klaga...
Jag förstår mig inte på vissa människor. Människor som klagar över sånt dom själva valt. Jag kan klaga, absolut, jag säger inte att jag inte klagar över små saker, fan såklart jag gör det.
Men jag sitter inte dag ut och dag in och klagar över sånt som dom själva valt. Du har valt detta själv. Tänk på oss som inte kan eller har problem med just det här.
Visst jag kan ge fan i att läsa, men när jag läser så tänker jag bara på A och på hur jävla synd det är om honom som måste stå ut med dig...
Jag hoppas innerligt att för As skull och för ert barns skull att du mognar den dagen ungen väl kommer.
Jag hoppas att du en dag ska förstå vad du utsätter andra för. Jag tycker inte du har någon rätt att klaga så som du gör. Som jag sa, tänk på mig till extempel. Som gör allt som står i min makt att bli gravid. När du blev gravid så ville inte ens A ha barn. Det sa han till mig dagarna innan.
Inte nog med det. Du ska bara veta vad din gubbe gör under tiden du varit gravid. Frågat tjejer om nakenbilder för att han inte tänder på dig längre.
Att han dagarna innan han "friade" till dig sa till folk att han skulle göra slut med dig.
Jag tycker nästan synd om dig faktiskt. Men att hålla på att klaga när du fått en sådan underbar gåva.. en gåva som jag kämpar för att få. En gåva som jag hade, men förlorade. M hittade en dikt som stämde så bra in på hur någon som jag kan känna sig. Det är precis så här jag mår och känner mig.
Dagarna känns långa och himmelen känns grå
Utanför hörs fåglar, och himmelen är blå
Minuter rullar sakta, länge varar en sekund
Man önskar att man kunde tänka på annat för en stund
Men alltid finns den där, längtan efter ett barn
Trots att åren går, blir man aldrig van
Omkring en växer magar, en sån man ville ha
Istället för ren glädje, mår man aldrig bra
Och ständigt kommer frågan: "Varför inte ni?"
Det är väl klart vi längtar tills lyckan står oss bi
Men nåt som för så många, är så väldigt lätt
Är svårt för många andra, trots att man gör rätt
Så rullar månader på igen
Och magen växer på ens vän
Månader som blir till år
Och vännens bebis syskon får
Själv står man där ledsen när alla frågar
Förstår ni inte att det mig plågar?
Vi kämpar för det ni klagar på
Ska det vara så svårt att förstå?
Illamående, värk och smärta jag tar
Om jag med det får en bebis kvar
Gråt, blöjor, sena nätter, jag bryr mig ej
Om det betyder att den stannar hos mig
Men frågorna kommer med tiden ändå
För det var längesen dags att "skaffa" små
Kanske vänder cirkeln en dag
Och den som går med mage är jag
Men tills dess kryper tiden sakta fram
Man känner en djup och oförklarlig skam
Ska vi få barn, kommer vi att hinna?
Varför kan jag inte vara en helt normal kvinna?
I gemenskapen är vi utanför, sånt är livet
På grund av nåt andra tar för givet
Får vi barn blir de yngre än andras ändå
Lekkamrater är inget att hoppas på
Gemenskapen att vänta barn med en väninna
Kommer vi heller aldrig att hinna
Månad efter månad, tempar och testar man
Livet är en plåga för de som inte kan
Utanför hörs fåglar, och himmelen är blå
Minuter rullar sakta, länge varar en sekund
Man önskar att man kunde tänka på annat för en stund
Men alltid finns den där, längtan efter ett barn
Trots att åren går, blir man aldrig van
Omkring en växer magar, en sån man ville ha
Istället för ren glädje, mår man aldrig bra
Och ständigt kommer frågan: "Varför inte ni?"
Det är väl klart vi längtar tills lyckan står oss bi
Men nåt som för så många, är så väldigt lätt
Är svårt för många andra, trots att man gör rätt
Så rullar månader på igen
Och magen växer på ens vän
Månader som blir till år
Och vännens bebis syskon får
Själv står man där ledsen när alla frågar
Förstår ni inte att det mig plågar?
Vi kämpar för det ni klagar på
Ska det vara så svårt att förstå?
Illamående, värk och smärta jag tar
Om jag med det får en bebis kvar
Gråt, blöjor, sena nätter, jag bryr mig ej
Om det betyder att den stannar hos mig
Men frågorna kommer med tiden ändå
För det var längesen dags att "skaffa" små
Kanske vänder cirkeln en dag
Och den som går med mage är jag
Men tills dess kryper tiden sakta fram
Man känner en djup och oförklarlig skam
Ska vi få barn, kommer vi att hinna?
Varför kan jag inte vara en helt normal kvinna?
I gemenskapen är vi utanför, sånt är livet
På grund av nåt andra tar för givet
Får vi barn blir de yngre än andras ändå
Lekkamrater är inget att hoppas på
Gemenskapen att vänta barn med en väninna
Kommer vi heller aldrig att hinna
Månad efter månad, tempar och testar man
Livet är en plåga för de som inte kan
Nu lär jag få skit från folk som tycker jag är larvig eller något annat. Men vet ni. Min blogg, jag får skriva vad jag vill här. Det finns en anledning till att den är lösenordsskyddad.
Jag kanske är dum som skriver om det men d skiter jag i.
M vet vad jag pratar om och hon håller med mig till 110 procent. För det va till henne A skrev.. Det värsta med allt är att du inte ens kan ta det folk säger. Du vågar inte stå för att folk har åsikter. Du godkänner inte kommentarerna som skrivs. Varför inte? om du inte vill att folk ska kommentera så lösenordsskydda din blogg.
Menmen. Jag skulle jobba imorgon, men min brukare har blivit sjuk så istället ska jag leka med min fru och min älskling samt hennes pucko. Dem ska komma hit och äta lunch o leka massa. Jag och M ska ta massa roliga bilder med min lilla skit till dator och roa miss Lizz lite. =) det förtjänar hon..=)
Nu ska jag kolla lite mer på lilla huset på prärien sen blir det film med älskling....
kanske skriver lite mer senare...
Puss på er
Kommentarer
