. Mardrömmarna fortsätter jaga mig natt efter natt.
Försöker greppa att vi aldrig kommer att ses igen. Det går inte.
Jag mår inte bra. Inte alls.
Jag är ganska duktig på att hålla upp en fasad och stundvis också på att förtränga.
Allt oftare bryter jag i hop och bara gråter. Han försvann så snabbt. Jag hann inte fatta.
Jag har fortfarande inte fattat. Jag har inte tagit mig tid att sörja ordentligt.
Jag sörjer varje dag, men pressar också mig själv väldigt hårt hela tiden.
Det här är inte ett sår som läker, utan en livslång sorg och saknad. Vet inte om folk förstår det.
I bland känns det inte så. Bilden av honom är så tydlig. Jag kan höra hans röst och jag känner hans lukt. Det kanske det som är betydelsen av att själen lever vidare. Min pappa var en väldigt rolig människa och jag vet ingen som kunde berätta en historia som han kunde. Han gestikulerade och levde sig in i vad han berättade och det var ingen som kunde hålla sig för skratt. Det finns inte så många "normala" foton på min pappa, han var alltid tvungen att göra en rolig min eller sträcka ut tungan! Jag hoppas att du har det bra där du är...