Hej igen! Den här gången tänkte jag skriva om lite lyckligare saker!
Tänkte berätta om en person som betyder sjukt mycket för mig och som alltid ställt upp och stöttat på alla sätt och vis. Sofia! Min lilla Fia.
Hon hatar att jag kallar henne för Fia, men det skiter jag faktisk i eftersom hon kallar mig för Helly.
Fråga mig inte hur hon kom på det namnet, men jag har vant mig vid det nu efter att blivit kallad för det i över 15 år.

Första gången jag träffade henne var hos Anki, vår gemensamma dagmamma. Jag var 6 och hon var 7! Jag kommer aldrig glömma första gången vi försökte prata med varandra. Anki skulle lära mig att säga ”ska vi gå och titta på katterna”? Och jag gick till Fia och sa det. Sa det förstås helt fel men hon förstod ändå och just i det tillfället fick jag en livsvän.
Nu har hon barn och jag ska bli gudmor till hennes lilla son Devin!
. Sofia har alltid ställt upp för mig på alla sätt o vis. Och för er som inte visste det så är hon döv. Där av felet när jag skulle prata med henne första gången. Hon lärde mig teckenspråk flytande och varje gång jag träffar henne så lär jag mig ett nytt ord eller flera ord! Och nu ska jag utbilda mig till tolk så jag kommer kunna prata problemfritt med henne o David och så kommer jag kunna lära honom teckenspråk också.

hon visar mig en värld av ärlighet sanning lycka skratt samhörighet och hon visar ett ställe där man kan vara sig själv och finna glädje hon visar ett paradis där man kan gråta om man vill och det är okej att känna sorg det är okej och hon kommer finnas där och trösta hon kommer finnas där och hon kommer säkert gråta för det gör ont i henne att se mig ledsen hon får mina andetag att kämpa Och mina tårar att dämpa Utan hennes hjälp vore jag helt tom.

Man ville att alla känslor skulle få sin dem när jag satt och grät fick hon mig ändå att le och med mitt hjärta får hon gärna ta och ge.
Jag kommer aldrig att lämna henne och jag hoppas att hon alltid hjälper mig.
Hon gör så att livet blir värt att leva för hon är den personen jag ska älska tills jag dör.
Jag går gärna med henne vart hon än går.
Hon är min bästa vän och jag hoppas hon förstår Att hon är den personen som betyder mest.
Hon hjälper mig mycket. Hon är hela mitt liv för mig. Bara jag alltid får stanna kvar och älska henne, utan henne så känner jag mig så svag Jag ska älska henne till mitt sista andetag.

Jag och Fia har massa minnen tillsammans, vi har gått igenom allt möjligt tillsammans. Både sorg och glädje.
Jag kommer ihåg när hennes mormor dog, när jag stöttade henne på begravningen och efteråt.
Jag kommer ihåg när min farfar dog och hon stöttade mig.
Jag kommer ihåg alla gånger vi åkt till fjällen tillsammans med våra mammor, och skickat brev till varandra med en liten korg och en lina mellan två fönster. Jag kommer ihåg när vi tog hennes mammas cider och gick och gömde oss och drack upp hela. Jag kommer ihåg när vi trodde vi var odödliga och skulle hoppa från hennes balkong. Jag kommer ihåg när mina möss rymde hemma hos henne och vi letade och letade utan att berätta för hennes mamma. Jag kommer ihåg den dagen då hon skulle flytta till Örebro och båda grät floder, den dagen jag fick hennes gossedjur som hon haft sen hon var liten. En liten grå kanin som jag fortfarande har kvar. Jag kommer ihåg den dagen hon träffade David, jag kommer ihåg den dagen då dem förlovade sig. Jag kommer ihåg den dagen då hon berättade att hon skulle flytta tillbaka till Stockholm och jag har aldrig vart lyckligare. Den sommaren när vi satt vid deras stuga och grillade och drack och hade hur kul som helst. Kommer även ihåg den dagen hon berättade att hon skulle flytta ner till Skåne och mitt hjärta brast, fast samtidigt blev jag lyckligare än någonsin förut. Hon berättade att hon var gravid och att jag skulle bli gudmor. Hon var också min made of honor på mitt bröllop. Fanns aldrig någon annan i mina tankar som passade till det.. och hon är den som kommer bli gudmor till mina barn..=)

Tack för att du finns gumman… älskar dig nu och för alltid.